Ibland ser man ett teveserieavsnitt och blir sittande alldeles vimmelkantig, rent fysisk lycklig över  hur en halvtimma teveunderhållning kan innehålla så mycket, så väl genomfört. Så kände jag efter avsnittet av Party Down som jag skrev om på Weird Science för ett år sedan, och så kände jag igen idag på morgonen när jag såg veckans avsnitt av samma serie.

De första fyra avsnitten av den andra Party Down-säsongen var lågintensivt njutbara. Ofta väldigt roliga, förstås. Megan Mullallys Lydia och Ken Marinos Ron som fejkar samlag i ett cateringtält var episk tramshumor. Rons fumliga, nedrökta livskris lika strålande tragikomik.

Annars har inte så mycket hänt. Det avslutade förhållandet mellan Casey (Lizzy Caplan) och Henry (Adam Scott) har legat och skavt utan att riktigt tränga upp till ytan. Casey får ett litet break med en roll i en Apatow-film, och dejtar nån snubbe. Henry har ihop det med cateringführern Uda Bengt (Kristen Bell, som fortfarande inte varit i bild under säsong två; hon lär dyka upp i avsnitt sju) och försöker ta sitt jobb som team leader på allvar − han har börjat vänja sig vid att ha sjukförsäkring.

Serieskaparna Rob Thomas och John Enbom verkar vilja jobba så; låta handlingen ligga och pysa i några avsnitt för att sen detonera den i en lika humoristisk som emotionell explosion. I helgens avsnitt kommer smällen, när cateringteamet hamnar på Steve Guttenbergs garageuppfart och möts av beskedet att Guttenberg har glömt att avboka dem till sitt inställda födelsedagskalas. Det utvecklar sig raskt till att den gamle Polisskolan-pajasen korkar upp några flaskor dyrt vin och böjar regissera cateringfirmans misslyckade skådespelarna i en uppsättning av den likaledes misslyckade manusförfattaren Romans senaste katastrof till sci fi-epos.

Roman (Martin Starr) har bjudit in sin »writing partner« Kent till Guttenbergs spontana födelsedagsfest. Att Kent spelas av »McLovin’«, Christopher Mintz-Plasse, är lika genialt som kongenialt − Starr och Mintz-Plasse är ju i princip samma person, med samma bakgrund som glasögonbeprydda nördspolingar i Judd Apatow-produktioner. Steve Guttenberg lyckas övertala Kent och en svårt nervös Roman att skriva in lite känsla i sin snustorra sci fi-scen. Kent blir inspirerad och skriver in en öm kyss mellan karaktärerna som i Guttenbergs regi råkar spelas av Casey och Henry…

Under tiden hinner Ron bjuda in sin AA-sponsor till festen och Lydia inspireras av Guttenbergs entusiastiska konstsamlande. Han har en »Koons« − ett akvarium fyllt med ishavsvatten − och en tavla som föreställer en muskulös man som försöker sätta på ett piggsvin.

Kvällen slutar i bubbelpoolen med en nyckelscen som är lika delar förlösande och förvirrande för två av huvudkaraktärerna, innan Guttenberg hoppar i spritt språngande (»it just feels great on your balls«) och drar med sig resten av festen.

Det är ett makalöst välkomponerat avsnitt, med avgörande karaktärsutveckling inskarvad mellan skämt som har dimensioner både i sidled och på djupet − hela avsnittet är en hejdlöst rolig drift med Hollywood-ytlig kvasi-intellektualitet. (»No, it’s pronounced Niche − it’s german.« är en av höjdpunkterna.)

Det är oförskämt att Party Down lever ett undanskymt liv på kabelkanalen Starz, med kassa tittarsiffror och nedläggningshotet hängande över sig som ett damoklessvärd. De inblandade verkar åtminstone hoppfulla om att det kan bli en tredje säsong, trots att Adam Scott har plockats upp av Parks & Recreation − för övrigt den enda komediserien som har varit i närheten av Party Down i vår.

Hur Scott bär sig åt för att vara tevevärldens mest sympatiska snubbe i två serier samtidigt är nog ämne för ett annat blogginlägg…