Ricky Gervais har alltid slirat lite. Hans talkshow innan The Office var inget vidare, inte hans radioshow heller. Och det blev lite väl mycket lull-lull vid sidan av Extras. Som de ruttna inhoppen på välgörenhetsgalorna, när han gjort David Brents discodans inför tjutande arenarockpublik – fast i egna jeans och den där evinnerliga »slimmande« svarta T-tröjan (som han burit vare sig han intervjuat Larry David eller suttit och slirat hos hos Jonathan Ross), vilket resulterat i exakt samma sorts kändisgenans han drivit med i Extras.

Ricky Gervais har glidit nerför samma stup som Matt Lucas och David Walliams, blivit trubbigare i takt med framgången, och om botten nåddes nånstans mellan Night at the Museum och hans sega Simpsons-avsnitt så blev även Extras lidande.

Till skillnad från The Office var Extras problematiskt redan på huvudrollsnivå. Medan David Brent var så hundraprocentigt larger-than-life-genomgjuten som bara en överexponerad cut-out-figur kan bli kändes Andy Millman suddig och lite ologisk, som om Gervais fastnat med ena benet utanför fiktionen.

Att Millman gick från oansenlig statist till faktisk BBC-sitcomsuccé, och därmed hamnade så mycket närmare Gervais själv, kändes mindre som en masterplan och mer som en serie hastiga happy-go-lucky-infall att göra en brittisk Curb Your Enthusiasm. Men medan Larry David redan från början kunde teckna sitt skruvade alter-ego utifrån sig själv (Seinfeld-succén, det ekonomiska oberoendet och flytten till ett obekvämt soligt och icke-newyork-neurotiskt Los Angeles) blev Andy Millman blott gradvis, och lite för långsamt, ett likvärdigt Gervais-alter-ego. Extras började som en annan serie än den slutade som. Både början och slutet fungerade, men färden däremellan gick över många vägbulor.

Inte minst tog alla kändisinhoppen plats på Millman-personteckningens bekostnad, och på köpet blev de Extras egen »havin a laff«-catchphrase, en högst ofrivillig meta-effekt som tilltog var gång kändisgästerna inte fungerade. Nån som garvade åt Jonathan Ross, till exempel? Kate Winslet? Klasskillnaden mellan Ben Stillers likartade inhopp i Extras respektive Curb Your Enthusiasm var talande.

Och när Ricky Gervais under andrasäsongen av Extras också började träffa sina comedy-idoler (Larry David, Garry Shandling, Christopher Guest) för intervjuserien Ricky Gervais Meets… på Channel 4 dubbelexponerades problematiken. Den bisarra Shandling-intervjun, exempelvis, var ju nästan lika riggad som en Extras-episod, med skillnaden att Gervais eget intervjuar-alter-ego var en så mycket naturligare beståndsdel av programmet än vad Millman-figuren hade utvecklats till i Extras.

Men medan Extras gradvis blev sämre – eller ojämnare; jag tyckte ändå att serien var raktigenom rolig – blev själva Millman-figuren bättre. Till slut kunde den definitivt mäta sig med både Jack Dees och Rob Brydons Larry David-drypande huvudrollgestalter i Lead Balloon respektive Rob Brydon’s Annually Retentive.

Vad Gervais i princip nått fram till då var att spela »Larry David«; spela sig själv minus framgång, självsäkerhet och social kompetens, och med en sanslöst förstärkt skräck för alla former av konfrontation – vilket också gett den största humorn i serien; när konfrontationerna i slutändan ofelbart blivit så mycket större och jävligare bara för att Millman så intensivt försökt undvika dem.
 Det jag skrattat mest åt i Extras är tevevärldens absolut sämsta omdöme.

Och det är också detta – att Andy Millman mot slutet av Extras äntligen blivit kött och blod – som bär upp hela den featurefilmlånga julspecial som sändes i England i förrgår.

