Juno är Thank You for Smoking-regissören Jason Reitmans nya komedi – om en sextonårig tjej som, efter ha blivit med barn, beslutar sig för att ta kontroll över situationen genom att hitta ett perfekt föräldrapar åt »the thing«. Perfekta föräldrar hittas: Jennifer Garner och Jason Bateman i tjusig villaförort med pastellfärgade tröjor och välmatchat porslin, men förstås så händer det ganska mycket på sex månader som man inte hade kunnat förutse.
I svallvågorna av Frat Pack-filmerna har det hörts mycket klagomål (ofta berättigade) på de passiva, tråkiga tjejerna i amerikansk smartkomedi, och i samma vända kommer uttalanden från filmbolagsbossar att man ska sluta göra film med kvinnliga huvudroller eftersom ingen är intresserad. För dig som börjat tappa hoppet om att få se schyssta brudar på film: botemedlet heter Juno. Det finns många roliga killar i filmen, varken Michael Ceras försynta babydaddy och Jason Bateman gör bort sig, tvärtom, men de bleknar bredvid Ellen Pages titelroll. Trailern gör henne (eller filmen för den delen) på inget sätt rättvisa: Där framstår hon mest som den vanliga bekymrade tonårstjejen i den vanliga bekymrade indiefilmen, men det är inte riktigt sant. Juno är nämligen helt obekymrad och dessutom hysteriskt rolig. Och bara så vi vet vad vi pratar om handlar inget av skämten om att hon ramlar omkull eller försöker vara snygg – inte konstigt att de flesta i hennes omgivning (inklusive adoptionspappor som är alldeles för gamla) blir förälskade i henne. Brudbonus: ska jag välja en runner up i rolighet så blir det utan tvekan Allison Janneys fantastiska deadpan-plastmamma: »Jaså du är ultraljudstekniker? Själv är jag nageltekniker.« Hurra för manusföfattare som fattat att mammor inte behöver vara tråktanter!
Juno går upp på bio i USA till jul, kommer väl till Sverige så sakteliga efter det, men kan ses redan nu på filmfestivalen (det finns fortfarande biljetter kvar till visningen imorgon). Missa inte!





