Avgå genast, Hanna Fahl och lämna tillbaka ditt förfalskade pressleg ögonaböj!

Nä, men skämt åt sidan. Fy fan vad härligt tragikomiskt recensionen verkar vara. Går den verkligen inte att läsa på nätet någonstans?

Om nej. Kan inte någon vara en charmig push-over och skriva av skiten och posta det här?

Vilken attityd.. ”Länka till nåt festligt”.
Den märktes ju också när man läste resultatet.

Härligt att se vilket gediget arbete det ligger bakom sådan kvalitetsjournalistik.

Hon får betalt för detta?

Så, öh, ska det här föreställa något sorts twitterscoop? Vad är det som är så upprörande, att hon stressade ihop en krönika inför en deadline? Som krönika beträffande tyckte i alla fall jag att den var hyfsat underhållande. Och vem säger att man måste plöja flera säsonger av en serie innan man får ha en åsikt? Det var en lättsam krönika, inte en recension eller en understreckare.

Tycker snarare att det här var ett ganska tarvligt inlägg (fina taggar!). Men det är bara jag.

Aj, jo, olyckligt med transparens ibland. Hennes krönika om Ullared var bra dock.

Meh hallå, nu fattarnte jag!

Hanna Fahl har fel om ”Mad men” för att… Kjell Häglund skriver det? Kom med lite motargumentation istället för att klippa gobitarna ur ditt Twitterflöde.

Detta är inte en text om Mad Men utan om vilket slags tv-/nöjesjournalistik vi tidningsköpare behöver stå ut med och faktiskt också, i viss mån, varför. Om svensk dagspress djupa redaktörs- och åsiktsjournalistik-problem. Jag är förundrad över att man kan ta så lätt på uppdrag som både uppdragsgivaren och läsarna betalar pengar för. Det är så osympatiskt och respektlöst.

Episkt roligt! Bra jobbat!

Hahaha, ja det är ungefär så där jag alltid har fått för mig att (vissa) journalister arbetar. Tack Kjell för att detta empiriska bevis. Klockrent! Sjukt komiskt.

har inte läst krönikan. men tycker hanna i sitt 10:34-tweet (säger man så?!?!) iallafall summerar mina egna känslor för serien på pricken. skönt att man inte är ensam.

håller även med nils. om den här texten var tänkt att handla om tillståndet i dagens ”tv-/nöjesjournalistik” så kan du bättre kjell!! du får inte ta så lätt på ditt uppdrag som allsmäktig tv-krönike-granskare.. =)

Nu har jag varken sett krönikan eller serien Mad Men och för att vara helt ärlig så är jag inte säker på att jag har förstått din tes. Alla som har skrivit inför en deadline har någon gång haft skrivkramp och då är det inte särskilt konstigt att man tar hjälp av sina vänner (Twitter i detta fallet) och frågar om tips. Om man sedan kan uttala sig om en serie efter 5 avsnitt är väl en annan fråga.

Men det här är väl ytterligare ett avsnitt i den alldeles för långa, men vad det verkar nödvändiga, serien ”Kritik mot tv-kritiker”. Själv minns jag fortfarande avsnittet om Leif Furhammar och Advokaterna.
http://www.weirdscience.se/?p=275

Men, ”att fånga det tidiga 1960-talets ideologier och strukturer”, det är ju liksom det Mad Men gör.
Fattarnte det?

Alltså hennes tillvägagångsätt känns ju lite klasstidning, men det mest upprörande är ju att hon inte ”fattar” Mad Men. Måste man fatta allting?
Jag fastnade främst för att den var så snygg och rökig!

Nu läste jag inte dig på åttiotalet i Aftonbladet Kjell, då jag som tolvåring fortfarande var något mer intresserad av Super Mario Bros än av popmusik. Men jag minns en text från det ljuva nittiotalet i samband med att Kerstin Hallert fick kicken ifrån Svd, där du var härligt självkritiskt. Minns inte exakt vad du skrev, men det var något i stil med att du slutade lyssna på skivorna du skrev om i Aftonbladet och var ute och festade istället. Om du hade tagit med sådan självkritik i denna text hade inlägget blivit bättre. Du får tänka på din auktoritet inom området när du sablar ner yngre skribenter.

