Journalisten Jon Ronson har, i boken The Men Who Stare at Goats, dokumenterat hur den amerikanska armén under 1970- och 80-talen utforskade new age-idéer och utförde mystiska paranormala experiment (PSI) för att försöka skapa supersoldater som skulle kunna döda med sina »inre« krafter – eller, ännu hellre, undvIka våld och konflikter och skapa fred. De skulle bli Jediriddare.

I Grant Heslovs nya film med samma namn spelar Jeff Bridges hippiesoldaten Django, som efter en nära-döden-vision i Vietnam vill skapa en ny armé byggd på kärlek och inre kraft. Han har långt hår, indianfjärdar, krimskrams runt halsen och solsken i blick. Samt en förkärlek till droger, i synnerhet LSD.

En av hans rekryter, Lyn (George Clooney), visar sig ha just de krafter den nya tidens soldater behöver. Han kan fjärrskåda, alltså med förnimmelser och inre syn se var fångar eller hemliga läger finns. Han stiger snabbt i aktining och blir den bästa soldaten och Jediriddaren i sitt slag. Han lyckas till och med stirra ihjäl en get. Men då faller allting. »Geten hade inte gjort mig något«, förklarar Lyn. »Att döda den stred mot allt den nya armén stod för.« Efter det blir ingenting detsamma.

Kevin Spacey spelar PSI-strebern som aldrig riktigt lyckas hitta den där inre superkraften lika bra som George Clooney och i stället odlar fram en bitterhet och revanschlusta.

De tre skådespelargiganterna har inga problem med att driva med sig själva, varken provat eller på film. Har ni sett Kevin Spacey visa upp sitt förråd av skådespelarimitationer i Inside Actors’ Studio eller George Clooney steppa? Youtuba genast. Och Jeff Bridges spelar tacksamt en goofball i särk som undersäker både en nudistkoloni och det här med tarmsköljning.

Detta är såklart roligt och bidrar till att man uppfattar dem som opretantiösa och sympatiska. Men Men Who Stare at Goats känns som baksidan av medaljongen. Vad händer när man är alldeles för öppen för att skoja med sig själv och sin roll? Substansen försvinner. Filmen hamnar i skymundan.

Faktum är att filmen är en enda lång tävling i vem som kan vara mest corny. Bridges rollfigur är kanske mest tacksam att driva till sin spets («Ärligt talat, det är ingen indiansk örnfjäder, det är en kalkonfjäder jag doppade i svart färg«), men Clooney är kanske ändå den som vinner racet. Han lyckas se snygg och respektingivande ut på samma gång som han nollställt men intensivt förklarar vad »tindrande ögat« går ut på – att med inre kraft signalera fredliga avsikter till fienden. I Spaceys fall ligger satiren alldeles för nära till hands och han faller tillbaka på sina trötta ögon och monotona röst. Som när han använder sina fjärrskådningstalanger (eller brist på?) på ett bröllop och hälsar brudparet att det är trist att det inte kommer att hålla. Det är satirisk fjärrskådning det.

Ewan McGregor, med sin evigt barnsligt nyfikna blick, spelar journalisten som inte riktigt kan bestämma sig om detta är vansinne eller fantastiskt. Om det verkligen händer eller inte. Om krafterna faktiskt finns eller om det bara rör sig om den ena slumpen efter den andra. Men visst känns det som en lite väl stor slump att just Ewan sitter mitt emot Clooney i en öken och frågar »Men vad är en Jediriddare för nåt?«

Metacasting? Jag vet inte. Och varför Jeff Bridges i ännu en hippieroll? Han ser precis ut som The Dude när han, i skägg och gråa lockar, hoppar fram över en äng och ser drogsalig ut. Vore det inte roligare och mer intressant om man kastade om rollerna lite där? Kevin Spacey som hippiemaster kanske? Jeff Bridges som naiv men skeptisk journalist?

Det enda som är säkert är detta: George Clooney ser lika bra ut vad han än tar sig an, och att se honom i slapp khakiskjorta och crew cut är en njutning. Han ger visserligen filmen än standardkomisk touch snarare än en känsla av att detta faktiskt hänt. Redan i förtexterna lovar man att mer än vad man tror faktiskt är sanning, det har hänt på riktigt. Men i slutändan känns filmen mer som ett insiderskämt: vem kan stirra galnast och hur många gånger kan vi dra »Men förklara mer om de här så kallade Jediriddarna«-skämtet?

Det jag trodde skulle vara en spännande och dräpande inblick i en märklig episod i den amerikanska arméns historia blir till en stirrartävling (vem skrattar först?), Hollywoods sköna-snubbar-gäng emellan. Tråkigt, för även om skratten är många schabblas filmens kärna bort. Det här är straffet för vår tids längtan efter insiderreferenser och skådisar som inte bara kan skådespela utan också svara rappt på tilltal i Lettermans soffa. Så här går det.

Men Who Stare at Goats har svensk premiär den 15 januari 2010.