Vad kan man skriva om Up, en film som redan och med all rätt höjts till skyarna (häpp!) och som kan vara Pixars bästa sen… ja, sen Wall-E faktiskt?
Kanske att hawaiiskjortmännen på Pixar fortfarande har problem med att få in kvinnliga, drivande karaktärer i sina filmer. Men bättring utlovas faktiskt: premiär hösten 2011 för The Bear and the Bow med Reese Witherspoon i huvudrollen, skriven och regisserad av Disneyveteranen Brenda Chapman, den första kvinnan i grabbledet.
Up är ett mästerverk. Tänk dig en film där klimax – obs, spoilers! – utgörs av att en ondskefull åttioplussare jagar efter en annan gammal stöt, den här med en tjock liten pojkscout i släptåg, flankerad av en extremt korkad exotisk fågel och en packe talande hämndlystna hundar, ovanpå en zeppelinare?
Att en av 00-talets största blockbusters har en slutsekvens som är hur påtänd som helst ger hopp åt både mänskligheten och filmkonsten.
Två höjdpunkter i Up: hundgänget med små elektroniska voiceboxar som gör att deras tankar blir tal – och det blir uppenbart hur underbart genompuckade och basala deras tankar är. En familjekomedi där hundar inte är söta och signalerar kärnfamiljelycka utan avslöjas som ett gäng lättledda, lallande idioter är balsam för själen och mumma för oss kattmänniskor.
Och så montaget i början av filmen. Att Pixar är kungarna av hjärtevärmande montage bevisade de redan i Toy Story 2. Sekvensen där vi följer cowgirldockan Jessies öde, från den första förälskelsen till att hennes ägare tröttnat och slänger dockan på sophögen, tonsatt med Randy Newmans måttlöst vackra When She Loved Me (sjungen av Sarah MacLachlan) är en av filmhistoriens allra sorgligaste och bitterljuva ögonblick. Jag vet inte hur mycket jag grät när jag såg den på bio första gången. It gets me every time. (Precis nu, bara för att jag skrev titeln på låten, började det strömma till i tårkanalerna, I kid you not.)
Men frågan är om inte montaget i början av Up är ännu mer storartat? Där grät jag tre gånger – nytt personligt Pixarrekord! Vi får se hur Ellies och Carls tillvaro tillsammans blev, och hur vardagen och livet liksom kom i vägen för deras gemensamma dröm, den dröm som får den gamle Carl att skita i allt och lyfta till väders med sin gamla kåk.
Det är så känsligt, så välskrivet, så vackert gestaltat att jag saknar ord. Up är värd att se bara för de oförglömliga tio minuterna.
