Jag reagerade väl ungefär likadant som dig på de sista tio minuterna. Sen tänkte jag igenom slutet en halvtimme och kände mig ändå ganska nöjd. För mig känns det mer som att serien fick två separata slut. Dels det där Hurley stannade på ön och backades upp av Desmond och Ben. Det slutet är jag mer nöjd med och när Jack dock ute i bambujungeln tyckte jag det kändes väldigt fint och värdigt. Dels sideways-slutet som mest kändes som en lösning för att karaktärerna skulle få ett värdigt slut. Och det får man nog leva med.

Mest. Meningslösa. Slutet. Någonsin. Fuck. Jävla. Off.

Henke: Well, för mig var det precis tvärtom: i går kväll hyfsat nöjd, tack vare alla kvaliteterna. Men ju mer jag funderar på det… missnöjd och sur!

Är jag dum, eller vad är ”MiB”? Måste veta annars fattar jag noll av den här texten

Joel: Man in Black, alltså Jacobs bror.

MiB = ”Man in black”, Jacobs brorsa. För att skilja ut den riktige Locke från MiB:s utnyttjande av Lockes ”kroppsskal”.

Seriöst så gav jag upp hoppet totalt efter avsnitt 14. Exakt där visste jag att det skulle gå rakt åt helvete i finalen. Värdelöst skådespeleri, taffliga miljöer och rollspelsfantasy – nej tack.

Jag blir mer och mer missnöjd för varje sekund som går. Gah!

138: You just can’t hate enough.

Skådespeleriet i sista avsnittet var något av det bästa någonsin. Vid en omtittning känner jag att jag ändå kan köpa kyrkan- de säger rakt ut att de är där enbart pga Jacks pappas begravning, och i övrigt har de väl mer eller mindre plockat ur alla möjliga trosläror och filosofier. På ett sätt såg jag den slutscenen mot den underliga Portishead-videon de gjorde som reklam för Lost i England(där karaktärerna dansar runt med varandra och ser halvdöda/zombifierade ut).

Det som oroar mig med kvarvarande mysterier(det jag blev mest intresserad av på slutet, kan jag känna) är att de känns totalt oskyddade för eventuella spinoffs.

Det jag verkligen gillat med sista säsongen är hur Hurley gått från comic relief/side kick till en värdig number one, det förtjänade han.

Jacks död i den underbara, gröna bambuskogen gjorde finalen uthärdlig.

Slutligen den sköna ‘kärleken övervinner allt’-känslan oavsett typ av förhållande, hur de hjälpte varann minnas genom att röra vid sitt gemensamt viktigaste minne, väldigt varmt och sympatiskt, symbolik som berörde djupt.

Henke: Ja, det är lite så jag rullar.

Bryt: ”Skådespeleriet i sista avsnittet var något av det bästa någonsin”. Jag är nyfiken. Röker du crack FÖRE eller EFTER du kollar på ”Lost”?

Jag blev ändå ganska nöjd jag. Det går inte att skriva slut som alla blir nöjda på, och med tanke på hur de kunde ha avslutat känns allt ändå tillräckligt. Finns ingen major plot som inte fick sin förklaring (Hur länge Hurley och Ben var ö-skyddare och vem som blev de efter att de dött kan man dock alltid fundera över)..
Man kan liksom inte bli arg på någon om det visar sig att allt handlar om kärlek. Lite enkel väg ut ur serien kanske..

Saknade inte alls ‘Waaaaaaaaalt!’.

@138 Oj, destruktiv kriticism á la 15-åring much?

Kvitterat och klart, därmed får det räcka med meningslösa oförskämdheter. OK?

Den väldigt religiösa finalen känns helt kongenial med den här löjliga fantasysäsongen. Visst har det alltid funnits religiösa teman i Lost (fate vs. free well, hela ploten med Ecco och hans bror) men det känns som att man gick lite över styr den här gången, och hamnade alltför långt bort från seriens mystery/sci-fi-kärna.

Gillar också att karaktärerna fick väldigt fina slut. Men som någon som var inne i hela lostpedia-svängen blev det väl mycket andligt drama av allt till slut.

Eko hette han nog (det andra är nån sorts fotriktig sko)

Har nog aldrig hållit med Kjell mer.