Humormässigt handlar det om en rak förlängning av den extremt genanta slutscenen i säsong 2:s näst sista avsnitt, om ni minns – Millman hade fått den där seriösa teaterrollen och hans gamla, coola skolgrabbgäng var bänkat längst fram i teaterpubliken i förundran över vad fan det var för bögerier på scenen. Och Millman, som inte träffat de här killarna på åratal, kunde inte sätta sig över dem, trots att morgontidningarna hade teaterkritiker på plats. I stället saboterade han hela pjäsens slutscen genom att skaka av sig bögigheten utanför pjäsens ram – ungefär som Steve Martin och John Candy när de vaknat i motelldubbelsängen i Planes, Trains and Automobiles.
 Och när allt var kört, när alla vännerna i publiken skakat på huvudena, när till och med tyngsta teaterkritikern skakat på huvudet på Millmans direkta fråga, så tog han till sin sitcom-catchphrase, »are you havin a laugh? Is he having a laugh?«.

Precis som under den sekvensen ville jag nu, under julspecialen, bara begrava huvudet i händerna, gå ner i sittande fosterställning och hoppa iväg som en abnorm groda, som en gång Basil Fawlty. Detta var ett mästerskap i pinsamhetshumor, värre (bättre) än både The Office och Fawlty Towers. Den spräckta gördeln på provfilmningen, The Ivy-förnedringarna, konfrontationerna med Millmans forne, numera Hollywoodlyckade, statist-antagonist, tidningsintervjun när han låtsas få ett telefonsamtal från Ridley Scott… så fruktansvärt roligt, så psykopatiskt roligt.

Men det var också roligt på andra nivåer än det magknipande. Jag har fortfarande inte tänkt mig mätt på storyn som George Michael drog på cruising-bänken, om varför han gjorde community service igen; om hur han och Annie Lennox tjuvdumpat hennes gamla kyl och frys i Stewart Copelands sopcontainer och Stewart hade ringt Sting som hade ringt polisen… det kalla, tomma, gravallvar varmed Michael berättade detta var i sig en häftigare celebrity-satir än Big Brother-scenerna.

Annars var Extras Christmas Special inte alls den sortens tunga samtidssatir den bitvis utmålats som. Visst är Big Brother-etymologin bärande för intrigen, och visst finns här en klar kritik av 2000-talets galopperande kändisfetischism, men det är mest en logisk konsekvens av karaktären Andy Millmans dramatiska katharsis.

Som framgått av intervjuer med både Ricky Gervais och Stephen Merchant är de kanske inte riktigt de programmatiska genier som Johan Wirfält, på landets lillgamlaste thinktank Rodeo, utgår ifrån. Wirfält kallar båda julspecialerna för deras »mörkaste stunder«, och beskriver Extras-slutscenen med Andy och Maggie som »så over-the-top« att han »förutsätter att Ricky Gervais och Stephen Merchant driver med oss, på Andys, Maggies och framför allt en hel genre rättfärdiga dramers bekostnad«.

I själva verket handlar detta om en ren tangering av sådana »dramer«, och det är snarare det ljusaste duon gjort; Gervais och Merchant har faktiskt haft den oskruvade ambitionen att spela på en julmysig romcom-sträng. Det är suveränt effektivt, som när J-O Waldner efter fyra sjukt skruvade servar kunde lägga den femte oskruvad. Andy och Maggie är en sann romans, precis som David Brent mirakulöst nog fann äkta kärlek på sin sista julfest. När Gervais pratat om detta i intervjuer har det ibland låtit lite futtigt, lite simpelt, kanske inte fullt så »genialt«, kanske i överensstämmelse med alla halvrisiga comedy-cameos han gjort i allt från BBC:s fotbolls-VM-produktion till Live 8… men när det rättframt hjärtevärmande, det direkt söta, väl har satt en oskruvad slutpunkt för både The Office- och Extras-julspecialerna så har det också fungerat så mycket bättre än om de bara kulminerat i det sura och salta vi förväntat oss. Om Gervais och Merchant förtjänar några geniförklaringar så är det mer för modet att dansa sista dansen i egna kläder än för de allmängodsiga samtidskommentarerna.