Weird Science
Emmy åt Marika?

2008-03-05  

marika.jpgNi får läsa detaljer om SVT:s experimentella Sanningen om Marika nån helt annanstans, för jag kan ärligen säga att jag aldrig har sett ett enda avsnitt. Ja, även om jag hade sett allt skulle jag inte kunna recensera den: produktionsbolaget är ägt och fyllt av gamla rollspelsvänner till mig, och seriens konstnärliga ledare Martin Ericsson var min rumskamrat i åratal. Jag har inte varit involverad i projektet, men hade jag bott i Sverige kunde det lika gärna ha blivit så.

Visst är jag patologiskt ärlig, och om det var så att serien sög hårig tapirpung – vilket förstås är fullt möjligt – skulle jag säkert känna mig tvungen att dra upp det i det här sammanhanget. Men nu ska jag i stället dra upp något helt annat.

När jag hörde på tevedramaseminariet på Göteborgs Filmfestival att det ska bli en till säsong av något slag, blev jag ärligen rätt förvånad: något enormt genomslag fick ju Marika inte. Men SVT själva verkar rätt nöjda med konceptets potential. Fanns det någon tvekan tror jag att den International Emmy-nominering i kategorin »Interactive TV Service« som tillkännagjordes igår tisdag har tystat de rösterna.

Ja, det är en konceptuell kategori, och det är för att Marika sannolikt var världens första tevedrama som egentligen bara var en del av rekvisitan i ett verklighetsspel. Alltså ett slags rollspel. Närmare bestämt ett slags lajv. Man kan argumentera för att det här är slöseri med god tevetid, eftersom tittare som inte deltar i spelet omkring inte får ut lika mycket av serien. Jag läste i den finska dagstidningen Helsingin Sanomat (som skrev en enorm, intelligent artikel) att bara några tusen av seriens som bäst 350 000 tittare deltog, av dem kanske så få som hundra riktigt intensivt. Men som pilotprojekt betraktat är det jävligt intressant.

Skillnaden mellan Marika och motkandidater som Spooks Interactive är att tittarna här kunde ta steget in i själva fiktionen. Det är som om de hardcorebloggande Lost-fansen när som helst skulle ha möjligheten att ta på sig ett par Speedos, bryta sig in i en container på Vanuatu eller i typ Birmingham och lattja lite med en tidsmaskin. Alla skulle inte göra det. Men för vissa som väljer att delta skulle följande veckas avsnitt sannolikt vara vara den bästa teveupplevelsen någonsin.

Många människor tycker reality gaming, som den här typen av spel som blöder in i verkligheten är en underkategori av, är oerhört olustiga. Jag som har sysslat med experimentella rollspel i åratal tycker fortfarande att det är lite äckligt när fiktionen möter verkligheten utan att de civila är förvarnade om att människorna de interagerar med inte är på riktigt. Till och med experterna tvekar. Världsledande forskning i verklighetsspelens teori, praktik och etik idkas här i Norden – på Sics, till exempel, och på Tammerfors Universitet i Finland. Fråga vem som helst: det finns inga enkla svar på vad som är »rätt«. Vem som äger verkligheten är helt enkelt inte klart. Möjligen borde vi alla äga vår egen.

Samtidigt är det uppenbart att gränserna har luckrats upp för länge sedan. Fenomen som reality-TV och viral marketing vägrar hålla sig inanför tydligt markerade gränser i tid och rum. De tränger sig in i vår jagbild, påverkar våra egna berättelser. (Och nu menar jag även, men inte bara, bluetooth-zonen med Lost-information på Victoria Station i London).

När kommersiella aktörer är inne och spelar med vår verklighetsuppfattning är det naturligtvis bara bra om andra röster också tar plats. Om dramatiker och spelkonstruktörer kan synliggöra kulturella och samhällelliga mekanismer på ett njutbart sätt är det… nåja, knappast nog för att hejda den osynliga miljöförstöringen i våra mentala landskap, men definitivt något som public service ska intressera sig för. Inte minst som man också kan argumentera för att public service samtidigt är den enhetliga verklighetsbildens, de Officiella Sanningarnas, symboliska försvarare.

