|
Till gruppkramens försvar
2010-05-26
 (Dude, Lost-spoilers galore!)
Så var det slut. Nätet vimlar av tusentals, nay, hundratusentals besvikna kommentarer och Facebooksidor av typen »1,000,000 people who want the producers to reshoot the LOST ending« (dock i skrivande stund med bara 145 hoppfulla fans). Igår sågade Kjell hur slutscenen togs över helt av The Kristet Utseende, och de flesta i kommentarstråden neggar. Men kom igen, det var ju oerhört fint!
Säsong sex med sina flash sideways har fått alla de andra säsongerna att kännas pedagogiska och raka i jämförelse. Säcken har knutits ihop sakta men säkert, och specialavsnittet om Jacob och den onda brorsan var, eh, intressant. Med dialog bitvis så högstämd och kantig att man var tvungen att hyra in Alison Janney i Robinson-Mirre-outfit för att skapa gravitas. Det funkade sådär.
Även om Lost aldrig varit känt för sina lyckade specialeffekter (många suddiga CGI-segelbåtar blev det under årens lopp) kändes öns mäktiga energicentrum – en liten grotta med en gul lampa i – extra lågbudget. Och vad var grejen med Claires risiga tokkärring-peruk?
Men på det hela taget har jag njutit som satan av sista säsongen, på samma förbryllande WTF?-plan som man girigt lapade i sig den allra första säsongen för sex år sen. Och det fanns väldigt mycket att glädja sig åt i det allra sista avsnittet:
Några lysande replikväxlingar, med Miles »I don’t believe in a lot of things. But I do believe in duct tape« som odiskutabel höjdpunkt. (Fick också rysningar av Lockes självklara »You don’t have a son« till en förvirrad Jack på sjukhuset.)
Lapidus uppdykande som gubben i lådan.
Den ohyggliga pianorocklåten Driveshaft feat Daniel Faraday spelade.
Och den extremt dramatiska slutuppgörelsen mellan Jack och Man in Black var som sagt EPISK.
Men framförallt var det förstås de oerhört varma återföreningsscenerna i parallellverkligheten/skärselden som var allra bäst. De betades av som på löpande band, men jag satt där med tårar i ögonen varenda gång. Av nån anledning blev jag mest berörd av kombon Sayid och Shannon, med Sawyers och Juliets härliga scen vid godisautomaten som god tvåa. Loved it.
Jag köper hela upplägget med skärselden, men förstår ändå inte några saker. Varför blev exempelvis Sun och Jin så förbannat lyckliga när de var på ultraljud och förstod hur allt hängde ihop? De drunknar tillsammans (jäkligt jobbig scen, för övrigt) och hamnar (ovetandes) i parallellverkligheten/skärselden där de blir med barn och allt är mysigt – och sen förstår de att de egentligen är döda och ska få komma till himlen och aldrig kommer att få träffa sitt barn (som aldrig ens existerade)? Borde inte det vara rätt smärtsamt? Samma problematik gäller för Claire, som först förlorar Aaron i »verkligheten« på ön, och sen föder honom igen i skärselden, bara för att förlora honom – igen? Även om man själv kommer till himlen, borde man inte vilja att ens nyfödda bebis ska få leva sitt mänskliga liv på jorden först?
Att döma av Bens frivilliga kvardröjande i skärselden (kanske ville han hinna få ligga med den betydligt fräschare alternativ-Rousseau innan det var dags?) kunde Lostisarna tydligen själva välja när de ville gå in i ljuset, så varför inte föda sitt barn, leva sitt liv, och sen gå hädan, lycklig?
Men men – när Christian Shephard (ett namn så övertydligt att manusförfattarna till och med ironiserade över det) öppnar porten till Nangijala och man ser ljuset är det kanske inte så mycket att snacka om.
Kjell har redan sågat gruppkramen i kyrkan men det funkade för mig. Själv tillhör jag gruppen Ateister med dödsångest och tycker att alla tänkbara alternativ till totalt utslocknande – hur pajiga och sentimentala de än må vara – känns härliga och inspirerande. Och att se alla de mer eller mindre olyckliga Lostisarna man följt sen 2004 återförenade och i frid med sig själva och varandra var bara väldigt tillfredsställande och vackert.
Den stora frågan nu är – hängde allting verkligen ihop? Fanns det verkligen en Lindelofsk master plan från första scenen till den sista? Och eftersom allt det centrala tydligen hände i första och sista säsongen, ska man betrakta allt däremellan – hela Dharma-grejen, The Others, Charles Whitmore, oändliga vandringar genom djungeln etc – som utfyllnad?
Enda sättet att få svar är att se om hela serien, men jag känner mig färdig. Och faktiskt helt nöjd.
