Först och främst. Skiter fullständigt i guldbaggar och annat ryggdunkar-trams. Men vilka är filmerna du saknar på listan? De där som känns lite extra och driver filmkonsten framåt.

Tråkigt men inte så förvånande.

Alla branschpriser går ut på samma sak. Peppa de som vågar satsa stort för att säkra att investeringarna i branschen forstsätter. Sedan kryddar man med lite alibinomineringar till de som är antingen up and coming eller de som representerar kvaliteter som alla i branschen vet är värdefulla men som inte går att kapitalisera lika enkelt.

Fråga rörande ingen text what so ever. Hur ser ni era serier? Jag menar, ni är ju lika up to date som fildelningtankare.

Mandela: Det finns så många sätt att se tv i dag. Det vanligaste är väl streaming, och där finns det åter mängder med (legala) sätt att få även regionlåst webb-tv att fungera, från att lägga in scripts i en pc till vpn-lösningar, och där finns det återigen mängder med varianter… Eller så använder folk regionsfria streamingsajter, finns hundratals… Några just nu väldigt populära är watchxonline.com, Ninjavideo.net och HDMT.net. Det har också blivit vanligt i Sverige att folk sätter upp amerikanska itunes-konton i stället för (eller vid sidan av) svenska.

Men, som jag upprepat varje gång denna fråga kommer upp, vi undviker numera att blanda upp det film- och tv-kulturella innehållet på WS med distributionsfrågan. Ingen av oss skribenter här har orken eller lusten att börja skriva om den tekniska biten, när det gäller scripts och vpn, t ex, eller avhandla streamingsajter journalistiskt. Där är Google bättre…

Jättebra kortfilmsnomineringar, håller med. Håller tummarna för Skrapsår! *ignorerar allt annat*

Väl bemött Kjell. Ska kolla upp och kanske, kanske bli mindre illegal.

Ja, eller kanske skulle man kunna utöka antalet nominerade filmer helt enkelt? Då får man plats för det smala och det breda. För första gången på länge känner man att det hade behövts fler än tre. 5 nomineringar i bästa film-kategorin skulle vara mer normalt tycker jag (jmf. med andra europeiska galor och Oscars som nu utökats till 10).
Jag lobbar också för en ”nykomlingsbagge” som kunde ges till exempelvis en debuterande långfilmsregissör eller -skådis som gjort särskilt bra ifrån sig under året men kanske inte nominerats i resp. kategorier. En manlig och en kvinnlig, t ex. Och en Bagge för bästa tv-drama, som i Norge, kanske?

Jag blev uppriktigt deprimerad av nomineringarna.

Att inte Flickan och Apan fick fler nomineringar är ett skämt.

Jag sitter också i nomineringsjuryn, och det är med viss nervositet man inväntar hur gruppen i övrigt röstar. Förra året var det t.ex ytterst få av mina nomineringsförslag som faktiskt blev nominerade till slut. I år är det betydligt ‘bättre’ även om det framförallt på manussidan blev bortitok eftersom det finns tre andra filmer, t.ex. Det enda rationella, som borde ha blivit nominerade istället. Jag tycker ändå det är okej att Guldbaggen är ‘branschens’ pris. Kritiker tycker förstås att alla ska tycka som de, förra året var det ju Marit Koskinen som uttryckte synpunkter liknande de som Hynek gör här, men med tanke på avgrunden mellan kritikerna och publiken i svensk film, så är det väl bra om det finns en tredje röst. Man tänker sitt och Apan m.fl filmer har ju fått största möjliga draghjälp av kritiken redan, och det har ju inte lett till någon publikrusning. Och vi ställer oss förstås frågande till filmer som Göta Kanal m. fl, men är därför glada att inte publiken bestämmer guldbaggarna. Nu hoppas jag på I Taket lyser stjärnorna, en bra, stark film som måhända inte sticker ut som fantastiskt nyskapande, men väl fyller fler kvalitetskriterier än årets övriga filmer.

Joachim: Bra att höra av lite fler röster ur nomineringsjuryn. Jag tycker inte att filmkritiker ska sköta juryn (vi har Greta). Däremot tycker jag att det är intressant att du tar upp frågan om kvalitetskriterier. Vad är det? Vad är det för dig? För mig? (Det är t ex tydligt att de ser publikrusning som något viktigt, du talar om draghjälp t ex)

Som jag sa i KINO och förtydligade här
http://hynek-pallas.blogspot.com/2010/01/guldbaggen-i-kino.html
så är problemet för mig att nomineringsjuryn speglar industrin lite för mycket, vilket är ett problem eftersom industrin speglar SFIs schizofreni kring begreppet kvalitet.