Gåshud 1: När Charlie såg Claire från scenen (och då hatade jag Charlie hela vägen till hans dödsscen).
Gåshud 2. I love you-scenen mellan Jack och Kate. Aaaw.
Gåshud 3: Juliet och James. Dubbel-aaaw.

Gillade alla scener när minnena blödde igenom. Snyggt.

Sen — är det bara jag, eller var det inte totalt ointressant att Jack fick se planet lyfta när de inte gjorde någonting mer av det sen?

Jag fick Six Feet Under-vibbar av slutet men gillade det slutet mer. (Och jag minns vilket gnäll det var på det slutet.) Lite känns det som att åka på en semesterresa där resans slutmål är ens favoritställe, och helt plötsligt inse att det inte är dit man är på väg.

Jag brukar inte gissa hur serier ska sluta men här var jag nästan säker på att få se en repris av MiB/Jacob-scenen, fast med Jack och Locke, där Locke säger: Vet du hur gärna jag vill döda dig? Klipp till Lost-loggan. Tabula Rasa, etc.

Jag håller med vad Molly skrev ovan.

Jag tyckte det var en fantastiskt bra avslutning, som avslutade både historien om vad som hände med och på ön, och gav våra hjältar en värdig avslutning tillsammans.

Det var ju i princip omöjligt att avsluta serien så att alla skulle bli nöjda, så detta var ett slut lika bra som något annat.

Bine, Jack fick se planet lyfta och gissade nog att Kate och Claire båda var ombord… det tycker jag han förtjänade att se innan han dog. :)

Och nu får vi väl hoppas på, alternativt frukta, en spinoff: ”The new adventures of Hurley and Ben: Island protectors”. :D

Och i Sydkorea kommer den romantiska dramaserien om Jin and Sun, komplett med hennes farsa och otrohet och ny baby.

Omakaste paret ever: Hurley och Ben. Älskar det!

Scenen mellan Miles och Richard (när han rycker ett grått hårstrå) var fin, trots att den inte fick så mycket tid och kändes lite stressad.

Micke: Mm, sant. Tänkte inte på det.

Ben och Locke som lärare känns som en bra spinoff.

Halva (eller iaf 15-20%) av nöjet är ju att nu i efterhand läsa folks reaktioner och teorier (även om det nu inte finns så mkt teoriserande om slutet, alla verkar rätt överens om vad som hänt) om serien/slutet.

Jag själv svävade dock iväg i slutet då jag fick för mig att Tim Gunn från Project Runway spelade Jacks pappa. Hade varit rätt roligt om han istället för att prata om ljuset/döden/livet börjat kritisera Jacks klädval etc.

Duktiga producenter och showrunners rakt igenom samtliga säsonger, men kände inte alla att det skulle bli såhär redan i säsong 2? Forfarande värt att se, och med omvändningen av format till S04 fattar man ju att dom kan TV. Men det var när succén var ett faktum och den korta versionen av LOST blev förlängd två gånger under sin första säsong som det var dödsdömt. Friskt vågat, men bara hälften vunnet

Är det bara jag som itne kan skaka av mig missnöjet orsakat av Mistah Ekos kompletta frånvaro i sista säsongen? För mig var han lätt den bästa karaktären hela serien igenom och jag hade gärna sett honom figurera någonstans. Jag menar, t.o.m. Ana Lucia fick vara med!

*inte

Felet med de sista säsongerna är att serien målade in sig mer o mer i ett hörna av begränsningar när man tog hänsyn till fansens kvasifilosoferande och av bekvämlighet förstärkte genremallen med än stolpigare regi, träigare agerande och vedervärdigt kvävande soundtrack. Allt detta sänkte serien då potentialen till något mer kvalitativt låg i att fortsätta ställa tittaren inför oväntade dilemman, olösbara gåtor och att generellt stryka tittarna mothårs. Karaktärerna och comics/såpa-intrigen var tillräckligt för att hålla tittarna kvar ändå – att börja ge svar och det bisarra felgreppet med en epilog (kyrkan med alla religioners symboler och Jack med Kristus sår var smått imbecillt) lämnar en fadd eftersmak.

