Weird Science
Nu måste Howard Gordon få en Emmy!

2010-06-02  

Som ni vet har jag alltid varit svag för 24. Ibland har serien varit riktigt bra på riktigt riktigt, oftare har den varit mer av en guilty pleasure-meta-hobby, om än alltid rotad i en fascination för serieskaparnas djupa kärlek till hantverket. Klichélekarna i serien är ju högst medvetna, samtidigt som de kilats in i scener som vill bli tagna på dramaallvar. När den huvudsaklige kreative motorn och showrunnern Howard Gordon får ihop allt tvekar jag aldrig att kalla det för konst – och den avslutande, åttonde säsongen blev det stora mästerverket.

Vilket kan konstateras med viss bitter ironi, med tanke på att många gamla fans, inte minst bland tevekritiker, slutat följa serien och att det allra sista dubbelavsnittet – de starkaste 80 minuterna överhuvudtaget under dessa åtta år – fick relativt sett mediokra tittarsiffror.

Även jag har tonat ner min 24-förtjusning på senare år. Serien har aldrig¬†»hoppat hajen«, men den har definitivt kanat långsamt utför, åtminstone i fråga om tevekulturell relevans. 24 utan hausse är onekligen en kastrerad serie. Tevekritiker har i allmänhet helt slutat skriva om serien därför att de tyckt, eller antagit, att den är döende.

Därför har jag nu haft lite svårt att formulera min hänfördhet inför finalen. Inte bara för att många läsare har djupt förutfattade meningar om 24, utan för att även en trogen tittare som bara råkat halka efter en halv finalsäsong lär få svårt att tro mig.

Ty det som hände under säsongens sista tredjedel – låt oss bestämma startpunkten till mordet på Renee Walker i episod 17 – var den största raketavfyrning jag sett, så hisnande oväntat, under en pågående tevesäsong.

För ett par veckor sedan skrev jag ingående om genidraget att låta Gregory Itzins Nixon-psykopat-rollgestalt från säsong 5, President Logan, nästla sig in i skeendena igen (tack vare sina kontakter med den ryske presidenten från den toppsäsongen), och att samtidigt låta Jack Bauer bli allt mer rättshaveristiskt hämndbesatt, och att därmed skapa en tvekamp mellan Bauer och Logan.

Allt detta fick en helt fenomenal upplösning i finalen. Hysteriskt spännande. Osannolikt välkomponerat nervkittlande.¬†Men det mest imponerande, det mest utmattande berörande, var att actionspänningen var inflätad i samma sömlösa manusväv – genialt skriven av Howard Gordon själv – som också skildrade komplexa moraliska förvecklingar, både storpolitiska och personliga, och lyckades formulera insikter i hur det rent konkret kan gå till när en politiker »tappar omdömet« – att individuell politisk korruption och »ondska« oftare är en kollektiv konsekvens av goda syften. Känslan av att inte ha något val, att göra vad man »måste«, att fullfölja det man föresatt sig… det blir klyschor när man skriver det så här, men själva skildringen av hur President Taylor (Cherry Jones) gradvis glider snett, hur hon blir offer för FN-fredsförhandlingarnas totala, kaotiska händelseförlopp i stället för att kunna fortsätta navigera efter kärnan i de avtalsenliga föresatserna, den seriösa psykologiska trovärdigheten i detta, var oväntat stark. Taylor var egentligen inte mer¬†»äregirig«¬†när hon lierade sig med Logan än när hon jobbade med Omar – och, omvänt, inte mer idealistiskt »god« med Omar än när hon sedermera ville skydda fredsavtalet till vilket pris som helst.

Eller ta Logans närmaste man, Pillar (spelad av Uppdrag: mord– och The Shield-favoriten Reed Diamond), som de facto var en spindel-i-nätet i en cover-up långt värre än Watergate, men som ur sin egen synvinkel hade ett minst lika begripligt »greater good«-uppdrag från presidenten som Bauer har haft under alla dessa år.

Allra mest dramatiskt var för övrigt inte några actionsekvenser utan rena dialogpartier, förtätade replikskiften mellan två personer; författade med magisk hand av Howard Gordon. Dels Taylors dialoger med Bauer (Taylor: »Tell me what you want, Jack.« Bauer: »I want justice.« Taylor: »And I want peace.«) respektive Logan, men framför allt det ödestyngda samtalet i episod 23 när Dalia fått reda på ryssarnas inblandning i mordet på hennes man. När hon begärt att få tala med Taylor, och träder in i presidentens rum på FN, såg jag framför mig ungefär vilken begränsad distans Howard Gordon skulle kunna avancera med denna dialog – ingången till scenen kändes nästan frustrerande på förhand.¬†Men fem omskakande minuter senare satt jag i chock över hur Taylor tvingats erkänna sin vetskap, och förklara sin tystnad, och rentav i en sista galen vändning hota Dalia (Necar Zadegan) med ett militärt angrepp om hon inte fullföljde fredsavtalet – alltihop i ett kusligt välskrivet, mästerligt minimalistiskt replikskifte som man inte tvivlade en sekund på, som måste vara teveårets mest spännande dialogscen, som borde användas som skolexempel på manus- och dramaturgiutbildningar i en evighet framöver.

