Vad tänker du på när det röda kuvertet dimper ner i brevlådan? Hur känns det när banktanten börjar ringa, allt oftare, om det där privat fondsparandet till pensionen?

Jag ska villigt erkänna att det är saker som jag har betraktat som oväsentliga – frågor som kommer senare i livet. Dels är jag väl ett barn av min tid (35 är vad – det nya 12?), dels växte jag upp med en minimal kontakt till far- och morföräldragenerationen, som i mitt fall fanns bakom järnridån och tog sina sista andetag ungefär samtidigt med muren.

Sedan jag själv blev förälder, och mina egna föräldrar har börjar närma sig en anständig ålder, har frågan dock blivit mer angelägen. Jag kanske trots allt inte ska, eller vill, dö i en överdos när jag är 27?

Men jag skulle ändå säga att bilden av ålderdomen – som jag borde få på näthinnan för att kunna visualisera varför jag ska fondspara – saknar kött och ben.

Eller saknade – för från och med klockan 21:37 tisdagen den 23 februari 2010 vet jag precis vad jag kommer att se framför mig när det är dags att sprätta upp kuvertet nästa år: Beulah Bondis ansikte under slutsekunderna av Leo McCareys Make Way for Tomorrow. Jag kommer att se för mig hur skådespelerskan tittar upp, tittar ner och saktar går ur bild mot en ensam död. Och antagligen kommer minnesbilden alltid att ligga bakom ett filter av rödgråtenhet.

Make Way for Tomorrow är från 1937 och förmodligen okänd för den stora massan. Regissören Leo McCarey är inte det: han började sin karriär som stumfilmsregissör, skapade Helan och Halvan; och de flesta filmintresserade kan i alla fall namnet på filmer som bröderna Marx bästa film Duck Soup, Cary Grants genombrott som screwballstjärna i The Awful Truth och klassikern An Affair to Remember.

Men Make Way for Tomorrow har länge varit en saknad film eftersom den inte har funnits på dvd. Trots att det var McCareys egen favorit nämns den inte ens på hans wikipediasida med mer än titeln. Cinefiler har dock alltid fått något vått i blicken när den har kommit på tal – och det för en gångs skull mer på grund av filmens innehåll än dess raritetsstatus (annars en lätt pervers orsak till tårar hos medelålders män med samlarintresse).

Orsaken till den filmhistoriska frånvaron är på många sätt en gåta – klassiker borde ju vara filmer som följer genrekoder men är smarta nog att underminera dessa. De där filmerna som har det lilla extra.

Svaret ligger dock inte i filmens tekniska genomförande – det är perfekt – utan i handlingen. I häftet till den färska Criterionutgåvan av Make Way for Tomorrow skriver regissören Bertrand Tavernier om hur han hjälpte till att distribuera en framgrävd kopia i Frankrike på 60-talet och hur de då bad kritikerna att för guds skulle inte berätta vilka filmen handlade om – utan hålla sig till känslan, dess emotionella ton. Kritikerna lydde inte – publiken höll sig borta. Precis som de gjorde efter filmens amerikanska premiär i slutet av 1930-talet.

Och ja, det är inte svårt att se att publiken – vare sig under det deppiga sena 1930-talet eller det månne något lyckligare 1960-talet – svek när de läste att det var en film som handlade om hur banken tar två åldringars hus, hur de efter femtio år tillsammans måste separera och bo varför sig hos olika vuxna barn som behandlar dem illa – för att till sist skiljas åt för evigt.

Det finns få sociala stigman som är så svåra som ålderdomen, som vi är så ovilliga att prata om eller skilda i konsten. Kanske just för att de flesta av oss kommer att komma dit, till skillnad från till andra stigmatiserade tillstånd, men planerar dåligt inför det. Att sjuttiotalisternas stora popkulturella utmaning i frågan en gång var att försöka förstå om Jarvis Cocker var ironisk eller inte i Pulps Help the Aged säger en del om den saken.

Ålderns höst, som det med en eufemism heter, är helt enkelt inget man tänker på när man står där i baren på Snottys, när man inte behöver Viagra, när man inte har torkat ut, när höfterna inte pajar för att det är minus fem – och när man knappt lägger märke till den där butiken på Ringvägen som säljer broddar samt visuella- och audiella hjälpmedel för äldre.