Lost = bästa seriefinalen EVAR. Oz? jovisst, jag lipade litegrann. The Shield? Nja, satt nog mer med andan i halsen. men Lost… shit, jag satt och grät som en idiot; giacchinos stråkar tog fullständigt kål på mig. det var så fantastiskt fint, och värdigt, och – vågar jag säga det? – TIlLFREDSTÄLLANDE. alla haters ba’ ”buhu buhu, vi vill ha rationella svar på magiska händelser!”. men TA mystiken för VAD DEN VAR, nämligen SPÄNNANDE. och inse sedan att Juliet och Sawyers kärlekshistoria är TUSENFALT viktigare än varför en fågel kraxade ”HURLEY!” i någon scen.
Lost var episkt, och finalen var likaledes EPISK. när kristusfiguren Jack såg sina vänner flyga mot himmelen, och slöt ögonen… shit, jag får rysningar bara jag tänker på det…
nu ser jag fram otaliga popfilosofiska böcker om Lost, för den serien kommer nystas upp och ner i åratal.

Mikael: de gav Adewale ett ”generöst erbjudande” för att vara med i sista avsnittet. Han ville ha 5 ggr så mycket, så det blev inget.

@Bine Exakt så började väl hela serien för sex säsonger sen? Jack liggande i ett bambufält. Istället för att öppna ögonen som i första avsnittet, stängde han ögonen. Jag tycker att det var himlans snyggt.

@Micke: För att inte tala om Claire, Sawyer och Kate, som kom ifrån ön, jag fasar för en spinoff om dem!

Laskask: Ja, jo, borde ha tänkt på det. Att det skulle sluta med Jacks öga var så klart det självklara. Det var snyggt.

Läste det här och tyckte att det var intressant:
http://lostmediamentions.blogspot.com/2010/05/someone-from-bad-robots-take-on-finale.html

@Bine: Det tycker jag också!

Och där framfördes ju ett intressant perspektiv apropå mantrat: ”live together – die alone”, om nu alla faktiskt på något sätt är döda tillsammans.

Jag har bara sett första och halva andra säsongen men vill veta hur allt slutar. Hittills har ingen velat berätta. Kan ingen snälla hjälpa mig?

Joel: alla dör. På riktigt.

Nja, Six Feet Under-avslutet var i en helt egen klass. Rent känslomässigt omöjligt att jämföra! Fast då var ju värsta känslostormen några avsnintt före, när Nate dog, avsnittet med den begravningen är nog enda gången jag gråtit på allvar för en tv-karaktär :)

[...] the producers to reshoot the LOST ending« (dock i skrivande stund med bara 145 hoppfulla fans). Igår sågade Kjell hur slutscenen togs över helt av The Kristet Utseende, och de flesta i [...]

Hej. Det känns weird att skriva i en Lost-tråd (jag skiter i Lost sedan säsong två), men jag gör det för att jag inte vet var annars ni ser det. Och jag vill uppmärksamma er på ett behov jag tror finns: någon slags önskelåda, eller ett forum.

Min anledning är att det enda jag vill just nu är att diskutera The Good Wife. Jag älskar den serien. Den är lågmäld men effektiv och har en handling driven av smarta kvinnor. Dvs Archie Panjabis – min nya idol – Christine Baranskis och Julianna Marguiles rollfigurer. De är tydliga, vassa och classy utan att väsnas som nystuckna snuthjältar. Och jag får inte nog.
Jag inser att jag är svältfödd på kvinnor som inte snubblar, skriker och gråter, och kanske är själva seriens kvaliteer överdrivna in my mind på grund av detta, men jag svär på att öppna mitt kritiska tevehjärta för alla som säger emot. Vill bara ha ett ställe där de kan göra det. Att skriva i ett inlägg ni gjorde i typ oktober förra året hjälper inte, för där är det ju ingen som längre hör eller svarar.

Varför jag skriver här.

Det finns ju några obesvarade frågor kvar…
http://www.collegehumor.com/video:1936291

tevetittarn: finns inte mycket att säga emot även om jag upptäckte serien först nyligen. Just det lågmälda och smarta är efterlängtat, även om rättsfallsformeln känns trist ibland.
Det finns en bra koppling till LOST också. Nämligen avsaknaden av vuxet beteende vg impulskontroll, högljuddhet och våld. Blev inte det lite mkt dagis över det hela till sist?
Och är det inte det som var problemet med FlashForward också – dagisdialog och våld helt fjärmat från någon slags realism?

