De bra Morden-grejerna har jag redan gått igenom – Slas-screwballen mellan Berqvist och Ragnerstam, och… eh. Ja, vad var det mer? Det är så mycket i serien nu som utvecklar sig till blindspår och besvikelser att det är med tvivlande förundran jag minns hur jag kände inför de första två avsnitten, hur jag satt och förnöjdes och kluckade och myste även åt helheten.

Här är det som inte funkar:

1. Storyn. Så illa genomtänkt att man inte tror på den i ett enda led. Precis varenda beståndsdel vill man ifrågasätta. Skulle en riktig blind kvinna verkligen ha en sån där blindutskrift i sängskåpet, är det troligt att diabetesmedicinen skulle ligga i hennes garderob precis som bredvid liket… ja, det var bara två exempel från den specifika minut under avsnitt 5 som utspelar sig precis nu medan jag skriver detta. Två tvivel i minuten är inte hälsosamt för en dramaserie.
2. Manuset. Till och med det som är tänkt att vara subtilt har i stället blivit övertydligt – som de irrationella klippen, Ceges »försvinnande«, de överlånga mörkerpromenaderna genom grottgångarna. I scen efter scen efter scen kan man se rakt igenom det snygga fotot och stirra rätt ner på manusbladen.
3. Storyn och manuset i kombination, där ett plus ett blir noll. Det största misstaget är att inte låta storyn komma framåt på flera timmar, att inte avslöja någonting om någon, att låta alla mysterier stå kvar på tröskeln till det potentiellt dramatiska. Det åks på fyrhjulingar fram och tillbaka över ön och man vet ärligt talat inte när det bara är reella transportsträckor och när det är spännande.
4. Att inte visa något våld. Uppenbart tänkt som ett coolt grepp och sannolikt inspirerat av några av mordskildringarna i No Country for Old Men, men något som kräver ett tajt manusgrepp om en stark story. Se punkt 1, 2 och 3…
5. Hypnosskiten. Jag tyckte redan den döende kriminalteknikerns currykryss var påfrestande, men Ragnerstams banala hypnossession med Cege var förnedrande att behöva titta på. I synnerhet när Cege »vaknade upp« och sa »Sa jag nåt eller?«. Jag gillar inte när Bergqvists och Ragnerstams dialog går över gränsen till ofrivilligt komisk. Det är fruktansvärt slappt att skriva in ett amatöristiskt hypnosligg på terapisoffan som nyckelscen i ett modernt thrillerdrama.
6. Det ideliga cigarettrökandet. De idisslar ju cigaretter. Rolf Börjlind vill alltid göra ett statement om rökning – att det är något som intressanta, komplexa, brydda människor bör syssla med, att han tycker det gått för långt med antirökningskonformismen. Men, Rolf, det är dags att fimpa nu.
7. Johan Hedenbergs »Mork«. Jag tror säkert att det finns en faktisk, formulerad bakgrund för den rollgestalten, rysk-finsk-bla-bla-bla, men Hedenberg (som jag alltid gillat) exekverar den uselt. Replikerna sjungs på nån sorts baltikum-norrländska men hans teater-stockholmska bryter igenom på ett högst skrattretande sätt.
8. Det bor fem pers på hela ön, känns det som. Visst, de försöker antyda ett lite större skärgårdsfolkliv än så, med dagliga nya kvällsis-löpsedlar vid hamnen och bullar som körs ut från bageriet »till skolan«, men det skulle inte skada om man såg åtminstone tio pers till i omgivningarna ibland. Hederliga statister, om så bara Rederiet-style, som köper ett bröd, en kvällstidning, jobbar vid en båt.
9. Det norrländska 1970-talsrockbandet i jukeboxen på krogen. Har ingen aning om det är norrländskt, men det låter Luleå. Har i och för sig inte heller bestämt mig för om jag verkligen ogillar det helt eller om det kanske har någon sorts kvalitet ändå. Men tills jag kommer på vilket slags kvalitet det skulle kunna röra sig om sätter jag upp det på minuskontot.
10. Klippningen. Det eviga sicksackandet mellan det eventuellt signifikanta och eventuellt bara stämningsvardagliga är en katastrof. Cege på en klippa. Sauk på en fyrhjuling. Bagerikrögerskan med en cigg. Prällen gråtande i kyrkan. Hattgubben smekande en docka i sin lekstuga. Och så börjar vi om igen…