I dagens Göteborgs-Posten skriver jag om brittiska Collision, som har SVT-premiär i kväll. Jag avhandlar det moderna miniserieformatet, den märkliga författarhalvfiguren Anthony Horowitz och befrielsen i att få följa ett konspirationsdrivet polisfall som inte utreds av terroristagenter utan av trafikpolisen, och där vi i stället för 24-tortyr får uppleva tuffa förhörsfrågor som »Hade hon bilbälte på sig?«. Ett utdrag:

Horowitz har, kort sagt, aldrig intresserat mig. Men han är en modern författare i Dan Browns och, för all del, Stieg Larssons anda: kantig och trivial när det gäller dialog och finstilt psykologi, men skicklig på att fläta avancerade historier som man bara måste få veta upplösningen på.

Collision är allt detta – även kantig i dialogen – men den är också mognare än allt han gjort tidigare. Beståndsdelarna i serien är intrikat flätade och förskjutna fram och tillbaka i tiden, men medan vi blir alltmer uppslukade av de olika historierna, och hur de hänger ihop, fattar vi också tycke för offren i serien – och då pratar jag inte om offren för trafikolyckan utan om offer i både större och alldagligare mening. Här finns människor som fallit offer för både små vardagshelveten och globala systemfel.

Under vissa sekvenser får man stålsätta sig. Som i tredje avsnittet, när de två polishuvudpersonerna – som haft ett förhållande som i sig är ett mysterium i seriens centrum – står och skriker ett replikskifte till varandra som, om man läste det på papper, skulle se ut som en simpel »detta har hänt«-resumé. Yxigt som en skolpjäs.

Ändå sitter man vid seriens slut med julsagotårar i ögonen och förbannar sig själv för att man inte var lite mer öppen i sinnet, lite mindre deckarromantiskt omtöcknad, när man började titta.

Collision har faktiskt mer gemensamt med Love Actually än med, säg, Kommissarie Lynley. Varenda subplot har bärande kärlekstematik, från nyförälskelse till medelålderstristess, från äldre-man-och-yngre-kvinna-kliché till klassresekitsch. Men med en tyngd, ett berörande allvar, i det banala.

Hela texten kan alltså läsas här.