Det är många listor just nu. Året sammanfattas, årtiondet likaså. Överallt och inom alla möjliga och omöjliga ämnen. The Onions AV Club håller på att slå nåt slags rekord i listmakeri och publicerar nya varianter på »00-talets bästa« varje vecka, Sight & Sound skryter med sextio filmkritiker från hela världen som sammanfattar året i senaste numret; i Sverige fortsätter FLM med sin kritiker-roundup över decenniets bästa svenska filmer, sajten Nollnollfilm håller på med sin nedräkning, och så vidare. (För att inte tala om den otroligt ambitiösa nedräkning av decenniets bästa låtar som Nollnolltalet ägnar sig åt. Fast det handlar såklart om musik, inte film.)
Frossa är ordet. Och då är vi inte ens i slutet av december än. Lite synd tycker jag nog om 2009, som riskerar drunkna i all 00-talsbesatthet. Å andra sidan brukar varje år må bra av att sammanfattas sådär ett halvår in på nästa, när man hunnit se allt och fått lite perspektiv på saker och ting.
Jag har naturligtvis inte heller klarat mig undan listhysterin (min topp 20 över decenniets bästa filmer, som jag skickade in till Nollnollfilms sammanställning, hittar ni här – komplett med en disskommentar om varför jag inkluderade Miami Vice på listan). Men de senaste veckorna har jag inte svettats över huruvida There Will Be Blood ska placeras före eller efter Mulholland Dr. (efter), eller om Brick är 00-talets säkraste debut (kanske) – istället har jag satt ihop en lista över mina 100 favoritfilmer… från 1960-talet.
Tillsammans med ett tjugotal andra cineaster på ett litet oansenligt diskussionsforum har jag nämligen försökt få fram en konsensuslista, eller kanske snarare en gedigen rekommendationslista, en för varje decennium. Listan som tillkommer blir på så sätt en mikrokanon för vår lilla grupp – där alla känner alla och någorlunda kan varandras smak. Ännu en lista att förhålla sig till alltså, jämte alla andra historie- och kanonskrivningar under åren (som dessutom hela tiden revideras). Just den här listan är naturligtvis mer en intern angelägenhet än en Sight & Sound-dito, men jag värderar den personligen högre, då jag känner de som röstat fram den och därmed förstår den bättre.
Vi jobbar oss typiskt nog bakåt i tiden eftersom det hela började med ett trevande försök att göra en 00-talslista redan i somras (i toppen av den: Mulholland Dr., No Country for Old Men, Eternal Sunshine of the Spotless Mind), och när den blev lyckosam betade vi i tur och ordning av 1990-talet, 1980-talet, 1970-talet och nu 1960-talet. Det är på många sätt ett idiotiskt och masochistiskt företag att göra dessa listor, men resultaten är faktiskt ganska inspirerande.
De senaste veckorna har jag således lagt all kraft på att se ikapp, se om, omvärdera, komma ihåg och diskutera potentiella kandidater till min 1960-talslista. Det är lika pinsamt varje gång man går igenom sina screening logs (ja, sådana har jag – annars skulle jag inte komma ihåg nånting) och inser att man, relativt sett, inte sett någonting. Tusentals filmer, all the hits, och så har man fortfarande inte sett någonting. För varje ny film man ser upptäcker man tio nya. En ny regissör, en ny fotograf, en ny skådis. Så känns det åtminstone.
Jag ska inte tråka ut er med en upprapning av hela listan, men här följer några spridda observationer efter en djupdykning i själva listmakeriet.
Mest smärtsamma insikt / flest minuspoäng hos cineaster: Jag kan inte låtsas längre – jag är fullständigt likgiltig inför François Truffaut. Det är nåt med hans filmer som inte klickar för mig – vilket är ett oerhört oansvarigt sätt att uttrycka det på, jag vet, men jag har ingen vettig förklaring. Får göra en ordentlig analys nån gång. Nästan alla andra franska nyavågare är representerade på min lista, men den gode François lyser med sin frånvaro. Han är kanske helt enkelt min europeiska motsvarighet till Billy Wilder – en annan till synes kunnig, välrenommerad och populär regissör som jag inte heller lyckas se storheten hos.
Mest oväntade: Confessions of an Opium Eater. Denna b-film från 1962 var helt okänd för mig tills jag gjorde lite research och såg den nämnas i Jonathan Rosenbaums ambitiösa topp 1000-lista. Efter att ha sett den själv kändes den som ett måste på listan. Den tilldrar sig under tidigt 1800-tal, och Vincent Price spelar en sjöman som av olika anledningar kommer till San Franciscos Chinatown, där han får en opium-tripp, hamnar mitt i ett gängkrig och försöker frita en massa slavar. Regissören Albert Zugsmith baserar historien löst på Thomas de Quinceys självbiografi med samma namn, men är mer intresserad av att skildra en hotfull undre värld med ingredienser som drömsekvenser, dvärgar och kinesiska masker än att sakligt berätta om drogerna som de Quincey fick i sig. Och som han gör det. Filmen innehåller bland annat en lång, nästan ljudlös sekvens i slow-motion, en del av Prices opiumrus – som är bland det häftigaste jag sett. Ren pulp-surrealism. Hela filmen känns också som en självklar inspiration för John Carpenters Big Trouble in Little China, för att inte tala om senare rusrullar som Cormans The Trip.