Och när det gäller manus: jag ställer mig mycket tvekande till att kategorin ens finns med eftersom den – om någon – tycks betyda mycket olika saker för många människor.

Jag inser förstås att det är svårt att entydigt definiera kvalitetskriterier och göra dem sinsemellan jämförbara, men jag är av åsikten att det inte innebär att vi inte ska prata kvalitet. Att diskvalificera kvalitetsbegreppet (som många i genusdiskussionerna av någon anledning kallar det, jag antar att man menar ‘bruket av kvalitetskriterier’) är att kasta ut barnet med badvattnet. I det konstnärliga arbetet är det ju just kvalitet vi hela tiden diskuterar, precis som i samtalet på väg ut ur biografen. Vi slår varandra dock förhoppningsvis inte i huvudet med förutbestämda kriterier, utan samtalet är ett förhandlande om bra och dåligt och vad som är viktigast i varje givet val. Jag menar att vi alla ju har någon form av inre checklista både då vi arbetar med och ser en film: Är den spännande? Är den rolig? Är den överraskande eller förutsägbar? Blir jag berörd eller uttråkad? Angår mig temat? Väcker den nya tankar eller slår den bara in öppna dörrar? Undrar jag hur det ska gå? Bryr jag mig om huvudpersonen? Är regin kongenial med manuset? Är det nyskapande eller har vi sett den förut? Servar foto, scenografi etc berättelsen? Vad påstår den om världen, är det intressant eller banalt? Med mera, med mera.
Vi kommer så klart att göra olika prioriteringar, och då jag försvarar ‘branschens röst’ menar jag nog att kritiken har en tendens att lägga väldigt stor vikt vid kriterier som nyskapande och ‘annorlundahet’, kanske för att ni ser så förbannat mycket film och därför längtar efter att ruskas om, medan publiken tyvärr ofta vill ha tryggheten som Janne Loffe Carlsson representerar och nöjer sig med det. (Det tråkiga i vårt filmklimat tycker jag är vi gör så filmer ‘i mitten’, och kanske är det därför jag är benägen att vilja belöna I taket lyser stjärnorna, men det är kanske en annan diskussion…)
Jag tycker det bästa vore om Guldbaggearbetet fungerade som the Academy Awards – yrkesgrupperna nominerar de av sina kollegor som gjort den bästa insatsen. FSF nominerar foto, Dramatikerförbundet manus, SRe och Sveriges filmregissörer nominerar regi osv. Kritikerna och distributörerna/biografägarna får inte vara med, eftersom de s.a.s. har sina arenor redan, recensionerna resp marknadsföringen.

Jag tycker absolut att vi ska prata kvalitet. Mycket mer än vi gör idag. Men min poäng är inte huruvida »vi« gör det, utan att SFI genom sitt stödsystem visar att de har vattnat ut begreppet fullständigt. Har man i det läget en industrijury så kommer den att spegla denna bild av vad kvalitet är.

Och ja, jag hade gärna sett att även distributörer och biografägare lyftes ur alla jurysammanhang.

Inte minst som deras roll inom ett par år borde vara jämställd alla andra sätt att distribuera och visa film, och att det därmed kommer att vara (borde vara) andra regler för vilka filmer som kvalar in.

Sorry, jag vet inte riktigt varför jag tillskrev dig åsikten att kvalitet inte går att prata om. Det är bara en förment avancerad åsikt som torgförs särskilt i genusdebatten som jag får spader på.

Jag tycket nog att de i genusdebatten på senare tid framförs på ett väldigt vettigt sätt: det finns möjligen vissa tydliga kriterier för en »kvalitativ film«, flera av dem som du tar upp.

