Bra text! Nitpick: huvudsköterskan var väl snarare en ung psykiater?

Minuterna med Andre Braugher var bra, resten var en soppa, så plågsamt sentimentalt, platt och okänsligt gestaltat att vi vred oss, generade. Bara en storväxt, tystlåten indian som kvävt honom i slutet hade räddat avsnittet.

För att föregripa illvilliga miffon: jag tycker varken om Greys Anatomy eller OC. Men jag vet inte hur många gånger jag kom på mig själv med våta ögon (eller slemhinnor – minns inte ens!) under enåenhalvtimmen. Och Fredrik + ca hela Alan Sepinwalls kommentatorsfält: jag kan sträcka mig till ”mute-bruden och superhjälten blev väl lite framtungt” – men okänsligt, platt? waddayawant?

först ansåg jag att författarna slagit knut på sig själva iom slutet på förra säsongen. liksom – ”vem är på riktigt? och vem är det som är hallucination nu då?!?!” svårt att intressera sig för folket på avdelningen, och i serien i allmänhet nu när typ vemsomhelst, närsomhelst skulle kunna visa sig vara ett fantasifoster i house’s skalle.

sen slog det mig att författarna redan i inledningen talade om för oss att allt skulle vara på riktigt. och att jag inte skulle behöva oroa mig. no surprises. genialt.

Ett av de bästa avsnitten, helt klart. Tyckte det var bra att de klarade av hallucinationerna och avtändningen fort så inte ett helt avsnitt handlade om hur House svettas i lakanen och plågas av hallucinationerna.

Samspelet mellan House och hans rumskompis var superbt. Man fick se hur den maniske killen går från ytterlighet till ytterlighet när det gäller House – antingen så hatar han honom eller älskar honom.

När House försöker hjälpa superhjälte-killen svämmade det över för mig, för det var första gången jag såg House göra något osjälviskt – han ville verkligen hjälpa.

Jag blev rörd till tårar när jag såg att äntligen, äntligen så visar House någon känsla mer än ilska och cynism – det finns något i honom som vill tro gott och att han därmed faktiskt kan älska någon annan. I det här avsnittet fick vi komma in under Houses hud.
Och äntligen fick Wilson säga nej till House.

Om det här avsnittet inte blir nominerat till nästa års Emmygala ska jag personligen åka till USA och trycka ner avsnittet i halsen på alla i Emmy juryn…

jibber-jabber: Tack! Ja, du har rätt, jag ändrar. Det bästa korrfelet hann jag (tyvärr?) se själv – hade skrivit Puddy istället för Cuddy. :)

Helt klart dax att låta House lämna formeln med medicinska ”gåtor”. Pallar inte om det bara går tillbaka i gamla hjulspår igen… Fortsatt fokus istället på House och hans liv, där hans speciella egenskaper lätt kan driva en hel stark säsong.

Gökboet? Snarare anti-gökboet, väl? Knappast Anna Odells kopp te.

Kul även att många kommentarer i US handlar om att FOX samarbetat med FDA för att stoppa den eventuella romantiseringen av vicodin.

Just detta sista Per, är ju den stora skräcken nu! Inte kan de väl återgå till sjukhuset och en prydligt ihopknutna diagnosnöt per avsnitt efter det här? Ska man nu tvingas hör mer om Foreman och Thirteen igen? Nej, här krävs rejäl utrensning.

Fantastisk början på efterlängtad säsong!
Efter alla år litar jag på House-skribenterna till 100% men det här var verkligen mer än man bargained for! Hugh Laurie med sin smärtsamma blick är ju gåshudsframkallande. Vilken replik sen ”They didn’t brake me, I’m broken.”

Puddy var roligt :) En liten blinkning till Seinfeld-gänget så här i återföreningstider!

Någon som på rak arm vet hur många säsonger TV 4 ligger efter med?

Bine: minst 2, kanske 3 säsonger back.
Varför inte svt plockat upp House är en gåta.

Brad, vad ville jag ha? Jag hade höga, kanske för höga förhoppningar inser jag. Att dissekera House-karaktären, kanske är intressant i en sån här miljö. Problemet är att han är så fruktansvärt grund (sanningssägande cyniker med gott hjärta, lämnade dårkistan efter lite initialt gnissel som var dårhjons vän) att de var tvungen att omge honom med ett menageri av ännu plattare figurer. Inledningen, kollaget under de skönt nedtonade förtexterna (att se Franka Potente där var också väldigt lovande, men det ebbade ut i inget särskilt och skämt om tyskar har passerat bäst-föredatumet med decennier) var bra, men sen… Den här sortens spekulativ lätt-tuggad pop-psykologi måste bjuda på något mer, men när det går att förutsäga varenda händelse ett ljusår innan så satt åtminstone jag och skruvade på mig. Men inte ger jag upp hoppet för det! Om det här avsnittet blir emmynominerat går jag däremot med i al Qaida.

Antagligen det bästa House-avsnittet hittills. Håller med rebkin och Kennedy, hoppas verkligen att denna säsong håller sig borta från de gamla hjulspåren.

@fredrik vad tycker du har varit höjdpunkten i serien, om nu inte detta avsnitt riktigt faller dig i smaken (som det verkar)?

Molly: Tack. Det blir ett stort projekt att titta ikapp…

Njae, Fyran är ju bara en säsong efter. Sände säsong 4 i våras, med avslutning i typ maj tror jag det var. För övrigt grymt bra inledning på säsong 6. Men allt annat vore ju konstigt.

Om man bor i tyskland, som jag gör, vet man att skämt om tyskar aldrig kommer att sina…just skämt om WWII etc kan väl vara lite fantasilöst men tro mej det finns en rik mylla att botanisera i…
Tyckte fö om avsnittet även om Hugh Laurie bär ett tungt lass på sina axlar, men så har det ju alltid varit med House tycker jag…

underbart avsnitt! just att de vräkte på och var smöriga och sentimentala men ändå inte tappade skärpan. och ja nu blir det extremt intressant att se hur det fortsätter. gissar att fokus kommer vara på huruvida den nye sympatiske EMO-house har samma skärpa som den gamle cyniske house. antagligen osäkerhet och misslyckande i nästa avsnitt och därefter gradvisa framsteg.

Och så var besvikelsen ett faktum. Hann knappt upp ur sängen, så sugen var jag på säsongens avsnitt nummer två….och så blev det bara en massa Foreman, Thirteen, en störig patient och spelanimering.
Jag blev faktiskt riktigt ledsen, kände jag.

Jag tyckte det var ett härligt andra avsnitt. House som manisk kock. Väldigt bra hur han kom i gång, när han började leta efter ättikan. Många bra detaljer, sessionerna med Braugher är underbara.

Visst, du har rätt, det fanns ljuspunkter. Närbilderna på Houses nakna ansikte (nu utan cynism) var fantastiska. Men vad kan de scenerna ha utgjort – sex av fyrtiotvå minuter? Det är det andra jag har problem med.

Jag tyckte de fixade det rätt bra. Men kommer Taub tillbaka om House gör det? Hoppas det. Hans elaka humor är den enda som matchar geniets.

[...] I kommentartråden till Pers text om dubbelepisodspremiären nämns Taubs elaka humor. Men, är den inte snarare resignerat elak? Som om han egentligen inte alls vill leverera de där svarta cynismerna men gör det bara för att det varit den viktigaste grundstenen i jargongen i House-teamet under de två år han jobbat där. Detta gäller ju alla andra också i House närhet. Inte fan hade Cuddy eller Wilson hållit på med alla luriga tester och intriger om inte House hade funnits. [...]