Make Way for Tomorrow handlar om det snart sjuttioåriga paret Bark och Lucy Cooper. De har varit gifta i femtio år, de har fem vuxna barn, och i den första scenen möter vi dem när de har samlat klanen för att berätta att banken har tagit huset. Resultatet blir att barnen, högst motvilligt, tar sig an dem, men var för sig. Lucy flyttar in hos sin son, med fru och tonårsdotter, i New York; Bark hos dottern hundra mil bort. Det ska vara en temporär lösning innan de kan återförenas, men under den kommande timmen inser vi, och framför allt Lucy, att det är slutet.

McCareys storhet låg i mycket, men från Helan och Halvan och framåt var det tydligt vilket strålande öga han hade för mekanismerna i parrelationer.

I Make Way for Tomorrow använder han sin talang till att först demontera paret; efter att Bark och Lucy har separerats mejslar han fram hur den till en början milde, men till något snarstuckna repliker benägne, Bark blir en allt bitskare man. Vilket slutar med att han biter en doktor i handen.

Först är framställningen mest småroligt, men så sakta händer det något – stämningen skruvas åt, upp. Det gäller framförallt skildringen av Lucy, hur hennes sons familj börjar betrakta henne som en social belastning – hon handskas med den nya situationen som en kvinna för sin tid: vill göra sig behövd, så som hon har behövts för sin man i femtio år – och hur hon tar konsekvenserna av det.

Det summeras i en helt enastående scen då Lucy, efter att ha hittat ett brev från ett »hem för äldre kvinnor«, förekommer sin son – just i färd att berätta för henne om flytten – med att säga att hon inte längre vill vara en börda och vill dit själv.

Lucy sitter i sin gungstol (knarrig förstås) och sonen står upp. McCarey klipper mellan dem i 180 grader (ett knep som Ozu alltid höll sig till; och det är kanske ingen slump att hans manusförfattare – säkerligen med tårar i ögonen –snodde historien i Make Way for Tomorrow till den lite mer kända Tokyo Story) och placerar oss därmed i mitten, i korselden av deras blickar, och tvingar oss att välja sida. Trots att det är Lucy som sitter ner är det hon som är rakryggad, sonen tvingas luta sig alltmer mot henne, och det är ingen tvekan om vem som är de starka i samspelet.

Hela scenen – som, vet vi efter att ha hört Lucy berätta om ett besök på ålderdomshemmet som ett veritabelt helvete, är lika med självmord – avslutas med att Lucy reser sig upp och viskar i sonens öra »you always were my favourite son«. Det hade kunnat skildras som ett skuldmässigt dolkhugg (och det är så jag läser repliken) men sonen har i sin lättnad inte ens vett att förstå vad som just har skett och McCarey tonar därmed ner vad som kunnat bli en smärtsam dramatisk punkt.

Man kan bara föreställa sig vad en melodramens mästare som Douglas Sirk hade gjort av Make Way for Tomorrow, och det hade förmodligen varit helt outhärdligt. McCarey gör tvärtom, han tar den allra deppigaste av historier, ser den i vitögat utan att blinka (helt utan att blinka: han låter till och med Lucy läsa en viktoriansk dikt om äktenskap i sin helhet) men vet att vi behöver skratta för att verkligen känna att vi gråter. Tavernier jämför med scener hos Tjechov, där vi går från skratt till gråt utan att ens märka det, och skriver träffande: »We laugh and our hearts ache.«

Men fram tills nu är filmen »bara« bra. Ett mästerverk blir den när den går in i sin sista halvtimme. Bark ska skickas till en dotter i Kalifornien, ostentativt på grund av hälsoproblem, men de vill förstås bli av med honom, och ska träffa Lucy en sista gång i New York innan han åker vidare. Han är ovetandes om att hon ska in på ålderdomshem – det är i ett samtal till honom som vi har hört om vilket helvete hemmet är.

Bark och Lucy ger sig ut på en promenad i Central Park och hamnar av en slump i baksätet på en bil när en försäljare tar med dem på en åktur. Plötslig är de inne i en resa som tar dem femtio år tillbaka i tiden, till deras smekmånad i New York  och deras enda resa hemifrån någonsin.

Nu påbörjar McCarey återuppbyggnaden av »paret«, och med det filmens finurliga ideologiska kritik. Den nyligen bortgången kritikern Robin Woods närläsning av den sista halvtimmen i filmen ligger nära min egen förståelse av den: För det som gör att Make Way for Tomorrow känns så oerhört fräsch och annorlunda idag ligger i en förvånansvärt hård kritik av kärnfamiljen och barnen och en hyllning till paret, för vilket detta är ett hinder.

