I och med att Lost senare i vinter inleder sin allra sista säsong börjar paniken sprida sig hos seriens amerikanska tevebolag ABC, som i över tre år har sökt »nya Lost«. Att senaste försöket FlashForward, som gått i två månader i USA och i tre veckor på TV4 är sista chansen har märkts på marknadsföringen – ABC har kopierat sin största Lost-kampanj och hamrat ut budskapet »Årets tevehändelse«.
Sådant skapar mer skepsis än förväntan, men på bara tio minuter sögs jag rakt in i storycentrifugen, som går ut på att hela jordens befolkning fått en blackout under några minuter, under vilken inte bara miljoner dör i kaos och katastrofer, utan alla också fått se några minuter av sina liv ett halvår senare.
Dels lär vi känna rollgestalterna när de måste fortsätta leva sina vardagsliv med en plötslig vetskap om att de sex månader senare kommer att vara otrogna, eller ha återfallit i spritmissbruk, eller vara döda. Dels försöker en FBI-avdelning, där en agent under sin vision fått direkt insyn i ett framtida utredningsläge, lösa mysteriet med blackouten och de få, skugglika individer som fångats på säkerhetskameror oberörda medan resten av mänskligheten låg utslagen.
Konceptet är tämligen idiotiskt men detaljarbetet avväpnande. Som när en FBI-chef som fick blackout på toaletten efteråt lyckades mun-mot-mun-rädda en kollega som höll på att drunkna i sitt eget piss i urinoaren – och som, när detta uppdagas, beordrar sina underordnade: »Twittra för helvete inte om det!«
Eller en president som säger att »en senatshearing går ut på att alla vill runka till ljudet av sina egna röster«.
Eller en dialogväxling som:
»Why do a copy machine salesman, a librarian and a Scottish journalist all decide to get together to shoot themselves?«
»Because print is dead?«
Lite senare i serien, när de logiska hålen börjat gängas till falluckor, känner jag visserligen att alla dessa smarta detaljer är ditklistrade just för att locka sådana som mig, popkulturell cred. Men det är mycket som är verkligt spännande – ett avsnitt avslutas med den kanske mest filmiska, estetiserade shoot-outen någonsin på mainstreamteve, här finns ett återkommande kollagegrepp till moody musik (typ Nick Drake) som inte ligger under sista fem minuterna som vedertaget inom dramateve utan snarare inför sista »akten«, som i romcoms.
Lost-ambitionen märks mycket i personteckningen, i synnerhet i episod 9, Believe, där vi (utan att avsnittet avancerar en millimeter i fråga om blackoutmysteriet) dras ner i två av relationsberättelserna samtidigt – dels hur Aaron börjar fatta att hans dotter inte bara gått i hans sorgesamma fotspår genom att dra till Irak utan även genom att börja dricka alltmer okontrollerat; dels hur den döende Bryce, som sett sitt livs kärlek i sin framtidsvision i en ung, okänd japansk tjej, börjar leta efter henne på allvar.
Storyn om den japanska tjejen, en nyexaminerad robotbyggande elektronikingenjör med nytt toppjobb i Tokyo, var en riktigt betagande avstickare. Och Bryce spårade henne – utan att lyckas möta henne – till universitetsstaden Tsukuba utanför Tokyo. Under ett par månader för många år sedan bodde jag själv just där, och även om miljön inte var autentisk kändes den ändå imponerande äkta. Men kanske var det inte en fysisk, miljömässig förnimmelse som gav mig detta intryck utan en psykologisk. Under den där tiden introducerades jag för den sjuka hierarkin och sexismen på japanska arbetsplatser, inte minst av en högutbildad australisk tjej som berättade att hon bara tilläts utnyttja tio procent av sin kapacitet på sitt Tokyojobb – resten av tiden gick åt till att förbereda och serverera de manliga chefernas te och gå ut och köpa deras afterwork-skjortor (ja, de lät köpa nya varje dag). Trots att hon egentligen hade högre befattning än många män på företaget var det självklart att skitgörat var hennes.
Exakt så är det för robotbyggartjejen Keiko i FlashForward. Överlycklig över att bli kallad till ett viktigt styrelsemöte förnedras hon – när hon kommer in och tror att en tom stol är hennes – av en kort, kall uppmaning att fixa teet… Och här fick storyn verkligen fäste inte minst tack vare de där typiska FlashForward-detaljerna:
Keiko älskar att spela 1970-talistisk rockgitarr och är helt fixerad vid ett youtubeklipp med Bob Dylans Shelter From the Storm från Hard Rain-turnén 1976. Det är så underbart att se henne – strax innan det där styrelsemötet – i kontorsmodulen framför youtube-rutan på jobb-pc:n, röra handen exakt som Dylan över fantasigreppbrädan en decimeter över skrivbordet…
Senare, när hon sagt upp sig i protest mot gubbgrisarna och börjat spela mer gitarr igen, tonar Shelter from the Storm återigen upp i soundtracket. Det är djupt förföriskt. Under de första minuterna av den japanska storyn antecknade jag att »det är åtminstone mer Lost än Heroes«, men när Dylan och den kvinnoförtryckande strukturen kom in i bilden blev det något nytt och eget i stället: FlashForward när det är som mest lovande.
Men det är omöjligt att säga om det verkligen, verkligen fungerar. Avsnitten svajar fram och tillbaka, detaljerna fäster sällan sömlöst i varandra. Och att både ABC och FlashForward-skaparna redan nu säger sig sikta på sju säsonger – precis som Lost-cykeln – blir det nästan provocerande, med tanke på att de också redan avslöjat att mysteriet inte ska vara detsamma hela tiden. Nähä, så samma gäng ska först lösa fallet med blackouten och sen ett helt annat fall? Ska Keiko också vara med och vara deckare då? Och vilken är poängen med just sju säsonger om det inte handlar om en sammanhållen story arc-cykel överhuvudtaget?
Mycket med FlashForward känns alltså ansträngt »stort« och låtsasviktigt, i stället för att man vågar lita till, och bygga mer på, den särart serien faktiskt redan har i detaljarbetet. Kanske har producenterna något stort i sikte, men antagligen hoppas de bara hitta det på vägen. Utsikterna är små. Tittarsiffrorna har dalat kraftigt, manusförfattaren och producenten Marc Guggenheim har nyss hoppat av och ABC beordrade igår en veckas produktionsstopp (läs: krismöte). Hårt regn indeed.