Men det betyder inte att att vi inte har en uppfattning om att en viss slags berättelser och en viss slags karaktärer är mer kvalitet och att regissörer av ett visst kön skapar mer kvalitet än andra. För att ta ett närliggande exempel från ett helt annat område kommer jag att tänka på det här replikskiftet mellan Stig Larssons och Åsa Beckman i Expressen:

»- Idag finns en sund skepsis mot den manliga genikulten som jag tror är på utdöende. Den är rutten och murken, säger hon.
- Det säger hon bara för att det finns så få kvinnliga genier, säger Stig Larsson.«

http://www.expressen.se/kultur/1.1846829/kultureliten-i-svineribrak

(Detta från mannen vars senaste avtryck i svensk film är manuset till Metropia – och min fyra till den filmen hade definitivt inte med det att göra)

Båda har ju rätt: genikulten är på utdöende, och vi har få kvinnliga genier. Varför? För att det inte finns en tydlig idé om vad ett geni är, för att det främst har varit en etikett som har satts på män – och för att det genom tiderna främst är män som har kunnat och uppmanats att ta den tid det kräver att bli en fantastisk regissör/författare/konstnär.

Och – utan att jag tror på någon slags essentialism – för att det har gett vid handen att en viss slags berättelser (om vi håller oss till konstformer som berättar) har företräder framför andra, ses som viktigare än andra och mer kvalitativa än andra. Inom filmen sökte sig länge kvinnor hellre till konst- och experimentellfilm än långfilm (och idag kort- och dokumentärfilm). Det var inte lika prestigefyllt eller lukrativt, men man kunde jobba friare på andra sätt. (Det är också en senkommen orsak, tror jag, till den våg av intressanta kvinnliga regissörer som de senaste året har släppt suveräna filmer där man anar kopplingar till en taktilitet som länge funnits i konstfilmen. Något att fundera kring och skriva om när boxen Chantal Akerman in the Seventies släpps i dagarna…)

Så visst, vi har idag fler manliga regissörer som står för det du kallar »kvalitativ film«, men det har, anser jag alltså, med flera mycket problematiska variabler att göra.

Vad gäller ifrågasättandet av själva kvalitetsbegreppet refererade jag snarast till Vanja Hermeles resonemang i frågan, och hon är ju ganska tongivande i denna debatt, med tunga utredningsuppdrag och många epigoner: http://hermele.se/2009/09/28/kulturproppen/
Sedan vet jag inte riktigt om du och jag har samma åsikt om vad som är ’kvalitativ film’ -
jag delar ju t.ex. inte flertalet kritikers uppfattning att det varit ett fantastiskt filmår. Men jag antar att det är just kritikerfavoriterna som uppfattas som kvalitet, och konstaterar att dessa filmer i allt väsentligt gjorts av just män. (Varför ifrågasätts aldrig grabbklustrena i Falkenberg och Plattform förresten. Är de undantagna genusdiskussionen av någon anledning?) Själv tycker jag att Man tänker sitt, och Apan m .fl. är rätt torftiga filmer, och exempel på det jag skrev om tidigare, hur ’annorlundahet’ blir ett alldeles för viktigt kriterium. Min åsikt är alltså att om vi tittar på årets filmer – och det har vi ju för övrigt båda gjort med ibland lätt tillkämpad entusiasm – så tycker jag inte att filmerna med manliga upphovsmän generellt sett svarar för en högre kvalitet, enligt de slags kvalitetskriterier jag listade tidigare.

Jo, de har väl ifrågasatts men kanske inte så mycket. Frågan är vad man ska ifrågasätta: att det är just ”grabbar” som tar för sig även utanför de etablerade strukturerna är helt klart typiskt – det är vad vi män får lära oss att göra hela livet. Jag har tjatat om att det är ännu en anledning till att man måste jobba hårt ”inom strukturerna” på att fler kvinnor gör film. Det påverkar framgent även utanför strukturerna.

Om du menar att kvaliteten på deras filmer på något sätt skulle vara undantagen hård kritik på grund av att de är män så… tja, jag vet inte.

Jag vet folk som har sagt att om ”tjejer hade gjort en lika pretentiös film som Man tänker sitt så hade folk hånskrattat”. Kanske, kanske inte – ibland tänker jag att om kvinnor hade gjort den, då hade den kanske automatiskt hamnat i en konstvärld där man slapp höra all jävla bullshit om pretentioner hit och dit, eftersom man ibland undrar om det i den svenska filmen är förbjudet att sikta högre – eller åt ett annat håll – än gängse blajmanus, trista standardskådisar och ”bra berättelser”. Å andra sidan hade ännu färre sett den, och den hade hamnat utanför filmsfären. Men jag ser fram emot den dag då det ser annorlunda ut i svensk film på väldigt många fronter.

