Jag gillar den, förutsägbar och banal, men feelgood och fin. Jag gillar särskilt hur kärlekshistorien spelas ut, vilket jag iaf minns som att det sker rätt snyggt jämfört med normen.

”Bend It Like Beckham”. Tredje ”X it” finns väl redan där?

Nu har jag inte sett ”Stick it”, men teorin spricker ändå med ”Bring it on” – för inte kan du väl mena att den INTE satiriserar över sina karaktärer? Den spåniga, jäktade cheerleadern med ett hjärta av guld, de bitchiga motvallsbrudarna, den hänsynslösa Big Red, Eliza Dushkus mjuktuffa Missy, den förfärlige men oemotståndlige otrogne pojkvännen (”But YOU’RE not my sister, ARE you?”)… Jag tycker inte att den är särskilt straight skriven eller spelad, även om den kanske inte är ”Clueless”, direkt. Men ändå – ”Bring it on” är väldigt nära den där tjejfratpackrullen som vi redan då hade väntat på ett tag. Sen har den verkligen förtjänat en värdig andlig uppföljare, som åtminstone jag inte har hittat än.

Anton: Good point.

Peter: Ja fast nej. Jag började skriva en liten avstickare om Bring it on, hur den är ironiserande men inte absurd och därför hamnar emellan, och den hybridgenren och andra exempel och sen insåg jag att det blev lite splittrat. Jag håller med om att den är ironiserande – men på ett annat sätt. (Eh, hej vagt försvar. ”För att det är så.”)

Hehe. Ja, som sagt, det är ju inte direkt en Adam McCay-rulle, men inte heller så där vansinnigt långt från, säg, Todd Phillips. Jag var bara tvungen att gå i försvar för en av våra mest sedda dvd:er.

En film som verkligen balanserade på klyschigheternas tunna rand men ändå klarar att hålla sig på rätt sida!

Nota bene: Jag ÄLSKAR Bring it on. Har nog sett den minst ett par dussin gånger – har sett två av uppföljarna men inte typ nummer fyra och fem eller hur många det hunnit bli.

Rollerderby hade sin storhetstid på 70talet, men har återkommit, och är på snabb frammarsh i USA. En av de snabbast växande kvinnliga sporterna, med stark DIY känsla.

Ja, och det är så fantastiskt fascinerande. Filmen bygger också på en bok av en nutida roller-derby-tjej.

Men jag tänkte på kitsch-faktorn när jag nämnde storhetstiden, som skulle kunnat vara ett satir-element.

När det gäller kvinnor och den här typen av filmer har dom väll ganska nyligen fått komma fram på riktigt, kan man räkna Tjejligan till det här?
Men då är det liksom på vissa sätt för tidigt att börja ironisera och skoja om det. Det finns liksom för lite att skoja och ironisera över. Det finns ju en uppsjö med överseriösa sportfilmer med män och då blir det en motreaktion på det att göra skämtsamma ironiserande filmer av det. Utbudet av seriösa sportfilmer med kvinnor är såpass få att det inte finns så mycket att ironisera och driva med. Typ så tänker jag…

Mattias har nog helt rätt

Min bror skickade mig en lista på ”kvinnliga” sportfilmer – det finns ett gäng, och framför allt finns det ett antal rollerderbyfilmer.

http://en.wikipedia.org/wiki/Category:Female_sports_films

Jag säger inte att du har fel, det är absolut så att det behöver etableras troper att göra narr av – men borde man inte kunna göra narr av de generella sportfilmstroperna utan att skilja på manliga och kvinnliga sportfilmer?

Julia: Jo, det borde man verkligen kunna göra och det är smått tragiskt att man faktiskt inte gör det.
Men när man försöker få sina idrottsliga intentioner tagna på allvar så blir det svårare att ironisera och skämta om det utan att man sparkar neråt.
Att mäns idrottsliga intentioner är på allvar och viktigt är så självklart att det blir kul att driva med eftersom man sparkar uppåt mot en stor stereotyp.
Att förlöjliga och driva med kvinnliga idrottsliga intentioner blir istället att sparka neråt och förlöjliga kvinnors plats inom idrotten öht.
Eller ja, typ, lite så tror jag det är. Nu kan man ju göra det på bra sätt och göra det ändå och varför inte bara som du säger låta bli att dela upp det så tydligt i manliga och kvinnliga osv osv osv. Men min snabbanalys är lite åt det hållet iaf…

Mmm, det är lite det jag är ute efter i sista stycket – och på ett sätt är det väl bra om det är så att man försöker visa respekt (även om det inte känns helt sannolikt, om man tittar på andra saker Hollywood släpper ifrån sig) men samtidigt är det problematiskt när det blir som att man inte tycker att tjejer kan ta samma saker som tjejer kan ta.

