Som sagt var, imorgon sparkar Stockholm filmfestival igång, och här är mina två cent: i tur och ordning fyra absoluta måsten, två bubblare, och en film att sky som pesten.

Vi börjar med fyra riktiga rackabajsare.

1. Till den kommande lilla vågen av amerikanska studiofilmer som närmar sig Irakkriget sällar sig Paul Haggis (efter att ha skrivit ett par andravärldskrigetfilmer åt Clintan som uppvärmning) med sin nya In the Valley of Elah. Jag gillade Haggis stora genombrott Crash trots den lätt skitnödiga dysterheten, som tack och lov är frånvarande här. Tommy Lee Jones är pensionerad furir vars äldsta son går AWOL på amerikansk mark bara dagar efter att ha återvänt från en lång sejour som soldat i Irak. Jones tar saken i egna händer, med bistånd av Charlize Therons hunsade lokala poliskvinna, och börjar nysta i fallet – kan det vara så att militären inte lägger alla korten på bordet? Är jorden rund? Can you handle the truth?

In the Valley of Elah kryssar smidigt förbi ett helt gäng förrädiska polisfilmsklyschor och landar som ett stillsamt berättat drama om en far som lite för sent försöker lära känna en son, och om vad krig gör med män(niskor). Haggis upphöjer långsamheten, de korthuggna replikskiftena och de långa pauserna till en dygd, och om upplösningen är något av ett västgötaklimax är det helt i linje med filmens lågintensiva och kontemplativa ton.

Tommy Lee Jones är lysande i den typ av roll som bara ska ge en Oscar. En nominering borde vara given men frågan är om juryn vågar belöna en film som är så rättfram: inte bara på ett allmängiltigt safe plan om att »krig är dumt men vi måste stödja våra pojkar« utan verkligen djupt kritisk till USAs inblandning i Irak. Det ska bli spännande att se.

2. För alla som nån gång dansat på fyllan till Love Will Tear Us Apart är Control, Anton Corbijns Ian Curtis-biopic, årets mest hypade film. Och frågan är förstås om Per Gessles favvofotograf kan leverera? Som filmens Rob Gretton kanske skulle uttryckt det: »Fook yeah.«

Corbijn har en tunn spång att balansera på. Å ena sidan undvika att spä på mytologin över en redan sönderromantiserad popidol alltför mycket – å andra sidan, har man en gång fotat DEN ikoniska bilden av Joy Division måste det vara nästan omöjligt att inte porra loss med skitsnygga bildkompositioner på bleka, smala män i svarta skjortor. Men Corbijn lyckas faktiskt, även om det såklart inte finns en enda bild i filmen som inte är smärtsamt snygg och genomtänkt. I stort sett alla de klassiska rockfilmsklyschorna (se The Doors för en praktisk checklista) undviks nogsamt och Corbijn satsar i stället på lätt stiliserad diskbänksrealism kryddad med torr och kärv humor, angelägen som han är att inte visa upp Ian Curtis som Det Lidande Geniet utan som en rätt vanlig snubbe, som den ena stunden är djupt plågad av sin epilepsi och sina demoner, den andra sitter och fiser i logen så att Peter Hook måste hålla för näsan.

Sam Riley – som kunde vara Fredrik Wikingssons och Pete Dohertys kärleksbarn – är magnetisk i huvudrollen, och skådisarna spelar ovanligt nog själva på sina instrument. Det låter precis så överspänt och stapplande som jag föreställer mig att Joy Division gjorde live – det vill säga helt makalöst bra. Konsertscenerna är vanvettigt coola och snygga, och gör det lätt att förlåta en och annan klumpig replikväxling här och var. Controlär helt sonika det mästerverk jag hoppats på.

3. Ond bråd död i en skatepark, filmad med grynig dv-kamera, starring storögda och vackra sjuttonåringar – under de första minuterna av Paranoid Park är jag rädd att Gus Van Sant ska hamna i samma lätt kväljande tonårsfetischiserande landskap som Larry Clark. Men det styr han strax upp och Paranoid Park utvecklar sig till en av hans allra bästa filmer. Formmässigt är det samma vibbar som i mästerliga Elephant – gott om svävande steadicam bakom ryggen på korridorknallande teens – men här har Van Sant, hjälpt av sin trogna sound designer Leslie Shatz och Wong Kar-Wais förre husfotograf Christopher Doyle, tagit det ett snäpp längre: skejtvideor till knarrig gammelmanscountry, extremt långa slo mo-tagningar på nollställda tonårsfejs till Nino Rotas karnevalsmusik lånad från klassiska Fellinifilmer, lite Beethoven, lite Elliot Smith… Paranoid Park är inte lika koncentrerad eller drabbande som Elephant, men även här är Van Sants porträtt av alienerade tonåringar fullständigt hypnotiskt.

