Håller helt med dig, Konrad. Hans talang märktes tydligt även i de kassa filmer han medverkade men med rollen i Brokeback Mountain var det tydligt att han var något speciellt. Snart lär det väl dyka upp fula hemsidor som hyllar honom som ung död och dokumentärer om hans sista 24 timmar i livet. Sådant är bara ovärdigt.

Det sägs att han hade lunginflammation dagarna innan. Jag vet inte om det vore mer tragiskt om han dog av en överdos, eller om han dog av felmedicinering och/eller lunginflammation.

Väldigt många kommer också med jämförelsen River Phoenix – som i unga skådisar som började få göra stora saker men som helt klart hade ännu mer att ge.

Thomas, jag vet inte om det skulle vara så ”ovärdigt”? Expolaterande dokumentärer och obsessande fan-mytologisering kom även efter River Phoenix död och jag tycker faktiskt att det, på sitt sätt, adderar till minnet och hyllningen av livsgärningen. Allt kan inte vara så himla värdigt och smakfullt.

Skittrist nyhet. Såg helt apropå Ned Kellyfilmen igår kväll, konstaterade än en gång att han är ‘min’ skådis. Precis den där känslan du beskriver.

Förresten valde han bra grejer redan som ung, inom australisk film. Two hands t ex, där han inte kan ha varit mer än 19-20 år.

Verkligen tragiskt. Nu när hans karriär äntligen tagit fart på allvar. Men kan inte hålla med om att Heath Ledger ligger på samma nivå som Pacino å Penn. Men bra är han förstås. Tycker nog att han är bäst i Monsters Ball, även om han roll inte är så pass stor i den.

Kjell, men är mytologiseringen en hyllning av livsgärningen? Det finns säkert undantag men mytologiserandet tenderar att reducera artister/konstnärer som dött för tidigt till enbart ”unga” och ”vackra”. Vad de åstadkommit är egentligen inte intressant. Vissa dokumentärer verkar mer intresserade av att ge spekulativa skildringar av dödsögonblicket än av att skildra livsgärningen. På så sätt blir t.ex. Stig Dagerman en självmördare i ett rökfyllt garage snarare än en briljant författare.

Visst är det så, men det är i mångt och mycket en generationsfråga också. När jag började på gymnasiet påverkades jag ”djupt” av Bränt barn och Dagermans självmord, precis samtidigt som jag dyrkade Joy Division och försökte ”förstå” Ian Curtis död.

I dag uppskattar jag Dagerman mer som barnkär brödskribent och fellow AIK:are samt får ut betydligt mer av Deborah Curtis bok än av Anton Corbijns film.

Har ni förresten sett Lords of Dogtown? Min favoritfilm med Heath. Inte för att den är bättre än den monumentala Brokeback Mountain, självklart inte, men för att det var i och med den jag insåg att han verkligen var på väg att bli ”Pacino å Penn”, eller kanske snarare en ny Daniel Day-Lewis i det att rollgestaltningarna var så väsenskilda och utplånade kändisansiktet bakom rollerna… om man inte visste om det hade man omöjligt kunnat se att det var samma kille.

Lords of Dogtown är, hur som helst, en väldigt fin film.

Den stora behållningen i Lords of Dogtown, för mig, var Emile Hirsch – apropå att inse att en ung skådis är på väg mot storheter. Föredrar dock den dokumentära förlagan Dogtown and Z-Boys.

Dogtown and Z-Boys är fantastisk! Otroligt att faktiskt få se bilder från den där legendariska skate-tävlingen där z-killarna dök upp i svarta t-shirts och förvandlade sporten från corny Jan & Dean-trixande till urban popkultur.

Men Lords of Dogtown blir ju ännu bättre just om man sett dokun innan!

Stacy Peraltas efterföljande surfdokumentär är förresten lika bra, Riding Giants. Och hur bra kan inte Made in America bli?

Min gymnasieperiod var också påverkad av Stig Dagerman och hans självmord, alla mina berättelser slutade t.ex. med att någon tog livet av sig. Men av allt jag läste av honom var det egentligen bara ”Dagssedlar” jag verkligen tyckte om och kunde förstå. Min reaktion mot mytologiserande är mycket en reaktion mot mig själv som tonåring. Fast det fyllde ju en viktig funktion för mig då och gör väl för många tonåringar idag. Det jag tycker är ovärdigt är snarare spekulativa dokumentärer, som vill tjäna pengar på någons tragiska död, än att skapa myter.

Den heter The Dark Knight.

Tack Frank, ändrat!

Tycker att Brokeback är Kärleksfilmen framför alla andra, kan inte nu komma på en enda film annan film i den genren som jag blivit så berörd av. Har sett den 2-3 gånger och ska definitivt se om den igen. Både Ledger och Gyllenhaal är fantastisk bra och spelar så övertygande att man fullständigt kapitulerar inför deras skicklighet som skådespelare.

jag har inte sett BM, men jag gav novellsamlingen av AP – som jag vill slå ett slag för – till min mor i julklapp

Väldigt tråkigt. Jag håller med Kjell om att Lords of Dogtown är bäst i Ledgers katalog. Mest för att jag själv är gammal skater iofs.
Någon som vet om han har medverkat i Inside the Actors Studio eller liknande program?

Lords of dogtown förtjänar verkligen alla hyllningar. Min största stund med Heath, är scenen mot slutet när han lätt försupen tar en klunk whiskey skruvar upp radion när introt till ”Maggie May” börjar och fortsätter att sandpappra/vaxa brädan.

Kjell: Daniel Day Lewis är en av de mer överskattade skådisarna i min bok. Överspelet i Gangs of NY tycker jag välter hela filmen. Bådar heller inte gott inför ”There will be blood”, eftersom jag inte vill att en PT Anderson film ska göra mig besviken.

Men du har väldigt rätt om det ”utplånade kändisansiktet” i fallet Ledger. På rak arm kan jag inte komma på ens två filmer med honom, där man kan säga att det finns gemensamma ”Ledgermanér”.