Enligt jämställdhetsmålet i det föreliggande svenska filmavtalet skulle 40 procent av alla manusförfattare, producenter och regissörer vara kvinnor i december 2009. Med två månader kvar pekar regisiffrorna dystert neråt.

I torsdags presenterade därför Svenska Filminstitutet en satsning på kvinnliga regissörer tillsammans med presentationen av den sista filmen i lågbudgetprojektet Rookie. Andrea Östlund, konsulenten för Rookie, hade nämligen tvärtemot normal policy valt att kvotera. Resultatet blev 78 ansökningar av kvinnor – i ett klimat där man skyller på att det finns få kvinnliga regissörsaspiranter.

Eftersom Östlund bara hade pengar till en film men såg åtta starka kandidater lämnade hon över de andra projekten till SFI. Inom ramen för en engångssatsning får dessa nu 250 000 kronor var i utvecklingsbidrag – pengar som dock inte är en garanti för produktionsstöd. Institutets VD Cissi Elwin Frenkel menar att detta är en signal till »branschen« att söka upp kvinnliga regissörer.

SFI har under Elwins ledning visat att de är duktiga på politik – till exempel att baka ihop filmer och kalla det för »en ny svensk våg«. Det är på många sätt bra eftersom det är sådant som får festivaler att visa svensk film – och kanske till och med får en inhemsk publik att bli nyfiken på vad det är som försiggår i den svenska filmen.

Men det måste finnas en substans bakom politiken, något som jag saknar. Ta Rookie: Projektet har gett tre intressanta och bra filmer – Karaokekungen, Behandlingen och Miss Kicki – varav den sistnämnda på många sätt hör till 00-talets bästa svenska filmer.

Så man får säga att Östlund har haft öga för kvalitet, och billig sådan. Ändå avslutades projektet häromåret med motiveringen att det inte finns pengar. (SFI påpekar dock att det var »tidsbestämt«). Men det måste väl ändå vara en prioriteringsfråga – kosingen tycks ju finnas för att stödja kommersiella Millenniumfilmer, för att ta ett exempel.

Men hur är det då med särbehandlingspolitiken bakom de enligt Elwin »kvoterade« projekten. De har dykt upp inom ramen för kvotering men har fått vanliga, om än höga, utvecklingsbidrag. Fyra av de sju regissörerna har gjort långfilm förut. En av dem – Ylva Gustavsson – har för övrigt regisserat filmen Förortsungar som fick sju Guldbaggar.

Den enda särbehandling jag kan se är att kvinnorna, till skillnad från andra som får detta normalt sett icke-offentliga bidrag, presenteras tillsammans. (Här är en uppgift för en driven journalist: ring runt och fråga de etablerade regissörerna hur många av dem som har fått avslag på de här projekten från SFI förut; det skulle dels sätta Elwins påstående om kvaliteten i projekten i ett annat ljus, dels visa i vilken grad det här är ett relativt billigt sätt att köpa sig fri från anklagelsen att inte göra något åt den befintliga situationen).

Om SFI menar allvar med att man vill åtgärda den här situationen, och lite löst hänvisar till branschen, då måste de också vara väl medvetna om hur komplex frågan är – och om hur lite den här satsningen faktiskt förändrar det reella tillståndet på den svenska filmmarknaden. Komplexiteten innefattar dels de många delarna av branschen som man hänvisar till, men också det faktum att SFI – nu senast Charlotta Denward i Kulturnyheterna – pekar på »kvalitet« som om vår uppfattning om vad detta begrepp innefattar vore något könsneutralt. (Läs Jenny Lantz artikel om detta i FLM).

Som den statliga garanten för filmproduktion men inte distribution och visning är det – hur få kopior filmerna än går upp i – SFI som har möjlighet att styra produktion, och de bör därför ta sitt ansvar och göra det enda som återstår när siffrorna inte visar några som helst tendenser att vända uppåt: kvotera produktionsstödet 50/50.

Kanske bör man dessutom fundera några varv till kring vilken signal man skickar till »branschen« – som innefattar de produktionsbolag som satsat på de här filmerna från början – om en tungt belönad regissör behöver ta denna märkliga omväg för att överhuvudtaget få hjälp av SFI att utveckla ett projekt – och sedan får detta utbasunerat på en presskonferens.

Vore jag »branschen« skulle jag dra öronen åt mig.