”Yngre skribenter?” Fattarnte! Hanna Fahl är 30+.

Jonas: Menar du att Kjell borde låta kollegial lojalitet gå före läsarnas rätt att få ta del av kvalificerade nöjeskrönikor och tv-kritik. Satt som av en händelse tidigare i förmiddags och bläddrade i ett gammalt nummer av Pop och förundrades då över hur Kjell kunde vara så fruktansvärt och omotiverat elak mot något stackars oetablerat band i sin demokrönika men i det här fallet handlar det ju inte om att sparka neråt på det sättet. Skriver man slöa krönikor i en av Sveriges största tidningar får man räkna med kritik.

Haha, åh jag läste faktiskt den där i fredags och det var jobbigt att läsa. Jag som brukar tycka att Hanna Fahl brukar vara en halvvettig prick. Men som du säger är det genant och högrött.

Tillkomstscenariot via Twitter är underbar journalistik, tack Kjell!

Det stämmer iofs att mad men s03 är närmast outhärdligt trist fram till avsnitt 9

Underbart blogginlägg

Citat Kjell: ”Detta är inte en text om Mad Men utan om vilket slags tv-/nöjesjournalistik vi tidningsköpare behöver stå ut med och faktiskt också, i viss mån, varför. Om svensk dagspress djupa redaktörs- och åsiktsjournalistik-problem.”

Word. Ännu mer word om man vet att nöjesjournalisterna bara anammar det dåliga exempel som under årtionden satts av politiska journalister – där kan man snacka om att rutinmässigt skita fram oinitierade krönikor upphängda på ingenting 5 min innan deadline. Inte för att det gör Fahls tråk-krönika bättre, men i alla fall mer begriplig.

Jag säger bara Martin Andersson i Sydsvenskan.
Dvd-box efter dvd-box, alltid flera säsonger sen, aldrig någon som helst koll. Och då pratar vi stora serier som Sopranos, Rome osv. Bara att kolla wiki om inget annat.
Detta en man som suttit på sin välbetalda stol sen 1900 frös ihjäl.

Haha, det där var dagens läsning. Satte nästan lunchen i halsen när jag läste krönikan i fredagens Svd, så det var skönt att få en förklaring till hur den kom till.

Några saker.

1. Tur att jag inte är journalist. Fy för att bli nedsablad av Kjell. Deppigt.
2. Jag kollade hela första säsongen av True Blood i väntan på att det skulle bli (jag skulle tycka att det blev) bättre. Det är ett sjukt beteende.
3. Jag börjar mer och mer hata Twitter. Det känns oftare och oftare som gapigaste killen i klassen. Det har Twitter blivit för mig. Följer färre och färre men behöver fortfarande kapa några. Eller sluta, jag vet.
4. Uttrycket ”fattarnte” är i alla fall hundra procent bra!
5. Att skriva om någonting man inte bryr sig om är svårt, särskilt om det utmynnar i att man eg. vill tycka som andra (men inte gör det). Det känns oroligt.

Hanna Fail.
Synd. Jag tycker Fahl har gjort mycket bra, initerade jobb tidigare. Bättre kan du, Hanna!

..väntat att så många blev putt på kjell.
Hannas bekanta på nätet är många och inte få av dem läser Weird Science.. Man kan nog bortse från deras kritik, det är personligt för dem.

Snyggt argument punkten, idiotförklara oss som tycker annorlunda. Jag har aldrig träffat Fahl, har ingen relation till henne, men tycker fortfarande den här kritiken kunde framförts på ett mer respektfullt sätt.

Skönt att Kjell har ändrat spyorna som ursprungligen taggade inlägget, det var fram för allt dem jag tyckte var riktigt låga och helt onödiga.

Nils: Taggarna var givetvis helt omedvetna! Det skulle aldrig falla mig in att göra något så menlöst tarvligt. De var heller inga taggar utan vad som i Wordpress kallas ”kategorier”, och vi kör som du lätt kan notera en stenhård policy om endast film-/tv-titlar respektive film/tv/dvd som kategorier (vi använder alltså inte taggar öht).

