Emosogynist, ett jävligt lurigt ord att uttala.

Precis min och johannes analys också :D

”Den där andra” bloggens kritik lutade mer åt detta: http://en.wikipedia.org/wiki/Ressentiment

Snyggt. Har inte sett den här än, men det har varit intressant att följa kritiken runt och emot den.

Mmm. Samtidigt hade jag svårt att inte bli präglad av förtextens ”Bitch”-hälsning till Summers kvinnliga förebild i manusförfattarens tidigare liv (om jag förstått saken rätt).

Bloggade en liten text om ”(500) Days of Summer”, och jämförde den med norska ”Fatso”. Är inne på lite samma spår som du Teresa, läs gärna och kommentera.

http://jagochminmac.blogspot.com/2010/01/tva-killar-som-inte-far-tjejen.html

Jag menade så klart att du kan kommentera här på Weirdscience. Har inga planer på att göra reklam för min egen blogg här, för den är så gott som död. =)

David: Eller HUR.
tz: ”Johannes och min analys” hihi. Er gammalt-gift-par-faktor ökar. ”Den där andra”?
Jacob: Den tyckte jag var så besvärande att jag tydligen valde att genast glömma den. Jag håller fast vid min uppfattningen om filmen, men nu är jag förvirrad. Var det något slags misslyckat försök till självironi? ”Bitch” är ju ett jävligt otrevligt ord…
Jonas: Vi tänker lika! Och jag blir ganska sugen på att se Fatso.

Teresa: Vad kul att du tycker så. Och ja, snälla, se Fatso. Den är så pass unik, snygg, välskriven och välspelad att det är på gränsen till skandal att den inte uppmärksammats i Sverige. Går att köpa på Discshop för ynka 88 kronor (inkl frakt).

Kanske kan vara en bra ingång till en krönika om hur bra film från våra grannländer ignoreras i Sverige.

Jag känner verkligen som Teresa inför den här filmen, och irriterade mig också över de där bloggarnas missriktade kritik av ”bohemiska-tjejer-som-ska-göda-mäns-egon”. Det känns mer som de sett det i andra filmer och tagit (500) days of Summer som förevändning för att få skriva om ämnet..

Det finns gott om Sandra Bullock-rullar med betydligt tydligare drag av det som kritiken gäller. Å andra sidan har vi ju det välkända fenomenet att det alltid är lite roligare att dissa nåt som ligger närmre en själv. (500) days.. är nån sorts mainstreamindie, och då är det roligare att ”överlista” den.

Har förresten haft Truffaut-maraton härhemma. DÄR skulle kan verkligen ett kritiskt genusperspektiv vara på sin plats. Mycket snygga människor men mycket unket också..

Lite störigt att det saknas förklaringar eller hänvisningar till vem som har stått för den omtalade kritiken, och var den kan hittas om man vill förstå vad ni pratar om…

Har fortfarande inte sett 500 Days of Summer men Fatso är inte dum alls.

Pajazzo: Fair point. Den omedelbara inspirationen var ett inlägg på Neonbibeln i höstas, som nyligen viftats med av diverse facebookbekanta: http://neonbibeln.blogspot.com/2009/09/frigjorda-konstnarskvinnor-och-liknande.html

Bra analys.
Meg Ryan var 29 i När Harry Mötte Sally, precis som Zooey i 500 Days. Varför känns ändå När Harry Mötte Sally som en mer ”vuxen” film? För det var det som var det största problemet för mig, att 500 Days gav sig ut för att vara en film om vuxna människor men kändes som en tonårsfilm helt i klass med Twilight (och det är en förolämpning mot Twilight). Kanske handlar det om att det emotionella nivån hos dagens 29-åringar inte är den samma som 1989? Eller åtminstone på film, alltså.

Jag menar bara – en replik som ”Jag ÄLSKAR Smiths!”, det är sånt man säger typ när man är 17?

En tumregel när det kommer till filmer Zooey Deschanel medverkar i: De är alltid sinnessjukt bra och därmed blir all kritik per automatik överflödig.

Och ja, jag har en tonårsförälskelse på Zooey. Det är min last att bära och din att skita i. Tror dock att jag kanske måste söka professionell hjälp. Min flickvän gillar inte läget, direkt.

Vad Pundaren sa. Minus det där om flickvännen.

Tack för ett nytt Dagens Begrepp, MPDG är ju klockrent. Men 500 Days förtjänar en del ris eftersom minst fyra olika regissörer, med väldigt skiftande idéer, verkar ha varit inblandade.

Tack Teresa. Jävligt bajsnödigt inlägg. (Det som länkades till alltså)

Philip, min omedelbara reaktion är att ja, en viss typ indie-runt-30-åringar beter sig och lever som om de stannat i utvecklingen vid 17. Kom bara till valfritt Möllan-kafé på studiebesök :)

j: varför förtjänar filmen ris för att ett flertal regissöre varit inblandade?

Bitch: Jag tyckte att den skiftade karaktär lite väl mycket. Ibland kändes den väldigt ambitiös och annorlunda, ibland mer som en rätt typisk romcom. Och jag glömde nämna att jag alltid har stört mig på såna som lillasystern, som-trots-sin-ringa-ålder-är-coolare-och-visare-än-allihop.

Just den där lillgamla systern var irriterande! Hon kändes dessutom dåligt förankrat i resten av filmen.

