|
Om Helikopterrånets filmiska kvaliteter och samhällsmoralen
2009-09-24
 Oftast är begreppet »nyhetsfeber« en inbillningssjuk klyscha, men igår blev det på riktigt.
Feberfrossan gjorde oss mentalt kallsvettiga redan vid åsynen av en kornig bild på en helikopter. Fem minuter senare hade hela händelsen fått ett mytiskt egennamn som kommer att användas under decennier framöver (»Helikopterrånet«), och snart sveptes vi in i en väv av fantastiska nyhetsrubriker som var så tät att man inte behövde någon brödtext för att få grepp om storyn och drabbas av den genuina nyhetsfebern.
»Här tog sig rånarna in med släggor«… »Ögonvittne: Det var verkligen som en actionrulle«… »Leif GW Persson: Det kan ha funnits en miljard i depån«… »Personal fast i huset under rånet«… »Ögonvittne: De hissade upp säckar med pengar«… »Polisen: Vi var sekunder från att ta dem«… »Så saboterade rånarna för polisen«… »Se helikopterrånarnas flykt – unika tv-bilder«…
Faktum är att jag längtade efter filmversionen redan innan jag sett en enda bild, redan under bussfärden till jobbet, när den första eldfängda twitterkommentaren i mobiltelefonen undrade: »Är det fel att bli lite imponerad?«
Väl på jobbet började vi diskutera. Mina närmaste kolleger och jag är sällan överens i moralfrågor, det må gälla klimatpåverkan, barnuppfostran eller fildelning, men här var vi alla rörande eniga: Helikopterrånet var något coolt, en känsla vi gav efter inför utan att ta omvägen via moralisk eftertanke. Men givetvis är det inte bara risken att åka dit, vår civiliserade räddhågsenhet, som gör att vi inte själva skulle ha velat vara med i rånarligan. Så varför känner vi inte ens ett sting av vare sig personlig eller samhällelig moral när vi med upphetsade leenden läser om och diskuterar Helikopterrånet?
Även om det första jag tänkte på när jag hörde nyheten var den australiska miniserien The Great Bookie Robbery från 1986 (bilden här ovan; den bästa rånarskildring som gjorts), och förstås briljanta SVT-serien Tusenbröder, så måste fascinationen gå långt djupare än att vi gillar en viss sorts dramaspänning. Det populärkulturen ger uttryck för är en glorifiering av kriminalitet som går tillbaka genom årtusenden, så länge folk identifierat sig med brottslingar som utmanat envåldshärskande makter och undsluppit dess straff.
Någonstans är det i detta, mer eller mindre nedärvda, vi sympatiserar med Helikopterrånarna: inte bara i beundran av deras mod och metod, utan inom ett samhällsperspektiv snarare än utanför det: i denna säkerhetsfixerade tid av digitala DNA-analyser, högteknologisk övervakning och virtuell pengahantering blir Helikopterrånarna ett slags gentlemannatjuvar.
 [2009-09-24 18:39] RvS
…letar efter The Great Bookie Robbery as we speak. AKA Det stora påskrånet, tydligen.
[2009-09-24 18:49] Kjell
Eller Det Stora Pås-rånet? Många pengapåsar var det…
[2009-09-24 19:07] Bine
Själv tänkte jag på helikopterscenen i »Mannen på taket«. Då var det polisen/poliserna som hade en helikopter. Inte för att det gick så bra för polisen/poliserna den gången heller.
[2009-09-24 19:47] The Till
vågar jag ens säga att jag såg Alex Rider idag (jag vet lite sent) med en klassisk – nåja – helikopterscen
[2009-09-24 23:57] r
Ja, den här känslan av beundran tycks allmängiltig! Just rån är en brott vi tycks kunna identifiera oss med – speciellt när det görs tekniskt skickligt och utan ”vanliga människor” som offer. Vem har inte fantiserat om stora pengar och det perfekta rånet? Att det är filmiskt förstås.. Och i filme är vi vana att hålla på rånaren, har själv sett ett flertal hålla-på-tummen-för-rånaren bara de sista tre månaderna (Road to perdition, Thieves like us, Straight time..). Det finns säkert massa fler att nämna..
[2009-09-25 10:55] Konrad Olsson
Själv tänker jag bara på den där helikopterscenen i första eller andra Mission Impossible-filmen, där Tom Cruise firas ned genom ett glasatrium.
[2009-09-25 11:56] Thomas
”Mina närmaste kolleger och jag är sällan överens i moralfrågor, det må gälla klimatpåverkan, barnuppfostran eller fildelning”, vadå, är de vänster?
[2009-09-25 12:20] Kjell
Småtrubbig humor där, Thomas. Vad tror du jag har för moral i ovanstående frågor? Det jag syftade på just här var att jag är rabiat flygvägrare och bilhatare, och att jag hatar Jan Björklunds nykonservativa skola och de nya föräldratrenderna med ”sätta gränser” som allfix-mantra.