4. Slutligen Josef Fares, som nu betat av romcom, poliskomedi och magisk realism och är framme vid sin mest mörka och kompromisslösa film hittills. Leo är en framimproviserad historia om våld, hämnd och lojalitet, med nervigt spel av Shahab Salehi, Leonard Terfelt och Fares själv, som skrivit manus tillsammans och spelar versioner av sig själva. Filmen känns ibland skräddarsydd för skolbio i sin antivåldspedagogiska nit, men Fares imponerar igen, med en rätt omskakande film som är både osnyggt fotad och vägrar bjuda på nån som helst form av publikfrieri. ’Nuff said.

Sen kommer två bubblare – inte så lysande som de borde vara, men absolut sevärda.

1. David Cronenberg återvände till nästan-mainstream med A History of Violence häromåret och är nu tillbaka med Eastern Promises, ännu en förhållandevis lättillgänglig gangsterfilm som inte lär göra vänner av hans »earlier, weirder« filmer särskilt glada. En deffad och svinsnygg Viggo Mortensen gör ännu en mafioso, denna gång med rysk accent så tjock att man kan tälja ved med den. Men om A History of Violence i grund och botten var en klassisk hårdkokt noirhistoria som kunde blivit en dussinfilm i en mindre begåvad regissörs händer men lyftes av Cronenbergs kalla blick och koncentrerade stil, känns det nästan tvärtom här och man undrar om inte materialet skulle bli (gasp!) bättre med någon piggare regissör bakom spakarna? Eastern Promises är välspelad men märkligt oengagerande – trots ännu en benknäckande explosion av övervåld med en Viggo i toppform (nu dessutom både tatuerad och helnäck).

2. Årets Lifetime Achievement Award-vinnare Paul Schrader gör comeback efter Exorcisten-debaclet med The Walker, en politisk thriller som utspelar sig i Washington DC. Woody Harrelson är Carter Page III, en verserad dandy som glider runt i maktens salonger och alltid har det senaste skvallret till hands för nyfikna öron. Han lever på ärvda pengar från pappa senatorn vars monumentala skugga han aldrig kommer ur, och har inget riktigt jobb: han är en »walker«, som ägnar dagarna åt inredningsråd och canasta med rika och uttråkade socitetsdamer. Men de sorglösa dagarna är slut när en f d affärspartner mördas och Carter blir en motvillig nyckelperson i utredningen.

Att kalla The Walker för »politisk thriller« är förresten väldigt generöst mot en film där spänningen är snudd på obefintlig och kriminalgåtan snudd på busenkel. I stället handlar det om Carters relation till sin far, och hans turer i den politiska svängen: han är både gay och liberal, en farlig kombination i en värld där pengar och makt är allt.

Irakkriget finns hela tiden med i bakgrunden och det pratas om hur jävligt livet blivit under terrorlagarna, men som politiskt statement är The Walker för lam för att bli slagkraftig. Ändå är det en fascinerande film, framförallt för formen. Carters glassiga värld beskrivs njutningfullt med oändligt långa åkningar över skräddarsydda kostymer och tebjudningar på klubben, till Bryan Ferrys mäktiga vibrato. Det är en elegant, utsökt fotad historia i ett behagligt promenadtempo lika sävligt som Woody Harrelsons släpiga sydstatsdiftonger. Kanske är det kombinationen långa tagningar och Lily Tomlin som ger Altman-vibbar, eller att The Walker är en riktig vuxenfilm, i ordets bästa bemärkelse.

Till slut: undvik!

I Nick Loves Outlaw har det brittiska rättsväsendet kapsejsat och ett gäng maktlösa brottsoffer ledda av en trött Sean Bean startar upp ett medborgargarde och ger sig ut för att slakta bovar. En dyster, brutal, tröstlöst nattsvart sörja utan några försonande drag i form av, jag vet inte, bitter humor eller bildmässig begåvning kanske? Som en pank och djupt deprimerad Guy Ritchie på en överdos cipramil. Burr.