Gissa om vi kommer få läsa några tjog artiklar om »den nya terapitrenden på teve« när HBO:s dramaserie In Treatment når Sverige – precis som varjehanda blaska nu avverkat sin obligatoriska temaartikel om hur Californication och Tell Me You Love Me banat väg för en ny »sextrend«.
In Treatment – vars upplägg och manus baseras på en israelisk serie, Be’Tipul – är vid första anblick nästan komiskt krävande: fem halvtimmesavsnitt i veckan, ett för varje vardag, där vi får se terapeuten Paul (Gabriel Byrne) ta sig an sina patienter (undantaget fredagsavsnittet, då Paul träffar sin egen terapeut). Ett rum, två personer som pratar.
Visst är det tacksamt att se In Treatment som kulmen på en shrinktrend som började med Sopranos och utvecklades med förra årets parterapiserie Tell Me You Love Me. Men den mest intressanta jämförelsen med Tell Me You Love Me är inte terapikopplingen, utan själva långsamheten – hur vårt tevemässiga tålamod blivit så uthålligt att vi mäktar med denna storymässigt strävsamma vandring in i karaktärernas allra innersta.
In Treatment är en serie som smyger sig på, som kräver att vi lyssnar. Flugan-på-väggen-kittlande, visst, men också djupt berörande när den vecklar ut de olika lagren av det mänskliga psyket framför oss. På samma sätt som vi tolkar våra vänners och familjemedlemmars berättelser och beteenden, ofta över längre tidsperioder, tolkar vi här karaktärernas känsloströmningar och nyansskiften under en lång följd av avsnitt.
Och det är ohyggligt intressant att se hur avsnitten spelar mot varandra.
Ta det senaste till exempel, det elfte (som vi redan är uppe i, blott två veckor in i säsongen), där det blev så smärtsamt uppenbart vad serien verkligen handlar om. Vi befinner oss i Pauls patinerat inredda kontor – mörka skinnfåtöljer, 
tyngda bokhyllor, snyftdukar på soffbordet – tillsammans med Laura (Melissa George), hans tjugo år yngre patient med vilken det uppstått så kallad »erotic transference« (hon är kär i honom, han möjligtvis kär i henne). Laura förklarar att hon måste ägna all sin energi åt sitt kommande bröllop, varpå Paul svarar provocerande: »Jag trodde det var meningen att en blivande brud skulle sprudla av energi?«
Han är så off i det här avsnittet, stundtals så usel som terapeut. Och det är imponerande hur det grundtemat – Pauls uppenbara och nyligen uppstådda oförmåga att hantera sin yrkesroll – vävs samman av de olika episoderna. Varje session han har med sina patienter, i synnerhet med Laura, spelar på efterklangerna av den session han själv haft veckan innan med sin egen terapeut.
In Treatment är ett slags djupt fascinerande tålamodsteve, mer vardagligt personlig, mer mänsklig, än något vi sett på denna sidan millennieskiftet.
Det har snackats mycket, inte minst på den här bloggen, om att Showtime sprungit om HBO vad gäller innovativ teve. Det råder nu inga tvivel om att den senare har tagit tillbaka ledningen.