Inom de mer politiska falangerna av den nordiska rollspelsteorin, vars mittfält jag själv ser som min intellektuella hemvist, finns det många som säger att det är ett självändamål att utmana den så kallade konsensusverkligheten. Att illusionen – ideologin – om en enhetlig sanning som skulle gå att beskriva igenom till exempel ett nyhetsprogram bara är en förtrycksmekanism. Jag är inte säker på att det är en helt genomtänkt position. Dels för att de som accepterar konsensusverkligheten med sitt bagage av normer antagligen skulle bli otrygga och agressiva om deras verklighetsuppfattning kollapsade. Dels för att det faktiskt är möjligt att vi behöver den illusionen för att kunna kommunicera med varann, för att kunna ha samhällen. Jag skulle nog inte gilla mitt liv om det kändes som att titta på Lost. Och fatta vad svårt det skulle vara att rösta om vi inte ens kunde enas om vilket land vi bor i.

Klart är att vi lever mitt i ett, ahem, paradigmskifte. De som verkligen lever med de nya teknologierna ser tid och rum och information annorlunda än de som mår bra i den gamla verkligheten. Det är på den fronten, sanna mina ord, där »the culture wars« kommer att utspelas för vår generation européer. Och på basen av pressbevakningen var det också där, nånstans, som Sanningen om Marika slutade. I en ockult ritual utanför SVT i Göteborg, och den banala men viktiga insikten om att de är »vi« som är »de andra«. Att samhället och världen också är ett spel.

Ett av mina tidigaste minnen av Martin Ericsson var när vi skulle storhandla tillsammans för första gången. »Nudlar«, skrev jag på listan (vi var unga på den tiden). »Ja«, sa han, »men vi ska ha portionsförpackade. De är faktiskt billigare är storpack, konstigt nog.« Jag tittade upp, förvånad. Han var uppriktig, men det kunde ju inte stämma. Jag spelade tillbaka meningen i mitt huvud några gånger tills jag hittade punkten där tonfallet ändrades. »Men Martin«, sa jag, »det där hittade du ju på precis när du sade det.« Han såg lite sårad ut. Sedan tänkte han också tillbaka och kom på att, ja, så var det ju.

Det vara bara det att Martin är lite som Silversurfaren, fast mellan olika berättelser. Han rör sig helt obehindrat mellan olika nivåer av verklighet och fiktion. Det är naturligtvis en egenskap som är helt omöjlig när man har gemensam ekonomi i ett kollektiv. Men när det gäller att skapa underhållningsformat för vårt mediala landskap är ett komplett förakt för alla mediers gränser ett stort plus.

Sanningen om Marika kommer kanske hem med en Emmy, men antagligen inte. De bästa idéerna kommer sannolikt att snos av internationella storbolag innan producenterna paketerat formatet. Ingen av mina kompisar kommer att tjäna en spänn, och SVT kommer att få mediala bannor för en andrasäsong av ett larvigt lajv som Leif Furhammar aldrig skulle kunna tänka sig att delta i.

Det må så vara.

Men jag föreslår att vi alla tänker ett varv till på vad den här typen av underhållning egentligen betyder. Det är inte en utveckling vi kan stoppa, men det brukar inte skada att hålla ögonen öppna när en lucka i marken plötsligt leder till ett rum man inte hade någon aning om.

[2008-03-05 12:52]
Danne

Ett tips som berör detta i viss grad: Kolla in Trent Reznors sk Year Zero ARG som drog igång förra året inför släppet av Nine Inch Nails album. Fantastisk spännande projekt, som fick fans att gå bananas på nätet på jakt efter nya sajter och ledtrådar. Inte en krona spenderad på traditionell marknadsföring, även om Reznor himself vägrade kalla projektet för marknadsföring, så skapade det stort intresse och nyfikenhet.

