Sett Dr Drew några gånger i Loveline på 90-talet och vill minnas att han var jävligt irriterande men jag minns kanske fel.

Fantastiskt intressant!

Åh, det låter ju onekligen väldigt spännande! Har helt flugit under min radar. Är detta något som går/ska gå på någon svensk kanal?

Okej. Programledaren är inte ett flintskalligt jävla as till skillnad från Dr. Phil, och upplägget är inte lika jävligt som Villa Medusas.. Så långt är vi överrens, men vad hände med vårt ansvar som tittare?

De som konsumerar denna skiten sitter fortfarande och göttar sig åt andra människors lidande och bara för att man konstaterar att det är ”voyerism” i en sliten krönika rättfärdigar det inte ett rent ut sagt vidrigt beteende, på något som helst sätt.

Börjar lukta lite ”Nej, jag är inte folkpartist, men jag tycker deras integrationspolitik är vettig…” över alla dessa kulturskribenter som försöker hitta meningen till varför de spenderar vardagskväll efter vardagskväll med att titta på Idol, The Hills, Mammas pojkar, Let’s Dance, Bonde söker fru, Celebrity-Rehab, Dansbandkampen, Färjan, Lyxfällan, Robinson, Doobidoo, Kändis-Djungeln, Housewives-serie efter eget humör osv osv..

Daniel: Det KAN vara så att bara bristen på moraliserande automatiskt får honom att framstå som något slags TV-rådgivargeni. Full disclosure: Han lägger huvudet på sned på ett irriterande sätt ibland och tycks inte ha några betänkligheter om att uttala sig om kändisars eventuella psykiska problem.

Emma: Celebrity Rehab gick på MTV, där lär säkert Sex Rehab också dyka upp så småningom. Det finns en CR-spinoff som heter Sober House också, men den har jag inte sett.

Pundaren: Skillnaden mellan att skratta åt missbrukare (villa Medusa) och följa dem i deras tillfrisknandeprocess (Rehabprogrammen) är rätt stor imo. Hela grejen jag är ute efter är ju hur fritt från göttande Sex Rehab är – det är ju fan all nykter sympati all the time. Det är skitbra att man får en chans att lära sig om hur missbrukarterapi fungerar, men det är ett problem att deltagarna exploateras. Bonde söker fru får någon annan skriva om.

Teresa –

Poängen är att du kan slänga in Björn Hellberg som programledare, låta UR sköta redigeringen, sända skiten på Discovery Channel. Du sitter fortfarande kvar med huvudproblemet.

Det handlar om kändisar. Det handlar om missbruk. Ligger inte göttande hos produktionsbolaget, ligger det hos dig som tittare. Och ja, jag ser att du spelar ”kunskapskortet”, men jag köper det inte. Ungefär lika trovärdigt som att medelålders män läser Slitz för de sunda och halsbrytande artiklarna..

”det känns lite småvidrigt att skriva »yes! man får titta på följderna av riktiga övergrepp!»”

Ja, det är vidrigt skrivet. Hur mår du, människa?

Pundaren: Aatt realityteve med kändisar automatiskt blir exploatering och därför bör bojkottas är en helt giltig ståndpunkt. Med det sagt – Dude, prata för dig själv. Dina antaganden om mina känslomässiga reaktioner känns inte som det angelägnaste att diskutera i sammanhanget. Det finns en hel värld av problem i må bra-reality, från individens ansvar-diskurser i förhållande till folkhälsan till följderna för de enskilda deltagarna. Dem diskuterar jag gladeligen. Om en medelålders man inleder en diskussion specifikt om någon särskilt halsbrytande artikel i Slitz håller jag mig också gärna till ämnet och diskuterar den i stället för att utlåta mig om hans moraliska halt.

per: Jag mår ganska bra tack. Själv?

Teresa: Du gör givetvis som du vill med ditt kulturkonsumerande. Försöker bara förmedla en åsikt utifrån mina högst tvivelaktiga och konstiga värderingar. Är inte intresserad av de innehållsmässiga aspekterna av serien, då jag inte sett dem, så valde att styra in vår debatt-skuta vid en annan hamn.

Men vi avslutar vårt gnabb här med det bästa du skrivit: ”Aatt realityteve med kändisar automatiskt blir exploatering och därför bör bojkottas är en helt giltig ståndpunkt.”

Pundaren: som Teresa skriver är det givetvis helt okay att välja att avstå från realityserier med kändisar för att man tycker att genren tenderar att bli exploaterande, men att påstå att den i och med någon sorts ofrånkomlig inneboende natur skulle bli vidrig känns väl långsökt. Jo, det finns så klart en extra kittling i att man känner till deltagarna sedan tidigare. Det är ett möjligt val av många för att öka tittarnas intresse och förförståelse – precis som det i andra fall är en extra krydda att det är bönder, poliser, räddningspersonal eller gothare som dejtar, lär sig dansa eller sjunger i kör.