Det här är för övrigt en skitintressant diskussion; det här med tjejer och humor är typ outtömligt.

Det går igen i den mesta humorn… tjejerna som straight man. Det är i nån mån ett förståeligt fenomen, i att man vill visa kvinnor som mera uppburna än män: Marge-Homer och Lisa-Bart ungefär, och racka ner på männen, eftersom samhället nedvärderar kvinnor i övrigt. Vi har nog inte nått hela vägen till nästa steg än, där kvinnor kan svina loss, och det är roligt. Det förekommer ju ibland, men sällan fullt ut.

När Snygg, Sexig och Singel kom ut som nån slags (mycket sämre) svar på Dum och Dummare, var det talande att det var tre traditionella super-hotties i huvudrollerna emot en idiot-looking Jim Carrey och Jeff Daniels i föregångaren. Carrey-Daniels fick också vara kompletta idioter, medans de tre tjejerna mera var normala, desperata pojkvänsjägare, som råkade ut för lustiga saker.

Det blir ju fel när man drar det hela vägen också, om man kör på rådande stereotyper. Kelly Bundy t.ex, kändes väl inte direkt som en roll förbi den rådande logiken om man säger.

Flemming: Nej, kvinnor får fortfarande förlöjligas i typiskt kvinnliga positioner. Som gnällig hemmafru t.ex.
Men när det gäller nya områden där dom breder ut sig på männens spelplan blir det mycket mer känsligt att förlöjliga dom.
Snygg, sexig och singel var så usel att jag ryser bara jag tänker på den så orkar inte analysera den… Brr….

Julia: Nej, jag tror inte heller det direkt handlar om respekt utan som att det helt enkelt inte finns engagemang kring det. Hollywood är ju ganska konservativ och gillar tydliga klassiska roller. Det du efterfrågar kräver något nytt…

Det är en fin film i alla fall, särskilt för en regidebuterande, kvinnlig skådis lite för evigt fast i en viss karaktär och en viss sorts dramer/komedier. Jmfr; Se upp för dårarna. Brrrrr… För att fortsätta med rysandet.

Flemming Hummer, det finns ju faktiskt vissa som tycker Jim Carrey är ganska hot om än kanske inte i Dum och Dummare ;)

Goof-filmer är och kommer förbli männens domän. Framförallt inom sport-genren. Jag kan inte på rak arm komma på någon kvinna som skulle vara tillräckligt intressant för att göra en sådan film med.
Eller en komedi över huvud taget för den delen.
Sarah Silverman är ju iofs ganska rolig. Men hon gör ju bara det män har gjort i 50+ år.

Ellen: Word.

Och akta dig för uppföljaren – ”Så olika”.
Får både Se upp för dårarna och Göta kanal 18 att framstå som suggestiva mästerverk.

Jag vet inte om hon sportar utöver morgonyogan så jag går off topic tyvärr, men OMG, it’s the Cuddysode!

För att rask gå tillbaka till ämnet så är jag grymt sugen på Whip It, och den som vore bäst lämpad att vara en kvinnlig Will Ferrell/Danny McBride-karaktär i en sportkomedi är Sarah Silverman.

Molly: So you’re telling me there is a chance! (Nej vet inte exakt vad jag menar med det.)

En annan kvinnlig skådis som får vara skruvad och gör det med bravur är ju Sarah Chalke i Scrubs. Bästa kvinnliga komediennen sedan J-L Dreyfus.

Pajazzo: Därför är det lite konstigt att samma skapare misslyckas totalt med Courtney Cox i Cougar Town. Det blir typ Snygg, sexig & singel-MILF edition.

Richard: Tyvärr är det väl sällan som någon lyckas med två tv-serier i rad.
Och måste därav också lägga in en brasklapp angående Dreyfus – menar givetvis hennes paradroll, det hon gör nuförtiden är ju så löjeväckande-lättsmält-mainstream-standardformel-typiskamerikanskkabeltevetrams som det kan bli.

Wow, vilken imponerande icke-matning av trollen! Big up, guys.