Så svetsar McCarey ihop dem igen. Han visar hur Bark visserligen tar kommandot, men att det är just för att han har Lucy vid sin sida. De ber om att bli körda till hotellet där de bodde för ett halvt sekel sedan och de börjar minnas, och kärleksfullt gnabbas om, vilken dag de gjorde vad under smekmånaden. De blir väl omhändertagna av personalen på hotellet som visar dem en respekt och värme som deras barn helt underlåtit att göra. De revolterar mot barnen genom att vägra åka hem på avskedsmiddagen, dricker istället old fashioned, äter middag, dansar och minns. De bygger upp paret från tiden innan barnen fanns i livet.

Härifrån är filmen en gråtfest man ler sig igenom. Så tragiskt och så vackert att man är ett emotionellt miffo om man inte skakar när Bark med sin klumpiga kropp för Lucy i en vals på dansgolvet. Eller när Lucy blygt – med kameran i ryggen – böjer sig mot Bark för att ge honom en puss, bara för att i sista stund vända sig om se in i kameran, på oss, och rodna.

Grymheten gentemot åskådaren är total (men, som Dave Kehr skriver i New York Times, det är en grymhet utan sadism): vi vet ju att denna sista halvtimme är en högst tidsbegränsad uppladdning inför deras slutliga avsked. Men liksom Bark är ovetandes om att hans fru ska till ett ålderdomshem som hon hatar, väljer vi att för en stund kliva in i hans skor och tro på det. För vi måste.

Och så under den sista dansen, när bandledaren spelar Let Me Call You Sweetheart bara för dem, och plötsligt berättar vad klockan är i mikrofonen. Förtrollningen bryts, paret slutar dansa och måste ta en taxi. Jag håller om soffkudden och hoppas in i det sista på att den snälle hotellägaren ska komma och erbjuda dem ett rum för resten av livet.

Känslan sammanfattas väl i Roger Eberts ord om Make Way for Tomorrow: »It’s so tough it might not be filmable today, when even Alzheimer’s stories have happy endings.«

Men nu är det här inte bara en film om banker som tar hus och hem, eller barn ovilliga att ta hand om sina föräldrar, eller för den delen om att stoppa undan lite på banken (även om en sådan scen lite ironiskt stoppas in i filmen: »Save while you are young«, står det i ett skyltfönster; »You should have told me earlier« kommenterar Bark cyniskt).

Nej, Make Way for Tomorrow är lika mycket en film om separation.

Vi lever i en tid där ett femtioårigt äktenskap är en anakronism, en tanke som får åttiotalister att sätta engångsliggets sats i halsen. En tid som nog mer präglas av Springsteens Born to Run än den svenske popartisten Rigas briljanta svarslåt och svartkantade hyllning till vardagen i det långa parförhållandet – Born not to Run.

Men när man ser Make Way for Tomorrow bryts alla försvar och alla cyniska vallar ner. McCarey hamrar fram det högst subtilt under den tid då Bark och Lucy är separerade. Men han låter oss, så genialisk regissör han är, inte riktigt förstå vad som händer förrän de återförenas i skuggan av den tickade klockan. Det är djup, djup tragedi och en kall hand om hjärtat på alla som någonsin haft en människa framför sig och låtit henne gå.

Då och där är det inte längre en film om ålderdomens stigma, om dumma självupptagna barn –McCarey har under den där halvtimmen på ett magiskt vis förvandlat vår bild av Bark och Lucy som åldrade överflödiga föräldrar till ett älskande par människor – utan enbart en påminnelse om det exakta värdet, och därmed förlusten, av en relation till en annan människa; allt det man lär sig, villigt eller ovilligt, av den där personen som finns i ens närhet, om så för bara åtta månader. Allt det där som fastnar och aldrig helt försvinner.

Och att Beulah Bondis övergivna, desperata blick blir så fruktansvärd att ta när tåget i slutsekunderna rullar ut från plattformen, är för att vi plötsligt får en glimt av vad det innebär att lämna någon. Efter Femtio År.

Jag kan inte annat än låna Dave Kehrs avslutning till den här texten, eftersom en bättre är helt omöjlig att få till, med eller utan skakiga händer och gråtande ögon.

»Lucy looks down, up, and down again; the train, which we’ve seen moving in the soft-focus background behind her, is gone, leaving only an empty stillness. She turns, and starts to walk out of the frame.

And that is why I love the movies.«