Spartacus är mannen som började som slav och agitator och levde vidare som en reseguidebok för bögar. Efter Kubricks oljesvettiga queerklassiker är det just homovibbarna och en trånande Laurence Olivier de flesta associerar till namnet snarare än blod, sand och stålärmar.
Det är ett arv som alltid kommer att följa i hasorna hur man än försöker uppdatera den historien.
När Starz rullar i gång sin nya teveserie Spartacus: Blood and sand så är det hela tiden med 1960-talsfilmen nära liggande i medvetandet (bakom kulisserna-kuriosa: penisattrappen som används av skådisarna i sexscenerna är till och med döpt till Kirk Douglas).
Så för att distansera sig från bögarvet är verkligen allt som titelkaraktären gör så överkompenserande macho att man baxnar: Titta! Här är en lång scen där Spartacus knullar sin fru till multipla slowmotion-orgasmer! Och här åmar sig silikonutsmyckade kvinnor i rosenvatten!
Och som de pratar! De skäggiga, långhåriga männen – alla med stämbanden synkade i samma låga mutter- och gruffbaryton; växla bort från bildfönstret och du luras att tro att serien berättas i en enda lång monolog – är mer uppfinningsrika än mellanstadiebarn när det gäller att hävda sig med svordomar och slå-sig-för-bröstet-komplex. Att 
befinna sig mitt i ett pågående slagfältskaos hindrar heller inte Spartacus et al att utbrista i ett heteroförsäkrande, »I’ll fuck your women, I’ll fuck them all!« eller »Show those cunts no mercy!«
Om man inte överdoserat på karlakarlsparaden efter 50 minuter så avslutas premiäravsnittet för säkerhets skull med en utdragen stympnings- och kampscen som är så stop motion-upphackad och dränkt i tevespelsblod att testosteronnivåerna skjuter genom taket.
Ett avsnitt av Blood and Sand är som att lyssna sig genom Manowars hela bakkatalog; resultatet blir bara att man hellre letar efter sprickor i heterofasaden än bryr sig särskilt mycket om den klyschiga mansbilden.