[2009-09-25 13:31] Thomas
Nej då, kunde inte hålla mig bara. Kalla det gärna för tics.
[2009-09-25 13:44] Flemming Hummer
Detta går förstås igen i ganska många filmer, Public Enemy, Bonnie and Clyde osv. I ingen annan film kopplas dock frihet samman med brott, surfing och homoerotik på samma dum-geniala sätt som i Point Break med Swayze och Reeves. Den bygger ju explicit på hela tematiken med brottslighet (och surfing) som en rebellisk frihetshandling gentemot grottekvarnen. Helt klart en dum-favorit.
[2009-09-25 14:00] Kennedy
Denna illa dolda beundran för kriminella är väl ändå mest sorglig? Moral, schmoral. Men maffiakillarna är säkert skitnöjda med rapporteringen, i motsats till granskningar som visar att lejonparten går på soc.
[2009-09-25 15:53] Beneath a Steel Sky » Misc, vecka 39
[...] är Kjell Häglunds text om helikopterrånets filmiska kvaliteter och vår beundran inför gentlemannatjuvar. När jag var i Ecuador stod vakterna utanför banken [...]
[2009-09-25 22:09] Anders E
Själv återsåg jag för inte så länge sedan originalversionen av ”Ladykillers” för första gången på mycket länge och slogs av insikten att den nog faktiskt skulle kunna vara ett exempel på Den Perfekta Filmen – det fanns liksom ingenting alls att anmärka på.
[2009-09-27 19:28] Nilo
Eller så är det den latenta tendensen att bli imponerad av handlingskraftiga män som tar överhanden.
Är det av samma anledning som inte ett ord i debatten ägnas hur mycket av ”våra” skattepengar som går åt att jaga rånarna etc. För att bevekelsegrunderna för brottet är förståeliga (alla vill ha snabba cash)?
Om man jämför med Odell-debatten. Finns det en förståelse (och i viss mån acceptans) för brottslighet om man bara ”gör det man ska”? En rånare som rånar, kriminellt javisst, men i övrigt helt enligt konvention=mindre provocerande?
[2009-09-30 15:58] Bickle
Det ältas gång på gång om rånarnas sofistikering, intelligens, minutiösa precision. Jag fortsätter fråga mig hur det någonsin kan anses sofistikerat att med vapen riktat mot någons panna ta det man vill ha. Någon kallar det ett brott utan offer, men glömmer tala med den personal som fått mynningen i ansiktet eller förloppet i Malexander.
Media är fast i ett narrativ ekorrhjul och älskar att passa in alla dessa rån i actionkategorin och eldar med detta på utvecklingen, och de kriminella själva låter sig övertygas. Utöver helikopteräventyret kan det totalt överdimensionerade Hallundarånet nämnas, eller det pinsamt misslyckade depårånet som resulterade i ”krigsscener” i centrala Göteborg. Dessa rån är inte sofistikerat utförda, de är onödigt bombastiskt regisserade. Man siktar på Michael Mann, men slutar i Anders Nilsson eller på sin höjd Jerry Bruckheimer. De riktigt intelligenta brotten är de vi aldrig hör talas om.
Jag tycker dessutom att de kriminellas livsmässiga sjaskighet sällan betonas. Droger (förutom glammiga koks), trasiga familjer, sjukpension, misshandel, självmord och psykstörning passar aldrig in i dramaturgin.
[2009-09-30 16:12] Kjell
Men om den serbiska infon är planterad? Om de verkliga rånarna använt sig av en ”fasadgrupp” som förväntar sig att åka fast och ta sina straff, för att sedan ha en miljonkronorsbil och lyxvåningsnyckel i handskfacket när de kommer ut? Så hade jag regisserat filmen…
[2009-10-01 16:41] Nilo
Ha ha, din hjärna tjänar dig väl Kjell.
Eftersom bytet från värderån tydligen sällan återfinns, oavsett om rånarna sitter av ett straff eller inte så antar jag att bytet alltid är ”lönen” för tiden man sitter inne. Tillbaka till min idé om att det finns en slags normalitet i synen på sådana här brott. Vilket en av de misstänktas granne, omedvetet men spontant, ger uttryck för i DN:
- Han borde ju kunna försörja sig på annat sätt än att råna värdedepåer.
Som att det var något så odramatiskt som ett olämpligt karriärsval. Eller att det skulle vara någon slags ”sista utväg”, också en populär myt.
Men hur ser manuset för ”Arctic Sea” ut?
[2009-10-04 1:55] Marre
Folk är väl mest upprörda på det naiva svenska samhället som t ex inte låter polisen ta hjälp av förvaret och som låter bullerklagomål placera polishelikoptrar i mer eller mindre obevakade tält långt ute på vischan.
Rånarna skötte ju s a ändå sina jobb som förväntat.
Skriv en kommentar
| 
