Expressenreportern Tommy Schönstedt skälvde av nybyggaranda när han stoltserade med Börssalens enda direktsändningsmikrofon inför kungörandet av årets Nobelpristagare i litteratur. Och snart skulle vi bli vittnen till årets mest oslagbara uppvisning i plågsamt genant övertändning.
Det började med att Schönstedt pajas-saboterade själva kungörandeögonblicket mer än någonsin Gert Fylking. Precis när Peter Englund hade utropat Herta Müllers namn vecklade Schönstedt ut en löpsedel (ur en hel hög med alternativa namn) och ropade »Först med nyheten!«, varpå en vakt bestämt tvingade honom att vika ner den. Vilket fick till följd att medan Englund läste upp den välavvägda motiveringen hörde vi tevetittare ingenting annat än prasslandet med löpsedeln i Schönstedts mikrofon.
Därefter hade Schönstedt uppenbarligen räknat med en intervju med Englund, men till hans stressade förvåning vänder sig Englund i stället genast till den motsatta sidan. Det blir tyst en stund, Schönstedt fixerar Englunds ryggtalva med blicken och gör sig redo. När Englund tycks göra en antydan till förflyttning hugger Expressenreportern direkt och ropar, mycket högt, »Peter!« – men får, underhållande nog, fortsatt tvärnobben. Förvirrad vänder han sig då till Gert Fylking (!) och genomför ett stycke Nobellitteraturjournalistik som på stört passerar Pa Neumüller-i-Zick Zack i den svenska pinsamhetstevehistorien. Vare sig Fylking eller Schönstedt har nämligen läst en enda rad av Müller. »Men min fru är tyska«, försöker i alla fall Fylking, innan Expressens kulturchef Björn Wiman kommer in för att – högst tillfälligt, ska det visa sig – rädda Schönstedt.
Ty medan Wiman säger några fina ord om pristagaren vänder sig Schönstedt konsekvent bort från honom för att försöka hålla koll på Peter Englund. Ni ser det på bilden här ovan: Schönstedt håller armen om Wiman men hör inte ett enda ord av vad han säger, utan glor mot Englund och har till och med – ser ni det? – tungan utanför munnen, som det anstår en pitbullreporter.
Till slut, mest tack vare att uppståndelsen lagt sig och de flesta journalister försvunnit för att twittra ut sina bulletiner, lyckas Schönstedt räcka Englund den fula löpsedeln, och Englund håller upp den för Expressens fotograf. Sedan sträcker Schönstedt fram mikrofonen också.
Då går Englund.
Expressens webbteve gjorde, kort sagt, alla fel man kan göra: man påverkade händelsen man ville visa, man försökte skriva tittarna på näsan vem det minsann var som direktsände, och man hade ingen som helst rutinberedskap för den serie av olyckliga omständigheter som raskt gjorde både reportern och sändningen till åtlöje.
Framöver bör man försöka lära av hur exempelvis Svenska Dagbladet, Timbro och Publicistklubben använt sig av Bambuser: enbart registrerande, som flugan på väggen, något som lett till både maximal goodwill och ständigt stigande tittarsiffror.