Det var min kollega Per som uppmärksammade mig på att jag missat fylla i kategorier och att då de två sista i vår kategori-preset-lista (båda på ”Ö”…) av någon anledning blivit iklickade i stället. Ett rent missöde som åtgärdades så fort internlarmet gick! (Och om den ena ”taggen” kunde upplevas som en idiotisk elakhet så var den andra, ”Överlevarna”, knappast begriplig. Då hade väl… tja, till och med ”Överste Redl” varit bättre.)

Kjell: ok skönt att höra, tyckte det var konstigt. Och när du säger det så var den ena helt obegriplig i sammanhanget så det borde jag kanske förstått. Då får jag ta tillbaka det mesta av det jag sagt, även om jag inte håller med fullt ut.

Lite lite grann kan jag förstå och känna igen mig i dilemmat, men… nä.

[...] En ovanligt slö krönika helt enkelt. Inge kul alls. Tills igår då Kjell Häglund levererade ett twitterscoop på Weird Science. Roligare än så här blir det inte – att i realtid få följa Svenskans [...]

Skönt att det inte råder allmänt ”gud va bra du sågade henne!-konsensus bland responsen i alla fall. Trodde i princip det skulle göra det. Tycker Twitter utdragen du postade var ett utmärkt exempel på hur Fahl improviserat fram ett ämne att skiva om, precis som du i din tur krönikerar om hennes Twittrande, inget fel där.

Sen får väl dryga 30 ändå anses ungt i sammanhanget?

Det är väl ändå en viss skillnad mellan att blogga och skriva en tv-krönika på uppdrag till en tidning?

Det här gjorde min dag! Twitterscoop av denna kaliber känns lite som att tjuvläsa någons SMS – lite smutsigt, men hur kul som helst.

Jag känner inte Fahl, trodde hon var något yngre. Jag hade lite svårt att förstå upprördheten, slöa och grunda krönikor skrivs ju hela tiden. Men så skriver Kjell i en kommentar:

”Detta är inte en text om Mad Men utan om vilket slags tv-/nöjesjournalistik vi tidningsköpare behöver stå ut med och faktiskt också, i viss mån, varför. Om svensk dagspress djupa redaktörs- och åsiktsjournalistik-problem. Jag är förundrad över att man kan ta så lätt på uppdrag som både uppdragsgivaren och läsarna betalar pengar för. Det är så osympatiskt och respektlöst.”

Och det känns ju som ett väldigt viktigt ämne att belysa. Hade Kjell då tagit med sina egna erfarenheter av detta så tror jag att det hade blivit en mer spännande text. Nu skymmer Fahls person en del av sakfrågan, vilket jag tycker är lite synd. Tanken med inlägget är väl att nöjesjournalistiken borde bli mer seriös, inte att Hanna Fahl ska må dåligt för att hon gjort det som de flesta krönikörer gör. Se till exempel hur Lokko skriver ömsom vin ömsom vatten i samma tidning.

Märkligt att skribenten behöver försvaras och tas i med silkeshandskar av enda anledning att hon är en 30-årig kvinna? Kjell har tidigare skrivit minst lika svavelosande inlägg, eller värre om såväl Croneman som Leif Furhammar utan att samma upppsjö av harmsna protester dykt upp i kommentarsfälten.

Jonas, jag har skrivit om detta ämne så många gånger, i så många former, och – tror jag – sammantaget allt skarpare, under 15 års tid. Om man skulle sitta och fullända varje text på denna blogg, som om varje text också var ett eget litet universum utan koppling till det sammanlagda flödet av vinklingar och teser, då hade inte WS existerat.

Jag är helnöjd med den här texten. Tror den behövdes, på flera sätt, och är glad att den blev så pass läst och diskuterad.

Jo det är väl sant. Egentligen så reagerade jag nog inte så mycket mot själva texten som att den uppmuntrar till kommentarer av personer som blir så upplivade när någon trycks till och verkar finna någon sorts blodtröstig njutning i det. Jag tyckte det var på sin plats att påpeka att du, som du själv tidigare har berättat, har varit där själv.

