Efter två avsnitt av nya AMC-serien Breaking Bad är jag helt utmattad. Och då pratar jag inte bara om knarkrazzian och de (eventuellt) döda kropparna – bara klassrumsscenerna är nog för ge vem som helst andnöd. Historien om den cancersjuka kemiläraren (smått fantastiskt spelad av Bryan Cranston från Malcom in the Middle) som får nog och beslutar sig för att sätta upp ett meth lab är svår att beskriva. Upplägget låter som en svart komedi, men serien är lika mycket thriller och äktenskapsdrama. De första tio minuterna av piloten tänkte jag på American Beauty, en stund efter det på Weeds men ingen av de liknelserna fångar riktigt stämningen – lägg på lite The Riches (tack för den tanken, Kjell), några matskedar Falling Down och en liten liten smula Larry Clark så börjar det likna något.
Mer än något annat är Breaking Bad oerhört tight. Ingen klumpig exposition, inga långsökta plot devices. All information tittaren behöver kan läsas ut ur små träffsäkra vardagsbilder av familjen White: Walts extrajobb på biltvätten, familjefrukostarna och så förstås en av de mest deprimerande tolkningarna av födelsedagssex du någonsin kommer att få se på teve. Till och med samarbetet mellan Walt och knarklangaren Jesse (eller Cap’n Cook som han vill kallas) saknar allt vad exotism och billig tokrolighet heter – i stället präglas deras mellanhavanden av samma krypande, nervösa medelklassdesperation som man kan se gott om verkliga exempel på i Oprahs Debt Diet-kampanj.
Nu menar jag inte att serien inte är rolig, tvärtom, det är bara att det är mer Bully än Arrested Development över det hela. Se den för allt i världen, men förbered dig på att gömma dig bakom soffkuddarna en hel del.