Jag tyckte att det var lite befriande att den var som den var, att hon var som hon var, att det blev som det blev, etc. Han var inte hennes Prince Charming. Deppigt. Det som fastnade mest på mig var hur snygg Joy Division-t-shirt (hur skriver man det snyggt…?) han hade.

För övrigt är lillgamla barn något av det mest störande som finns i film och serier. Nämn gärna ett enda exempel där det har fungerat den som kan.

Jag har knappt läst något negativt om 500 days of summer. Tycker den blivit hyllad i dom flesta bloggar, filmpodcasts, och andra film sidor.

Tex. Så lyssnade jag nyss på filmspotting. Där de hade med Zooey på en top 5 över bästa kvinnliga huvudrollerna under året.

Läste en dåligt recension i Aftonbladet. Där någon inte kunde sätta sitt Sundance hat åt sidan och texten blev tafflig

Tycker filmen är fantastiskt. Den får verkligen fram hur man känner sig, efter man blivit lämnad.
En årets bästa..

Tycker det är lite konstigt att Ellen Page nämns som exempel i det länkade inlägget, kan inte komma på nån sådan roll hon gjort..? Och att Wikipedia nämner Cassie i ”Skins”.. hon var väl mer nyanserad än så? Själva begreppet är intressant och håller absolut med om t.ex. ”Garden State”, men poängen är ju inte bara att de är söta & quirky utan att de finns där för att fylla vissa funktioner för de manliga karaktärerna.

Den lillgamla ungen i Storytelling fungerar alldeles utmärkt!

Fast där var det å andra sidan meningen vi skulle tycka han var just genomond och vidrig.

Tycker inte heller att Juno kvalificerar sig riktigt, hon har ett inre liv. Men jag tycker att Kate Winslet i ”Eternal Sunshine…” kvalificerar sig hyfsat (iallfall i filmens början). Sen borde man väl göra en viss åtskillnad mot Betty Blue, som mera är en ren borderline-brud. Zooey Deschanels karaktär i Weeds är väl för övrigt också en borderlineare. Borderlinearen och Pixien är klart besläktade, men Pixien har inte borderlinearens problematik i bagaget. Kirsten Dunst i Elizabethtown har ju närmast en perky modersroll och vill verkligen bara rå om Orlandos karaktär.

Kul att du nämner Kate i ”Eternal…”. Tänkte också på henne som exempel när jag såg om filmen för någon vecka sedan. Dock lär väl det exemplet falla på att filmen ingår i någon sorts kritikerkanon. Ingen skulle med andra ord erkänna att så är fallet.

Jag förstår inte riktigt. Skulle Kate i ”Eternal..” vara exempel på den ”kritik” som den där förvirrat skitnödiga texten på neonbibeln riktar mot halmdockefenomenet ”vimsiga kvinnor som skall förverkliga indiemän”?

Ett exempel på en Manic Pixie Dream Girl som lockar Jim Carreys introverta karaktär ur sitt skal.

Fast det går ju inte så bra emellan dem förstås, så jag tycker inte direkt vare sig hon eller deras relation idealiseras, eller hur? Jim Carrey vill ju rent av radera minnet av henne.

ps. s=r

Japp, och hon har väl också vissa mänskliga kvaliteter, samt väl ett visst inre liv. Men initialt är hon en spännande älva och det är det som attraherar Carreys karaktär och får honom att leva upp. Sen förlorar han greppet om älvan och hon flyger iväg. Men hennes karaktär är menad som attraktiv i den mån hon har pixie-kvaliteter. Jag har bara sett filmen när den kom ut, 2004, så minns den inte exakt, men jag minns att jag faktiskt reflekterade över Winslets karaktär som ”ännu en sån där lagom knasig snyggve som knäcker den introvertes skal” eller nåt sånt.

Sen kan man ju fråga sig om det alltid är något negativt. Kafka t.ex brukade inte sällan ha med någon kvinnlig karaktär som är mera jordnära än huvudpersonen, för att ge historien ett nytt perspektiv, det är rimligtvis ett gammalt grepp. (Fiskardottern i La Dolce Vita kommer jag också att tänka på, fast Marcello kanske inte är en nörd direkt där). Just Pixie-typen här bör man kanske karaktärisera som lagom knasig och äventyrlig, pimpinett, vårdande och utan ett inre liv. Dvs en ytlig och ihålig version av den jordnära flickan. Man skulle väl kunna säga att den jordnära flickan hos t.ex Kafka också är ett attribut och det är kanske riktigt, men samtidigt en fungerande arketyp.

Det har väl kanske med berättargreppet att göra också, i en film eller roman för den delen är det väl inte ovanligt att världen ses genom en huvudperson – på så vis objektifieras alla gestalter runtomkring till mer av skuggor och ekon av huvudpersonen. Det är en del av modernismens mer ”psykedeliska” berättande kanske… Likaså att vissa karaktärer kan skalas ner till essensen av sig själva. En virrig tjej kan vara en virrig tjej som lovar något som inte uppfylls.. ”Rättvisa” eller ”balanserade” porträtt må vara relevant för en biopic, men jag vet inte om det är nödvändigt för Kaufmann som arbetar mer och mer med det skruvade och drömmen. Jag tycker det finns betydligt mer förtjänta mål för geniskritisk analys än Eternal sunshine..