Bra iakttagelse om romantiken, det finns ju faktiskt ingen kemi där. Men jag tycker ändå att det är genialiskt att hela Seinfeld-gänget återförenats för att Larry ska få tillbaka Cheryl. Det känns djupt mänskligt.

Som Larry själv säger: I Curb agerar Larry på allt som den riktige Larry tänker, men inte gör.
Tycker Seinfeld-runionen är rätt trevligt meta-utförd, dvs att Seinfeld-gänget säger att reunions alltid är så cheezy, men gör den ändå, tack vara Larrys övertalningsförmåga. På så vis gör de en reunion, som ändå inte är en ”riktig” reunion. Dvs, de spelar, att de gör en reunion. Clever! Tycker också att det är kul med Jeff’s nya ”sexiga” stil.

”Trevligt” är nog precis rätt ord för Seinfeld-återföreningen.

Bra skrivet! Attraktionen med Curb är att så många önskar att de kunde vara Larry David och bete sig så odrägligt som han ibland gör och inte ha några betänkligheter med att sätta dit människor som bryter antingen oskrivna sociala regler eller bara ens egna regler som man önskar att alla följde. Jag skrev något liknande för ett tag sedan:
http://eftereftertexten.blogspot.com/2009/09/att-soka-men-inte-finna.html

Curb.. är väl inte tänkt att ses som drama där man ”bryr” sig om karaktärerna, men jag kunde ändå inte låta bli att bli lite ledsen när Larrys fru stack och hinna tänka att ”men awwwe.. han BEHÖVDE ju verkligen CHERYL vid sin sida!!”. Fast man inser ju sen att ömkan är bortslösad då Larry David-karaktären är närmast omänsklig (fast inte mindre kul ändå, även om man ledsnar lite då och då)

Såg avsnitt fyra igår kväll och… vågar man säga att serien blivit lite enformig? Det känns som att de roliga manuslösningarna försvunnit, nu handlar det BARA om Larrys hangups.

Jag räknade till cirka 5-6 idéer i fjärde avsnittet som använts tidigare. Både i Seinfeld och i Curb. Någon som fick det till fler?
Jag var skeptisk långt in i det här avsnittet, tills då Larry flydde i Juno-shorts och jag kände ”Fan vad jag älskar den här serien.”

Joel: tycker Curb hela tiden varit fullt av Seinfeld-ideér, främst Georgemoments. Behåuppknäppningen senast.

Annars var det ett rätt trist avsnitt med springadet till doktorns/Ted Dansons/Jeffs hus. Bor alla bredvid varann?

Larry Davids fru har f ö lämnat honom irl. Kan inte låta bli att undra var verkligheten slutar och tv börjar..

Jag gillar att Larry David liksom newyorkifierat Los Angeles, och t ex i episod 2 lät Lewis komma springande med en trottoarsandwich i handen när han gick in i järnhandeln…

Såg fjärde avsnittet igårkväll. Larry hade ju haft ett visst flyt i deföregående avsnitten, saker gick liksom hans väg, vilket kändes som ett nytt grepp… Men nu i avsnitt fyra, herregud, Larry är ju helt galet konfrontativ, tror han toppar i att sätta sig i pinsamma situationer. När han stoppar Jeff och Suzie’s dotters sång på Ted Dansons jubileum, när han stoppar restaurangunderhållarna, när han kmmer hem till doktorn och vill sova där, the list goes on and on. En orgie i pinsamheter och skämmiga konfrontationer. Men som oftast, vädigt roligt.

Att Larry i själva verket är George förstår man ju i andra avsnittet. Seinfeld återföreningen tycker jag är helt perfekt, särskilt som de sitter och diskuterar varför en Seinfeld återförening aldrig kommer att fungera.

San, redan förra gången Jason Alexander gästade Curb, tidigt i serien, gjordes ju stora poänger av att George var Larry. Jason klagade på att han fick vara det neurotiska svinet i serien, och Larry fattade ingenting, ”vaddå, jag gjorde ju dig smart, en riktig filosof som inte tog nån skit” osv. Väldigt kul.

Att George är Larry syns ju redan i den Seinfeld-säsong de ska skriva tv-serie ihop.

Väldigt kul också att Michael Richards var som en real-life Kramer.

[...] Weird Science har David Hylander ett inlägg om det senaste Curb Your Enthusiasm-avsnittet. Inlägget handlar om [...]

Fan har Simon Amstell hoppat av Never mind the buzzcocks!?. Vad trist.

Kjell.. Kan man inte få den årliga Psych rapporten ?

Hemskt ledsen, Burgus, men jag hoppade av Psych inför denna säsong. Ett misstag, enligt andra på WS som hållit ut – och som, dessbättre, kommer att skriva om S4 vad det lider. Själv lär jag ta igen det med dvd-boxen, det är en stående julklapp till min dotter nämligen.

Bokpaket på posten idag: ”Curb Your Enthusiasm: The Book” av Deirdre Dolan.

Kjell: Angående din Twitter post. Kunde inte sagt det bättre själv. Det är märkligt att Bill Maher som utger sig för att vara förnuftets röst har en sådan konspiratorisk inställning till vaccin och medicinering. Det förvånar mig, det hade varit kul att se Richard Dawkins eller nån att sätta honom på plats.

Jag tycker s07 har börjat starkt men jag stör mig lite på en sak som blivit allt mer vanligt de senaste säsongerna: Att nästan alla bifigurer som Larry utsätter för sin person är Larryaktiga själva. Mannen med shortsen t ex – reagerar ju exakt som Larry själv hade gjort. Samma sak med doktorn som tog lemonad ur kylen i förrförra avsnittet: När Larry påpekade etikettsfelet så blev doktorn genast irriterad, på Larryvis. Dessa scener är visserligen kul, men för varje ny Larryaktig bikaraktär så blir Larry allt mindre unik: I en värld fylld av massa andra Larrys så är han inte lika farlig. Vilket förtar lite.

När jag ändå har er på tråden. Intressant om turerna kring sparkade Mad Men-författaren (läs kommentarerna också): http://www.deadline.com/hollywood/recent-emmy-winning-young-female-writer-loses-her-job-on-mad-men/

Är det inte lika bra att erkänna – det är slut! Ingen får längre någon ny kick av Larry o Co. Det krävs att publiken/vi läser in och anstränger oss för att skapa poänger som i grunden inte finns – eller har funnits FÖR länge!

Tala för dig själv, ”Red”.