Croneman och Furhammar är auktoriteter på detta område. När Kjell skriver om dem slår han fortfarande uppåt, eller i sidled (när det gäller Furhammar) Fahl är väl en auktoritet. eller i alla fall mycket kunnig, när det gäller popmusik. Jag har inte sett henne skriva om serier förut, men jag läser ju inte allt. Ett överläge behöver inte alls ha med kön eller ålder att göra.

Jonas, jag har dock INTE varit där själv. Denna text är snarare skriven i (både road och sorgsen) chock över hur någon kan befinna sig där öht, i en betald yrkesroll, i en ledande dagstidning.

Det jag skrev om i den där gamla Hallert-texten i SvD handlade om när jag var 26 år och en, vågar jag absolut säga, auktoritet på popmusik – men det hade gått slentrian i mitt recenserande. Jag slarv-/snabblyssnade på hälften av skivorna (vilket var vad jag avsåg med att jag slutade LYSSNA, på djupet). Recensionerna i Aftonbladet var emellertid ändå kunniga och auktoritativa.

Hade jag ”varit där själv”, dvs om jag hade gjort en Hanna Fahl, hade jag tagit något jag INTE kunde, och inte gillade – säg, vid den tiden, allmogemöbler eller golf – och skrivit en raljant sågande krönika på två timmar och skickat en räkning. Utan annan poäng eller grund än en deadline och ett arvode. Jag kan inte ens föreställa mig att svika min redaktör och mina läsare så.

Slutligen, jag sparkar tyvärr ”nedåt” när jag kritiserar Croneman och Furhammar också. Det är ett dirtywork, men skulle jag bara få ”sparka uppåt” skulle det inte bli mycket sparkande för mig. Eventuellt skulle jag väl träffa mig själv i huvudet. ;)

”Slutligen, jag sparkar tyvärr ”nedåt” när jag kritiserar Croneman och Furhammar också. Det är ett dirtywork, men skulle jag bara få ”sparka uppåt” skulle det inte bli mycket sparkande för mig. Eventuellt skulle jag väl träffa mig själv i huvudet. ;)”

Ha ha. Magnifikt. Jävlar vad arga somliga ska bli NU då.

Klockrent Kjell, haha!

Tyvärr var detta en av Hanna Fahls bättre krönikor. Läs hennes äldre alster, rys och rodna.

det här är undersökande journalistisk om icke-undersökande journalistik. extremt kul. och härlig slutkläm i flödet.

Frågan är, för att parafrasera den store tänkaren Socker-Conny: Blir man dum i huvudet av att twittra, eller twittrar man för att man är dum i huvudet?

och då har vi fortfarande inte nämnt harry amsters tv-krönikor i svd, en högtidsstund av ofrivillig komik varje fredagsfrukost.

Kör Harry fortfarande sin absurda frågespalt, där läsare ställer rena imdb-frågor för Harry att imdb-googla svar på?

haha just ja den var ju länge en favorit! och så stefans malmqvists musikmotsvarighet, med frågor som alltid kändes helt fabricerade, typ ”det ryktas om att white stripes har gått in i studion igen, stämmer det?”. men nej den verkar vara borta nu, däremot finns det en extremt platt inne- och utelista varje vecka, som man kan anta att amster ligger bakom.

[...] börjar jag känna mig som Kjell Häglund kanske kände sig när han läste Hanna Fahl om Mad Men häromveckan. Berges artikel verkar vara lika frampressad. Även om jag inte har något twittrande att backa upp [...]

Eftersom jag är den enda som har tillgång till Mediearkivet:

”Tre gånger har jag försökt gilla Mad men, senast i helgen. Jag såg fem avsnitt i rad, ooh-ade och aah-ade lite över rekvisitan, nynnade pliktskyldigast med i signaturmelodin. Men nej, jag tycker verkligen inte om serien. Mad men har vunnit nio Emmys, tre Golden globes, och alla i min bekantskapskrets svär vid den här serien. Folk talar om huvudpersonen, reklamgeniet Don Draper, som om han vore en äldre kusin de alltid haft en hemlig crush på. Jag fattar ingenting. Mad men är så… tomt. Helt ­ihåligt.