Största ögonöppnare: Mai Zetterlings Flickorna (#62) är delvis filmad i Karlskrona, något som gjorde mig upprymd. Mer om det här.
Största skygglappar: Jag har bara sett Jim McBrides enastående pseudodokumentär David Holzman’s Diary – en fritt flödande dagboksfilm gjord 1967 som förutspår tusen saker om de påföljande årens självcentrering, medialandskap och så vidare – en enda gång för flera år sedan, och det var på en NTSC-VHS en kompis spelat in till mig, dessutom på Long Play (googla det, kids)! Numera finns den på DVD men jag har aldrig sett om den. Men det hindrade mig inte från att placera den på tredje plats på min lista. Vad skulle jag tycka om den idag? Jag vågade inte ta reda på det.
Märkligast trivia: Sviten med filmer om den brittiska agenten Harry Palmer, en slags anti-Bond odödliggjord av Michael Caine, är ganska usla. Tre stycken gjordes på kort tid, och de blev från ett grådaskigt mellanläge bara sämre. Första och mest kända filmen, The Ipcress File, är åtminstone okej, men tredje filmen, Billion Dollar Brain, är helbisarr, och följer Palmer på äventyr såväl i Helsingfors som bland galna cowboygeneraler i Texas. Karl Malden är med på ett hörn som dubbelspelande agent, men det mest spännande med filmen är att André de Toth, en av Hollywoods legendariska enögda regissörer, står som exec-producent, och Ken Russell, som är betydligt mer känd för sina senare kontroversiella alster som Women in Love och The Devils, regisserar. Med så många konstiga ingredienser är det märkligt att filmen inte blir mer intressant.
Vit fläck som fyllts i: Den engelska nya vågen. Resulterade nödvändigtvis inte i så många placeringar på listan, men det känns väldigt bra att ha betat av ett par Loseys (The Servant, #63), några arga unga män, och inte minst Richard Lester. Helt klart mersmak.
Vit fläck som förblivit oifylld: Jag är fortfarande pinsamt okunnig om den tjeckiska nya vågen. Bara en film därifrån hamnade på listan, men den är å andra sidan otroligt bra – Oldrich Lipskýs Lemonade Joe (#51). Hynek, kan du nånsin förlåta mig? Jag hann inte se Daisies.
Största lättnaden: En gammal favorit som jag faktiskt vågade se om var Soy Cuba (även känd som I Am Cuba), en rysk-kubansk samproduktion från 1964 som idag mest är känd bland filmnördar för sitt inflytande på den kringelkrokiga poolpartyscenen i Paul Thomas Andersons Boogie Nights (där en steadycam flyter omkring runt festen för att sedan följa med en tjej ner i poolen, under vattnet och sen upp igen för mer dialog, i samma tagning). Till min glädje håller Soy Cuba fortfarande hög klass – visst är den tämligen intrigfri och all over the place, men som en visuell dikt är den svårslagen, och den innehåller några sekvenser vars tekniska briljans fortfarande knockar mig. Milestones halvnya DVD-utgåva är inte bara elegant som få (den kommer paketerad som en cigarrlåda), den nya upputsade kopian är verkligen en fröjd att se.
Weird Science: En hel del märkligheter smög sig in på listan, filmer som slingrar sig undan enkla klassificeringar. Jack Hills Spider Baby, till exempel – ett helsnurrigt skräckkomedidrama, med den underbara undertiteln The Maddest Story Ever Told. För varje Le Samouraï finns en Skidoo, för varje Lawrence of Arabia en Lady in a Cage. Vilket jag tycker vittnar om hur bra och enormt varierat årtionde 1960-talet var – vissa skulle säga schizofrent – de stora förändringarnas årtionde, då allting krockade och nya uttryck föddes. Från gigantiska studiokolosser till rebelliska DYI-filmer, från auteurpredikande fransmän till formexperimenterande amerikaner. Allt fick plats.
Regissörschock: Antal filmer av Ingmar Bergman på listan: 2. Antal filmer av Roger Corman på listan: 4.
Dokumentärt: Något sparsmakat med dokumentärer på listan. Bröderna Maysles, D.A. Pennebaker och Frederick Wiseman är alla representerade, men därefter är det lite tunt. Det känns som att så mycket kom igång när de började med sitt att man får intrycket att det inte fanns så mycket bra dokumentärfilm innan dem. Men det kan väl inte stämma? Tar gärna emot rekommendationer.
Holy Space Odyssey, Batman!: Batman the Movie, fortfarande den bästa Batman-filmen som gjorts, slår 2001. Nu får jag väl Magnus på mig också.
