The International var årets hittills största positiva bioöverraskning för min del. Tycker Tykwers tidigare filmer är sisådär – bra idéer varvade med halvdana prettoambitioner – men med The International har han verkligen vuxit upp.

Tykwer blev för mig, efter Lola, Krieger und Kaiserin och Heaven, en sån stor personlig favorit att jag helt förträngt att det var han som misslyckades med Parfymen…

The International är desto bättre, jag njöt av varje scen. Tykwer är en suveränt teknisk filmare.

Det är möjligt att jag fattas några filmvetenskapspoäng, men jag tycker att The International, och här får ni uräskta min franska, är ren och skär skit.
Då ska man ändå ta med de faktum att jag lovprisar Clive Owen så gott som dagligen, älskar konspirationer av alla dess slag och aldrig kan få nog av spionfilmer, i beräkningen.
Dåligt tempo, tråkigt manus, frånvarande skådespelarinsatser. Ja, listan över besvikelser kan göras lång, som ni märker, men jag nöjer mig med två ord. Lämnade. Salongen.

Jaha, har inte hängt med på att det är Tykwer som har regisserat. Nu sätter jag upp den på att-se-listan (trots att Parfymen är så jävla dålig).

P.S. Skriv mer här, Per.

Pundaren: Lämnade salongen? Men då missade du ju det antiklimaktiska slutet! :)
Bine: Tack! Ska bli.

Ursäkta petigheten, men finns det någon särskild anledning till att ange en tysk films titel på engelska då orginaltiteln är på tyska och det finns (enligt IMDB) flera svenska översättningar?
Alltid roligt att läsa dina inlägg, Per, så jag instämmer i Bines önskemål/begäran.

Tack! Och du har rätt – jag brukar nog köra originaltitel, här blev det svenska titlar och då borde det vara Spring Lola.

Vad det klagas på Parfymen, tycker den e grym! Bästa ”europuddingen” på senaste år. Antar att det beror på att jag inte läst boken och älskat den som de flesta kritiker till filmen gjort.

Nån på Weird Science som har något att säga om Being Human? Jag gillar serien trots eller kanske tack vare dess ostfaktor.

Ostfaktor?

Nej, för cheesy för mig. Stod bara ut en kvart av första avsnittet, sen snabbspolade jag resten och sen blev det inget mer.

Men True Blood då? Nu är det ju spännande. Mindre naket (eller, hm gruppsex i förra iofs, men det var inte särskilt erotiskt) och mer action. Bra.

Snöpligt slut? Det är ju slutet som sätter pricken över i:t på hela 70-talsstämningen! Och shootouten var verkligen något alldeles extra. Blev väldigt positivt överraskad.

Du har såklart rätt om slutet, Emma – men eftersom jag är skadad av Hollywooddramaturgi kände jag mig ändå snuvad. :)

Älskar alla filmer som utspelar sig i blåtonad centraleuropeisk nonplace-samtidsarkitektur. Minns Jason Bournes fight i München-villan. mums! hälften ”Details”, hälften ”Seriemagasinet”.
Guggenheim var fantastiskt oxå förstås. Vem skriver artikeln till forum/rum/arkitektur om att du inte är en riktig arkitekt innan någon har filmat en actionscen i ditt ”rum”?

”Tykwer blev för mig, efter Lola, Krieger und Kaiserin och Heaven en så stor personlig favorit”
–>Här ser man hur komplicerat det där med smak är. Jag trodde först Kjell skämtade här, då jag trodde varje tänkande människa insåg att Prinsessan och Krigaren och Heaven är otroligt lökiga filmer!

Eh… http://is.gd/24H5Q eh… http://is.gd/24Hh4 eh… http://is.gd/24Hqg

Bara för att ta tre av världens mer kända och aktade filmkritiker, då’rå.

off topic, men har ni sett cinema classics-tråden på rapidfind? kanske det bästa någonsin på the internets, 56 sidor med klassiker och rariteter. såg just krzysztof zanussis Iluminacja från 1973. här:
http://www.rapidfind.org/upload/showthread.php?s=614d9694701a401b38594e1e9033bb22&t=135694

Heaven tog andan ur mig! Den allra sista scenen är så enkel men samtidigt oerhört mäktig.

Samma här, Thomas. Även Lola och Krieger har knäckande bra slutsekvenser. Det kanske var därför även jag kände att The International kunde ha lämnat en mäktigare eftersmak.

Det är märkligt. I prinsessan och krigaren, liksom i Spring Lola, såg jag inte så mycket annat än ett snyggt hantverk, en snygg stil. Spring Lola fungerar tack vare sin uppfinningsrika energi, en film i ständig yttre rörelse, men Prinsessan och krigaren är ju innehållsmässigt en pekoral. Hon, en ”vild själ” – lämpligt nog uppvuxen på ett mentalsjukhus, han, en tyst krigare med en ”inre plåga”. Scenen där han i slutet ”lösgör sig från sig själv” var i mitt tycke plågsamt övertydlig. Men uppenbarligen finns det folk som älskar sånt här.

r: Man kan göra linjärt platta tolkningar av vilka storverk som helst.

Utrymmet här möjliggör kanske inte direkt en djupgående tolkning, men det var ett försök att sammanfatta varför jag tycker filmen är dålig.

Å andra sidan var det väl du som tyckte den av gymnasialt banal religionskritik ”religulous” var en riktig skarp film, så vi kanske inte har samma referensram.

r: Vad tyckte du om sista 20 minuterna av Religulous, där Maher knöt ihop allt? Den banale gymnasist som lyckas med något sådant är ett geni.

Ja slutet på Religulous var mäktigt. Dvs när Maher radade upp alla gestalter, i en massa olika religioner och myter, som är associerade med samma berättelser, detaljer, årtal etc som Jesusmyten. Riktigt mäktigt!

Att många religioner på många vis delar ursprung berättelser, gestalter och myter med varandra var ingen nyhet för mig(jag kan ju iofs vara lite skadad av mina studier inom området förstås) – så ingen ahaupplevelse här. Istället fick jag mest den här irriterande känslan som jag får av konferensgiggar-hästsvansen Furumark när han med humanisterna slår in öppna dörrar och med patos ”avslöjar” (för världens mest sekulatiserade nordeuropeer) att gud inte existerar. En sorts barnslig, arrogant och obildad övertygele att ha ”sett igenom” en av världens mer komplexa företeelser (religion) utan någon som helst självinsikt om det egna perspektivet och vad som skapat det.

r, märkligt hur ofta du kan skriva om Religulous utan att ge minsta lilla sakliga kritik, i stället drar du upp Sturmark och hans hästsvans (!). Så, vem är gymnasial och banal?

Din beskrivning av Religulous är helgalen. Det var ju en dokumentär om USA:s fundamentalisering – från förskjutningarna från författning till ”In God We Trust”, till de naturhistoriska museerna som tillåter alternativa ID-guidningar. Till stor del handlade den om just ID kontra evolution, men framför allt om vilka konsekvenser denna idiotiska, ovetenskapliga tvist har på samhället.

Nilo: instämmer!