De senaste årens genant-stämning-humor har ofta kretsat kring en ensam huvudrollgestalts patologiska oförmåga att hamna rätt i sociala situationer. David Brent och Larry David, förstås. Lisa Kudrows självsinsiktslösa föredettingskådis i The Comeback, Leslie Knope i Parks & Recreation, och så vidare.
ABC:s nya tjugotvåminutare Modern Family tar genren i en annan riktning genom att göra titelns udda familjekonstellation till ett helt mikrokosmos av neurotiskt beteende och klavertrampande genantiker. Här finns ingen David Brent som ångestkomiskt gravitationscentrum utan hela ensemblen har samma kapacitet för pinsamheter.
Modern Family följer tre grenar av samma familj. Patriarken Jay Pritchard är frånskild och omgift med den trettio år yngre Gloria, en storbystad, excentrisk colombianska med en son från ett tidigare äktenskap. Jays biologiske son Mitchell har precis adopterat en koreansk bebis tillsammans med sambon Cameron (Cameron som i Crowe, inte Diaz, alltså…) medan systern Claire har tre barn med Phil, en självutnämnd »cool farsa« som kallar dotterns pojkvän för »D-Money« och mörkar sonens hyss för att frugan inte ska tycka att han har dålig pli på ungarna. Claire oroar sig mest för att äldsta dottern inte ska bli lika urspårad som hon själv var i tonåren.
Det låter som mycket att hålla reda på, men Modern Family löser det snyggt i pilotavsnittet genom att presentera klanen Pritchard som tre av varandra oberoende familjer. De förs samman först i slutscenen, som är en stilstudie i ansträngd stämning men också väldigt kärleksfull i all sin avighet.
I veckans avsnitt dyker Jays exfru upp hemma hos Mitchell och Cameron. Hon har fått new age-inspirerad självsinsikt och behöver lägga en viss »incident« bakom sig innan hon kan gå vidare i livet (och ligga med sin fransk-kanadensiske new age-karl). »Incidenten« finns förevigad på en brutalt plågsam hemmavideoupptagning från Jay och Glorias bröllopsmiddag; en social implosion i bitterhet och vitvinsfylla som hade fått till och med en bröllopsmarodör som Michael Scott att skruva besvärat på sig i stolen.
Men Mitchell tar trots allt på sig att sammanföra sin mor med pappa Jay och den grovt förolämpade Gloria, och avsnittet blir ännu mer se-mellan-fingrarna-pinsamt när den före detta fru Pritchard ryker ihop med den nuvarande, samtidigt som barnbarnets tonårsluns till pojkvän plockar fram gitarren…
Men styrkan med Modern Family är att pinsamhetsvältrandet aldrig blir cyniskt. Serien ironiserar över familjelivet och alla dess ångestmoment men är lika mycket en uppriktig hyllning till familjens gemenskap, hur den än må se ut.
Allra finast av relationerna i Modern Family är den mellan de nyblivna adoptivpapporna Mitchell och Cameron. De gnabbas ständigt, och kan aldrig motstå en att pika varandras små brister och hang-ups. Samtidigt är de i underbart ömsint samklang som par, som när de börjar nynna på samma låt och instinktivt synkroniserar i falskskorrande stämsång.
Det finns en oförställd, vacker vardagsvärme i den sortens små detaljer, och Modern Family är full av dem. Man får känslan av att serieskaparna har visat samma omsorg om serien som deras rollgestalter visar varandra.