Jag sitter där i soffan med dvd:n rullandes och känner ingenting. Jo, jag känner att Don Drapers fru har fina klänningar, det känner jag verkligen. Att det är imponerande att de fyllt hela gator med autentiska bilar. Men mest känner jag att jag lika gärna kunde ha suttit och bläddrat i en sådan där nostalgicoffeetable-bok de säljer på Designtorget.

Mad men utspelar sig under en tid med perfekta förutsättningar för drama; ett amerikanskt sextiotal där media- och reklambranschen utvecklades explosionsartat, samtidigt som samhällsstrukturerna genomsyrades av rasism och sexism. Seriens budget har dessvärre gått till att ­researcha vilken typ av wienerbröd reklamare åt, och inte till manus­utveckling. Karaktärerna har perfekt fula luggar (sekreteraren Peggy) och superba kostymer (männen), men inte en enda av dem väcker någon form av empati. Alla är osympatiska svin. Det flimrar förbi någon tjugosekundersscen med en svart förnedrad servitör, det utnyttjas kvinnor till höger och vänster. Tidsandan skildras – men problematiseras inte. Handlingen flödar bara fram som något nödvändigt ont för att fylla upp tiden mellan sextiotalsrekvisitaporren.

En källa med insyn i brat-kulturen (gått på Handels) vittnar om ett utbrett, oironiskt, brat-dyrkande av både Patrick Bateman och Silvio Berlusconi. Sköna killar, liksom. Och Mad men har givit medie- och reklammänniskorna sin egen välklädde psykopat att citera på firmafesterna. Jag känner mig alienerad. Jag spyr lite i munnen när folk har Mad men-temafester. Jag läser om en reklambyrå i Luleå där de fyra anställda börjat klä sig i Mad men-kläder, och jag har nog inte känt lika intensiv motvilja mot något sedan Laleh släppte sitt Arn-soundtrack. Möjligen bottnar det hela i bitterhet över att hela min omgivning engagerar sig i att onanera till Don Drapers perfekta sätt att hålla ett glas whiskey, medan ingen kan relatera till min sorg över att serien Dollhouse blivit nedlagd.”

Hanna Fahl är medarbetare i P3 och skribent och krönikör i Svenska Dagbladet. kultur@svd.se

Fantastiskt. Du kan citera hela krönikan.

Har sett första säsongen av ”Mad men” och tyckte den var snygg och välgjord men jag blev aldrig engagerad i personerna eller intrigerna. Visst fattar jag också att kvinnosynen var sämre på den tiden, vad är det jag ska bli förvånad över ?

Tack Gretel – jag citerar högt.

Tack Kjell och Hanna! Att serien är ruggigt övervärderad är ju ingen hemlighet. Sedan att sci-fi-Hanna har urusel smak gör ju ingen skillnad. Nej det är inte Battlestar Galactica men det är heller inte ”The IT-Crowd” så ta det lugnt!!

Har sett vartenda avsnitt, och fått betalt för det tack så mycket, för det är så ytligt och tunt att jag spyr bara jag tänker på skiten. Dialogen är patetisk och storyn ihålig som vilken Sandra Bullock-smörja som helst så vad är det som är så bra med skiten?

Har sett på tok för många amerikanska 50-talsrullar för att finna charmen i dylik smörja!

Amerikanska män i gråsprängda kostymer under 50-talet var ju liksom hela grejen så om du någonsin läst Filmvetenskap på Universitetet, vad är grejen? Att pissa på något som inte är TV4 eller?

Herregud, people! Snubblade över detta inlägg precis, läste det, kommentarerna och även Hannas krönika inklistrad här i tråden, och alltså allvarligt – var det verkligen så farligt? Tycker man läser betydligt sämre/oinspirerade krönikor på daglig basis, och frågan är om det största problemet Kjell har med denna är arbetssättet, eller bara det faktum att Hanna i härligt breda penseldrag gör ner en hyllad serie, och de som hyllar den. För visst måste man få ha rätt till en avvikande uppfattning, trots att man bara sätt fem avsnitt?

Skulle kalla det för ett klassiskt flamebait, som uppenbarligen tog skruv ordentligt.