Det lustiga är väl att man i praktiken kan sammanfatta Harry Scheins kvalitetsbegrepp med just annorlundahet…

Jag har läst inläggen här, och jag blir förundrad över hur förstockad och von oben du framstår, Hynek Pallas. Envist stångar du skallen i väggen och menar på fullt allvar att det är du som vet vad kvalitetsfilm är, samtidigt som du, också på fullt allvar, menar att man inte ska ha en kategori för bästa manus i Guldbaggegalan. Snacka om att skjuta sig själv inte bara i foten, utan även i skallen (med samma kula). Göran Elwin, kom tillbaka, allt är förlåtet.

Stefan: Eh? Förstår inte hur de båda sakerna hänger ihop: Så länge ingen läser manus så är det väl ganska meningslöst att ha en manuskategori? I synnerhet när just den kategorin tycks ställa till mest förvirring för de olika jurymedlemmarna.

Och vad det gäller kvalitet: tycker nog att den totalt flytande uppfattning om ”kvalitet” som råder idag är betydligt mycket värre än att falla tillbaka på Scheins gamla idéer. Problemet i den här frågan – liksom på alla musikgalor – är väl att man tror sig representera någon slags halvdemokrati.

Och ja, jag har nog en bättre uppfattning om vad en kvalitativ film är än gemene man (nej, det är inte Män som hatar kvinnor). Men det är ju mitt jobb. Vad är det som är så konstigt – och i dagens Sverige – så enormt provocerande med det? en bilmekaniker vet vad som är fel på bilen och vad är en kvalitativ motor är, en kritiker ska väl ha någorlunda koll på ett habilt filmhantverk?

Stefan: Alltså – det är inte omöjligt att, som t ex Runge påstår, ett genomarbetat manus är lika med kvalitativ film. (Runge menar att så har varit fallert med alla filmer som i alla fall han har tyckt varit bra i Sverige de senaste åren). Men problemet är att ingen i juryn kan veta det eftersom de inte får manusen till genomläsning.

Manuskategorin blir då – till skillnad från den rätt konkreta kategorin foto – en ”stark berättelse”-kategori: förvirrande, flytande och fullständigt subjektivt.

Vilken film har »starkast berättelse« av dessa mycket sinsemellan olika filmer – Flickan, Apan eller Mammut – och kan man motivera detta utan att räkna in filmens form? (mammut är med som exempel eftersom det har påpekats i flera sammanhang hur bra manuset var, men hur dåligt det har blivit i filmform). Klart att det är svårt att säga om fotot är ”bättre” i Apan eller Flickan – det finns subjektiva inslag i de omdömena också – men det är i alla fall något lättare att föra en diskussion om det än om hur en text man inte har läst har överförts till den rörliga bildens område.

Hynek: Du menar alltså att man ska slopa manuspriset för att ingen läser (kan läsa) manus? Jag vet inte om du själv kan läsa och avgöra om ett mans är bra eller inte (förmodligen kan du det inte, eftersom du är journalist/skribent och inte författare/dramatiker), men det är väl kanske något som en jury borde kunna som ska dela ut pris till bästa manus. Det vore kanske bättre och mer konstruktivt att få juryn att läsa de nominerade filmernas manus, istället för att som du, arrogant och dumt, föreslå att man slopar den kategorin.

Vad gäller din åsikt att du kan avgöra vad som är kvalitet eller inte, så får det stå för dig, men det blir ju lite gymnasialt pinsamt när du så uppenbart väljer att enbart tala om en viss typ av film som kriteriet för kvalitet. Det är som att, när man snackar musik, säga att enbart klassisk musik är kvalitet. Det borde inte komma som en överraskning för dig att det finna olika genrer inom film, och att varje genre kan (och ska) bedömas för sig. Om du nu kan avgöra vad som är kvalitet, vilket jag betvivlar, gör då det, och sluta gnälla över att jag ifrågasätter din kompetens. Det finns en massa bilmekaniker därute, alla är inte bra, samma med kritiker. Eller fick du nåt fripass när du gick ut i arbetslivet?

Stefan: Du är uppenbarligen inte särskilt förtrogen med reglerna för nomineringar. Det enda krav som finns på de olika medlemmarna är att se alla filmer. En manuskategori är helt okej för mig om det dessutom stipuleras att alla ska läsa manus. Det gör det inte nu, därför blir det meningslöst för att det – som jag skriver ovan – blir en kategori som betyder helt olika saker för olika personer. Och än mer så för det fåtal som läst ett manus kontra dem som inte har gjort det.