[2008-03-05 12:55]
Johanna

Intressant! Jag kanske ska förtydliga att ARG står för Alternate Reality Gaming; Sanningen om Marika var också ett slags ARG.

[2008-03-05 15:19]
Henrik √É–

Den kortlivade serien Push, Nevada (http://en.wikipedia.org/wiki/Push,_Nevada) får väl ses som det första försöket att mer heltäckande integrera TV-serieverklighet och ARG/spelverklighet? Fast den är ju ganska obskyr och dessutom floppade ju hela grejen. Det förefaller som om Marika-konceptet är mer genomgripande och inte heller kommersiellt på samma sätt som Push, Nevada (där man kunde vinna ett pris om man löste ”mysteriet” genom att följa TV-serien och hänga med i ARG:et).

[2008-03-05 19:02]
Tom

I synnerhet en fras ovan kräver en uppslagning för att bedöma besvärligheten. Och voila: ”The adult [tapir] males have a small and pendulous scrotum, and the testicles are located near
the perineum. To urinate they move the extremity of the penis backwards, in order to
hurl the urine far away. Like in the domestic horse, the tapir’s urethra finishes with a
small prominence in the lower side of the gland.” (källa: Tapir Veterinary Manual.)

[2008-03-05 20:51]
Christoffer Krämer

Hm, måster erkänna att jag inte heller såg serien trots att jag väl egentligen borde ha gjort det med tanke på mitt intresse.

En av de grejer som fick mig att förlora intresset redan innan serien ens började gå var att SVT (eller om det var Martin och gänget)spelade med dubbla kort. Dels ville man saluföra mysteriet som människor oavsiktligt dras in i för att de inte kan låta bli (the Rabbit Hole)och dels gick man ut och sa att ”Hej,haloj här kommer ett svenskt ARG”.
Jag vet inte om det berodde på att man inte vågade lita på att den kritiska massan skulle bildas om man inte slog på trumman hårt nog men lite knepigt kändes det.

Vad hände med this is not a game?

[2008-03-05 21:46]
Petter Karlsson

jag tror det är otroligt svårt att köra med This Is Not A Game(TINAG) när man köra mainstream ARG:et.

Jag kan vara med och leka även om det jag vet att det är ett spel.

[2008-03-05 22:19]
Johanna

Alltså hur det gick med TING-estetiken i just det här fallet vet jag inte, men min vibb är att den rätt ofta är mer ett grepp än en egentlig manipulation. Man dyker tex upp för att spela, får höra att spelet är inställt, men i stället händer X eller Y och så dras man med i det – är man det minsta intresserad av ARG tror jag inte man luras utan snarare bestämmer sig för suspension of disbelief.

Men med en viss erfarenhet av SVT skulle jag annars spekulera i att det helt enkelt handlade om REGLER. I Det känns som fredag blev vi exempelvis tillsagda att groggarna vi blandade i inslaget ”Kulturgroggen” skulle vara äckliga så folk inte fick för sig att vi uppmanade dem att dricka själva. Däremot behövde vi inte skylta med att ölstopen programledarna gick omkring med (naturligtvis) innehöll alkoholfri öl. Men… va?

Jag tror inte SVT har en officiell policy om att beskydda tittarnas subjektiva verklighetsintegritet. Än. Därmed inte sagt att moderskeppet inte skulle ha sänt starka signaler om vad som var OK.

[2008-04-09 13:16]
erlend

Dom vann faktisk emmyen.
http://www.iemmys.tv/news_item.aspx?id=60

grattis allihopa

the truth is out there
martin har sin
jag har min

[2009-02-13 14:05]
Weird Science » Extreme webcamage: Whedon anlitar svensk nördkompetens

[...] som multiplattformdrama har spridit ringar på vattnet långt utöver rikets gränser. Emmyn serien kammade hem var bara [...]