 [2010-05-26 0:26] mxm
TACK per! äntligen någon som talar sanning på det här stället.
vad gäller damon lindelofs masterplan så tror jag det mest bestod av cirkelkompositionen med jacks öga som öppnas i första avsnittet och sluts i sista. oavsett så älskade jag allt där emellan, hur frustrerande det än var periodsvis.
en intressant teori jag snappade upp på teh internet var att det de facto var MIB som än en gång klätt ut sig till Jacks pappa där på slutet, och således lyckas med sin plan att döda alla, genom att föra dom in i ljuset. typ så. tankar?
[2010-05-26 0:56] rebkin
Den stora frågan besvaras subjektivt genom att bryta ut det sista stickspåret (templet och Claires & Sayids sjukdom) och sedan känna efter om de kändes som utfyllnad eller inte.
Annars intressant med den pitch som JJAbrams skrev för ABC (enligt Kimmel) och hur serien sedan verkligen gick vilse på ett kreativt och unikt sätt!
[2010-05-26 9:06] Henke
Jag älskar LOST, men det har varit alldeles för få skriverier om de stundtals usla specialeffekterna. Visst var ”the eye of the island” extremt b som du skriver? Förra säsongen fanns det en u-båt som fick mig att sätta i halsen. Det såg ut som något från en svensk julkalander från andra halvan av 90-talet. Mycket mystiskt när allt annat känns så välgjort? Finns det någon som har försvarat det här?
[2010-05-26 11:09] /r
Väl rutet, både Per och Kjell representerar mina känslor liksom ängeln och djävulen på vardera axel. Dock: bättre slut än BSG. Bara en sån sak!
En (nördig) detalj bara: Sun & Jins barn existerade väl visst? FSW-världen var ju en form av epilog (åtminstone kronologiskt sett, vilket visserligen inte alltid säger särskilt mycket i just denna serie, och post mortem till det, men ändå…), där Yi-Yeon föds (vilket vi sett – whatever happened, happened, etc.), lever sitt liv med mormor (vilket vi visserligen inte sett, men väl kan utgå ifrån) utan sina föräldrar, vilka drunknat i en skum u-båt utanför en ännu skummare ‘ö’(vilket vi sett och haft tämligen blandade känslor inför). Om vi köper att denna flicka levt som hon ska enligt god Konfuciansk etik, borde hon inte således vänta på sina päron i ‘himmelen’/'ljuset’? Huruvida Jin egentligen förtjänar att träffa sin knådd efter sitt val att dö hellre än att uppfostra den som änkeman är en annan sak, men jag kan unna honom det.
Gällande ‘visste hela tiden hur det skulle sluta’-frågan instämmer jag fullt med mxm, Matthew Fox verkade bekräfta denna tolkning i efterprogrammet med Jimmy Kimmel.
[2010-05-26 11:34] Laskask
Ja, så roligt det var med specialeffekterna! Det påminde ganska mycket om filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta från 1985, där Katla var en drake i papier maché.
Och stenarna (stenarna!) som föll när ön skakade. Vilka fejkblock! Nästan så att jag misstänker att man valde att använda medvetet b-iga specialeffekter för att fansen ändå inte skulle vara nöjda?
[2010-05-26 13:29] NIck
Nu har jag smält sista avsnittet och kan nog hålla med dig i det mesta, även om jag fortfarande har många scener att bearbeta (Inte mycket gjort på jobbet idag).
Men det största ögonblicket i Lost historien var den fantastiskt vackra slutscenen med Jack i bambuskogen. Jag får en klump i halsen när jag skriver detta. Vilken fantastisk återknytning till seriens första scen!
[2010-05-26 14:21] r
Vad tycker ni om ”TV-serier är den nya romanen” -texten i dagens DN då? Jag tycker den var rätt dålig. Tente skriver bra om romaner men inget vidare om TV.
[2010-05-26 14:28] Kjell
r: Första halvan var intetsägande, men jag gillade poängen med rökningen, när han jämförde hur denna kan skildras i dramateve kontra roman.
[2010-05-26 14:31] r
Jo, fast just det där med ”visa rökningen” tycker jag inte gäller specifikt för tv-serier utan även för film.
[2010-05-26 14:42] Thomas Renhult
Men när all is said and done, är det en serie som är värd att börja se för någon som inte har sett ett enda avsnitt? Är den värd att införskaffa?
[2010-05-26 15:32] von_oben
Med risk för att vara delvis helt off topic…men jag chansar. Jag hoppade av Lost för flera år sedan men kan någon berätta varför det fanns isbjörnar på ön?
Å så var det väl någon form av svart dimma som stundtals dök upp under säsong 1 och 2. Vad var det?