Att jag använder den kategorin som exempel handlar, och det är väldigt tröttsamt att behöva upprepa sig men du behöver uppenbarligen det, om att visa hur helt olika uppfattning om kvalitet som kan råda i den här juryn på grund av olika förkunskap (som att han läst manus)/olika intressen i film(industrin).

Jag har aldrig talat om enbart en viss typ av film som kvalitet – det borde vara rätt uppenbart utifrån min kritikerverksamhet och andra texter jag skriver – men det är väl roligare att hitta på ett argument. (Män som hatar kvinnor är inte ens kvalitativ i deckargenren om du vill ha det förtydligat). Och om nu varje genre enligt dig ska bedömas för sig, är inte det här nomineringsförfarandet ännu mer problematiskt?

Framförallt tycker jag att diskussionen som förs om kvalitet i svensk film ibland tycks sätta likhetstecken med att många såg en film på bio, något som inte direkt borgar för att de gillade filmen efteråt, och kvalitet. Jag kan uppskatta en hel massa film som jag kanske inte skulle kasta in som de mest kvalitativa verk som skapats, men som väl uppfyller sin funktion som, säg, rom-kom (eller drama eller vadsom). Men – för att återvända till Män som hatar kvinnor – att en film är en hyfsat underhållande deckare gör den inte kvalitativ (som hantverk). Vilket väl blir än mer förvirrande när man då ska ha ett pris som delas ut till alla sinsemellan mycket olika svenska filmer.

Och direkt löjeväckande blir det alltså när man slänger in en film gjord för tv (Flickan som lekte med elden) i kategorin bästa foto. Men det kanske också faller in i ett von oben-perspektiv att ”tycka” så?

Det är förstås rätt tröttsamt att bemöta folk som sysslar med påhopp om ens eventuella kunnande – lite klassikt journalistförakt, jo, jo, dramatiker och författare är ju alltid strålande på att läsa/skriva ett manus, förstå dess kvalitet och se hur det hänger ihop med en bra film: det är därför vi har så fantastiska filmer i Sverige – eller förmåga att bedöma kvalitet, något jag dagligen gör som kritiker (och i en del andra sammanhang, oavsett om du tycker att jag har ”rätt” i vad jag skriver om verken eller inte, uppenbarligen inte).

Men eftersom du uppenbarligen har missat den saken, och gnäller på rätt ordentligt utan att skriva vad du gillar, så vore det väldigt intressant att höra dina uppfattningar om vad som är svensk kvalitetsfilm.

Visst, här kommer ett gäng filmer på studs: Snabba Cash, Jägarna, Adam och Eva, Offside, Fucking Åmål, Tillsammans, Kopps, Flickan som lekte med elden, Midsommarnattens leende, I taket lyser stjärnorna, t.ex.

För att förtydliga det här med (dina) kvalitetskriterier: Jag skriver inte att varje genre ska bedömas för sig, det vore ju befängt, utan det jag inte gillar är att du gör dig till smakdomare över vad som är kvalitet eller inte. Det blir alltid lika löjligt i alla sammanhang och det oavsett vem som gör det, eller vad det handlar om, möbler, film eller musik. Kvalitet är ingen exakt vetenskap, vilket jag antar att du skriver under på, utan lika mycket tycke och smak och, om man jobbar med det som kritiker, ett begrepp som man ska hålla sig en smula ödmjuk inför. För att återanvända till din liknelse med bilmecken, en bil är något fast, nåt att ta på, film och konst nåt helt annat, totalt undflyende. Försök att få det till att du vet vad kvalitet är och att jag, eller andra, inte vet det, Hynek, så är du snart i full galopp mot de där väderkvarnarna på höjden.

Och nej, jag är inte förtrogen med nomineringsreglerna. Hur skulle jag kunna vara det? Sen, att alla som sitter i juryn ska ha samma inställning till t.ex kvalitet, är väl ändå en (kritikers) våt(a) dröm? Hur skulle det gå till, vem skulle utse juryn, menar du? Högsta Rådet För Kvalitet?

Stefan: Vi avslutar denna ”debatt” här eftersom jag inte kan se att du rört dig en millimeter framåt i diskussionen. Du återupprepar ett och samma argument om och om igen (”Vem kan avgöra vad som är kvalitet? Du?”). Att Guldbaggenomineringarna har ett djupt kvalitetskriterieproblem råder det dock fullständig konsensus om, inte bara bland kritiker.