Men det är trots allt skillnad på I’m a celebrity… get me out of here! och Stjärnorna på slottet. Ja, missbruk är extra känsligt, och liksom du har jag inte sett serien och kan inte uttala mig om det här specifika fallet. Men att generellt dissa program bara för att man känner igen deltagarna från andra sammanhang, istället för att analysera det faktiska innehållet, känns aningen ogenomtänkt. I så fall borde det väl vara mer konsekvent att påstå att icke-fiktion per definition är exploaterande? Däremot står det dig som sagt självklart fritt att personligen avstå från genren (och jag förstår varför, eftersom det allra mesta förvisso är skräp), men lite onödigt att dissa alla som gör ett annat val.

Tycker för övrigt att artikeln på ett mycket förtjänstfullt sätt diskuterar just de moraliska problem som fortfarande kvarstår när (och kanske rentav särskilt när) genren funkar som bäst – vilket gör det extra trist när Per väljer att använda det resonemanget som förevändning för ett riktigt billigt personangrepp.

Gustav: Jo, jag vill påstå att reality-serier per definition är exploaterande och vidriga i sin natur. Exploaterandet förklarar sig själv, vidrigheten är en högst subjektivt tolkning och givetvis finns det människor som hittar guld i det jag betraktar som skräp.

Att det finns gradskillnader mellan de olika kändisprogrammen har jag aldrig nekat till. Givetvis gör det det. Men att peka på sämre alternativ gör dock inte det man diskuterar per definition bättre. Det enda vi kan utläsa är att det verkar vara en genre fyllt med jävla massa skräp.

Och en sak till. Det här med att ”analysera” ett fenomen samtidigt som man är inbäddad, investerad och insyltad i det, är en farlig och svår balansgång. Okej att det hade varit intressant att läsa en uppsats i ämnet från en noggrann medieforskare, men att bli bjuden på en analys från en hängiven konsument, sittandes med laptopen, ostbågarna och skämskudden framför sitt favorit-kändis-drama, är inget för mig.

(Pers kommentar var pinsam, på gränsen till det löjliga.)

Har svårt att se att exploateringsfaktorn skulle vara så uppenbar, såvida man inte väljer att sätta den som ett av själva kriterierna för att definiera begreppet (”realityserier = icke-fiktiva teveprogram som exploaterar dem de skildrar”), men i så fall skulle jag påstå att många av de program som idag inkluderas i genren skulle falla utanför de ramarna.

Att andra program är ännu värre är givetvis inget argument för att uppvärdera det mediokra, men min poäng var att begreppet numera används i så vid bemärkelse att det är omöjligt att uttala sig så svepande som att rubbet är moraliskt förkastligt. Även om man begränsar sig endast till de program som följer kändisar.

Mycket av det som för tio år sedan helt enkelt skulle kallats dokumentärer är idag realityteve. Åtskillnaden mellan begreppen känns i nuläget mer som ytterligare ett led i den gamla hederliga fin/fulkulturdebatten (om tematiken uppfattas som tillräckligt konstnärlig/politiskt progressiv, om avsändaren är den rätta eller om rätt kulturtyckare ger sitt stöd är det dokumentärt, annars reality), än som uttryck för någon reell tydlig skiljelinje. Tankarna går osökt till de många nördiga debatter jag och mina vänner brukade hamna i för några år sedan, angående huruvida det verkligen är någon annan väsentlig skillnad mellan graphic novels och vanliga serier mer än att man tycker att de tidigare är bättre.

Hej,
Jag hinner inte titta nu för tiden så mycket på tv men jag råkade hamna på 5.an där Sex Rehab går. Jag tycker att det är fantastiskt med ett sådant tv om man är intresserad av spykologi, som jag har blivit på senare dagar. Även ungdomar som lockas av att titta på realityserier kan lära sig att se mönster och beteenden för att i tidig skede i ett förhållande kunna uppmärksamma detta och kanske hjälpa sin partner. Det är helt klart väldigt intressant att se deltagarnas sociala samspel med varandra. Det är så klart amerikansk sälj taktik oxå inblandad här med kändisar, för att även öka intresset för ”skräp”. Men jag känner inte till de kändisar som medverkar i programmet, men det skulle lika gärna vara icke artister som deltagare.
//Soheil

Så patetiska kommentarer kring allt detta, kändisar som exploateras bla bla. De är vuxna människor som valt att ta del av programmet, PR PR PR PR! De har problem – de är missbrukare, visst, men valet att ”exploateras” är ändå deras.

Ser på Dr Drew just nu och tänker på alla barn därute som tappar tron på medmänsklighet redan från dom är mkt små. Som blir utnyttjade sexuellt av familjemedlemmar innan dom lär sig gå, som tappar tron på ”familjen”, som bara ser människor komma och gå, som inte kan knyta an och som hatar sig själva. Barn som blir slagna från det att dom kommer till den här världen, som lär sig vad hat är och där slag, sparkar och förnedring är något som händer varje dag. DOM BARNEN är vuxna nu och finns ibland oss varje dag. Dom lider och bär med sig djupa djupa sår- hjälp dom att läka genom att ge dina medmänniskor ett leénde, i affären, på bussen, på t-banan. Ett leende som visar att dom finns och betyder något-gör skillnad kanske på liv och död för den som bär med sig svåra upplevelser. Älska Din Nästa, det är någons bror, syster, mor eller far.