Nu när jag läser om slutet är jag överlycklig att jag klippte banden så tidigt. Vilken flopp.
[2010-05-26 15:51] The One and Donny
von oben: men slutsatsen var/är ju att det inte var en flopp.
[2010-05-26 15:58] Flemming Hummer
För jämförelsen roman-TV gäller väl ungefär samma saker som roman-film. TV tenderar dock kanske vara bättre än film på en viss sorts berättande, då man inte direkt måste etablera en karaktär, låta den göra sitt, och sedan plocka bort den. Dvs man får en större bild av både miljöer och personer i en TV-serie, medans film måste vara mera koncenterad och dramatisk. Det är också en skillnad emot romanen, som ger ett annat fokus, där författaren pekar på och formulerar det som är substantivt för sammanhang och berättelse. Och där, i Thentes exempel, fokus på cigarettrökning ger en felviktning i berättandet.
Om jag, förenklat, tänker på Tjuren från Bronx, är det vissa specifika scener som dyker upp, när han träffar frugan, slår brorsan och håller monolog vid spegeln. Om jag tänker på SFU ser jag Nate, David, Ruth och Claire tillsammans i köket, och minns deras relationer till seriens övriga befolkning. Ifrån Brott och Straff erinrar jag mig de inre monologerna, huvudkaraktärens lidande och storhetsvansinne, och bokens grundtema.
[2010-05-26 16:05] Kjell
r + Flemming: En text jag skrivit om tv kontra litteratur, och där jag även argumenterar att filmen är mer beslätad med romanen än med drama-tv:
http://filmnyheterna.se/en/Kronikor/TV/
[2010-05-26 17:28] Micke
Christian Shephard öppnade inte porten till Nangijala, han öppnade porten till Nangilima… de var ju redan i Nangijala.
[2010-05-26 17:30] Micke
Och, jag är också ”Ateist med dödsångest” som Per så fint uttryckte det, så jag gillar alltid efter-dödedn fantasier som slutar lyckligt. :)
[2010-05-26 17:41] Micke
Angående om det fanns en ”masterplan” eller ej: efter att ha sett hela serien är jag rätt övertygad om att de hade de sista avsnitten planerade rätt tidigt, men allt mellan första avsnitten och de sista var nog ganska improviserat.
När de satte ett slutdatum för serien, vilket jag har för mig skedde i slutet av säsong 3, så kändes det som de började styra fartyget mot destinationen. Innan dess var de ju pga det amerikanska TV-formatets konventioner i princip tvungna att slå ankar och hitta på nya äventyr hela tiden, eftersom de planerade att göra flera säsonger utan exakt slutdatum (därav mycket av Dharma och en massa rätt intetsägande flashbacks… bakgrunden till Jacks tatueringar t ex, inte världens mest spännande mysterium).
[2010-05-26 17:57] HP
Hoppade av Losttåget för länge sedan. Måste säga att jag ångrar mig lite grann. Det verkar ju ha blivit grandiost skruvat under seriens gång.
Kommer väl knappast titta ikapp i efterhand…
[2010-05-26 20:11] Philip
Nangijala/Nangilima-kopplingen är underbar, det känns som en helt relevant jämförelse i sammanhanget. Pminner mig om en fråga som min dotter helt spontant ställde när vi läste Bröderna Lejonhjärta: finns det inte en Katla och Tengil i Nangilima?
Samma sak gäller väl med Lost: finns det inte en potentiell sjunde säsong där det visar sig att kaoset bara blivit större?
[2010-05-26 22:42] fipp
Härligt skrivet Per, håller med allt. Tycker att det var ett nästintill perfekt avslut om än LITE för få svar på vissa frågor. Men overall väldigt nöjd med avslutet.
[2010-05-27 11:28] Pontus J
Philip: Astrid Lindgren berättade när barn frågade henne att Tengil och Jossi inte kommer till Nangilima, utan till ”Lokrume” där de också möttes, ”glodde på varandra och vände de hastigt och gick åt varsitt håll”. Karm och Katla hamnar i ”Sorokaste”. En ickeparadisisk om än inte någon helvetisk tillvaro, men en småtrist värld där de inte kunde förtrycka människor längre.
Inte helt okomplicerad mytologi där heller.
[2010-05-27 14:17] Philip
Pontus: tack för intressant information. Astrid Lindgren publicerade tydligen en artikel i Expressen om detta 1974.
[2010-05-28 11:03] BonneSwe
”Själv tillhör jag gruppen Ateister med dödsångest och tycker att alla tänkbara alternativ till totalt utslocknande – hur pajiga och sentimentala de än må vara – känns härliga och inspirerande.”
:) Lovely, just lovely…
Skriv en kommentar
| 