Molly: ”dödsmontaget” i allra sista Six Feet Under var fantastiskt fint – jag satt faktiskt och önskade ett sånt under Lost-finalen. Men du har rätt: Nate-avsnittet var riktigt jobbigt. Scenen där David bryter ihop på begravningen… cheezus! Fruktansvärt sorgligt och starkt.

alltså, ärligt talat, inte kan vi väl sitta här och jämföra lost med 6fu? lost var ju schysst populärkulturellt godis, 6fu den-bästa-teveserien-om-livet-och-döden-och-allt. nån måtta får det väl ändå vara?

Ja, fel av mig att dra in Six Feet Under(-slutet) som var så bra.

Slutet i Lost var okej, jag hade hoppats på mer. Det var naivt av mig. Ville sitta med gåshud som jag har gjort vid några av de tidigare säsongsavslutningarna (nästan alla) och det gjorde jag inte. Kanske nästa gång jag ser hela serien från början.

Tony: sant.

Lost, alltså…äntligen är det slut. Obegripligt att jag tvingat mig igenom samtliga avsnitt. Taffligt skådespeleri (James väser repliker som på John Waynes tid), usla effekter och en masterplan som aldrig slog igenom. Inte en chans att JJ visste att han skulle få så många säsonger – och därmed ett manus med en röd tråd. Han försökte överleva säsong 1, för övrigt lysande. Även tvåan och trean fungerade, därefter kom förfallet som toppades med tidsresorna. Tidernas sämsta grepp, överträffad endast av Bobby-ut-ur-duschen-scenen i Dallas.

Bästa avsluten då?
1) The Shield. Satt helt paff i flera minuter efter slutsignalen.
2) Sopranos. Mest spännande. Satt som på nålar. Skulle Tony knäppas till Journeys tongångar?
3) Six feet under. Fantastiskt. Grät horder.
4) The Wire. Vetgirigaste slutet. Ville veta mer, mer, mer, om alla.
5) West wing. Kommer inte riktigt ihåg sistasista avsnittet sådär, bara att hela sista säsongen, när ”Barack” kom från ingenstans och vann valet var enastående. Genialiskt. Sorkin peakade där.

Nu ska jag bara se i kapp 24 också och kolla avslutningen där. Anar att den inte tar sig in på topp fem.
Eller vad säger du, Kjell?

Jimmy Kimmel har ändå det bästa slutet på Lost, imo:
http://www.youtube.com/watch?v=SYOYfJQbA7g

Maffras: Har just sett 24-finalen fullständigt blåsa Lost-finalen av banan. Det bästa jag sett i år. Kirurgiskt välskrivet. Hade jag verkligen aldrig trott. Hade tänkt att det räckte med det jag skrev efter ep. 22 men nu måste jag nog börja famla efter fler ord om 24, trots allt… Den tar sig definitivt förbi West Wing på din lista.

Grym Lennart Persson-rubbe. Lost in The Blåst var en av de bästa avdelningarna i Larm.

Rod: Well spotted!

Såg vi inte Kate och några till lämna ön i planet? Vad gör dom då i skärselden?

I’m lost.

(Och ärligt talat mest glad att det är över.)

tommy — de hamnade där när de (så småningom) dog.

Jag trodde hela tiden att det skulle komma ut ett ljust rökmonster ur grottan, ett gott monster som skulle göra allting bra. Men så blev det inte :)

[...] och det som stör mig allra mest med finalen och som jag inte tryckte tillräckligt hårt på i min förra text om den, är bristen på korrespondens mellan storyns konfliktteman och dess ersatz-upplösning. Vad [...]

Jag såg om fjärde säsongen precis, och är inne på femte, och noterade kyrkan som Daniel Faradays mamma, eh, jobbar (med nån sorts pendel som ska hitta ön). Är inte det samma kyrka som i finalen?

Jag tror det. Jag tänkte att det var det i alla fall.