Och till sist de pampiga storbildsskärmscenerna. Det splittrade, återhållet känslosamma satellitsamtalet mellan Jack och Chloe, som skapade en intensiv, sorgsen rysning i mig och en genuin längtan efter Howard Gordons¬†featurefilmuppföljare.

[2010-06-02 17:08]
mats

Oj, det låter lockande måste jag säga! Ångrar nästan att jag slutade titta på 24 efter första säsongen.

[2010-06-02 22:17]
bine

Strålande text, Kjell, det är så att man vill börja beta av serien där man slutade (säsong 3, tror jag, men sen såg jag kanske säsong 5 också). Att Chloe skulle hänga med så länge trodde jag aldrig. President Taylor var hur trovärdig som helst i sin roll.

[2010-06-02 22:31]
sebb

Det är jobbigt med serier som gått 100 säsonger och som man är lite sugen på eftersom man missade när det begav sig. Så känner jag lite inför ”The Shield” och ”The Wire”. Många verkar uppskatta dessa serier. Men vem ska man börja med? Vem slinker ner lättast?

[2010-06-02 22:41]
D

The Shield slinker ner lättast men The Wire är definitivt bäst. Båda är dock kanonserier.

[2010-06-02 22:42]
Kjell

Ta The Shield först, sebb. Kortare avsnitt, intensivare intrig, mer omedelbart beroendeframkallande. Och, tycker ju jag, den bästa snutserie som gjorts. (Men jag har full förståelse för att många rankar The Wire högre. Det är ju lite av Lennon/McCartney-syndromet. För mig har alltid McCartney varit lite större…)

[2010-06-03 06:15]
D

”Och, tycker ju jag, den bästa snutserie som gjorts.” Det kan jag hålla med om men just att The Wire är ”mer” än en snutserie och på ett fantastiskt sätt behandlar så många olika nivåer och trådar inom samhället är det som gör att jag tycker att det är en betydligt starkare serie.

[2010-06-03 07:23]
Kjell

The Wire är större, den är socialpolitisk och nästan Walterbenjaminsk i sin relation till en både unik och representativ storstad.

Men man kan ändå tycka att The Shield är ”bättre” som tevekonst.

[2010-06-03 09:36]
D

Absolut.

[2010-06-03 10:53]
Jimmy

Bine: ”Att Chloe skulle hänga med så länge trodde jag aldrig”. Jag har nog tänkt samma sak faktiskt. Bland det finaste (och smartaste) i den slutscenen är ju när Jack själv sätter ord på exakt samma fundering.
Tack för en skön text, Kjell. Det stillar abstinensen något och hjälper i sorgebearbetningen.

[2010-06-03 10:58]
Kjell

Howard Gordon har redan antytt att Chloes liv kommer att hänga på en skör tråd i långfilmen…

[2010-06-03 14:56]
Bine

Jimmy: Håller med helt och hållet. Om jag hade kunnat formulera mina tankar bättre så hade jag kanske skrivit precis det som du skrev. Väldigt fin slutscen och spännande att se vilka som blev slutorden (apropå Kjells tweet: ”Ausiello skriver att den allra sista repliken i 24 är: ‘**** ** *o**’ Vad tror ni? ‘Jack is gone’? (KH)”).

Kjell: Måste ses!

[2010-06-03 15:11]
Gösta

Ibland är det skönt att få bekräftelse på att man inte är ensam… Jag upplevde exakt samma sak när jag såg de sista sex-sju avsnitten, och framför allt då det allra sista dubbelavsnittet. TV blir inte mycket bättre än så.

[2010-06-03 15:15]
Kjell

Bine: Men vänta nu, vilka var de exakta slutorden? Glömde helt bort att tänka på det!

[2010-06-03 15:34]
Bine

”Shut it down!”

[2010-06-03 15:56]
Kjell

Wow. Stort. Hur kunde jag missa det…

[2010-06-03 18:45]
San

The Shield leder dock fortfarande bästa slutet på en serie någonsin. Vic Mackey i skjorta och slips i en cubicle, helt oslagbart.

[2010-06-03 20:17]
Jimmy

Underbara slutord. Tack för dom. Tänkte inte heller på det.

[2010-07-19 09:41]
Maffras

Två saker:
1) Lennon är alltid större än McCartney. Inte mycket, men dock.
2) Hur ofta kan CTU egentligen bli ”compromised”?
Det är en anledning till att jag känner en viss trötthet mot 24, som jag följt från starten. Det kommer liksom aldrig framåt. Skippa Lostipedia, det är en 24pedia som behövs, vad heter förrädarna från säsong 1 och framåt? Att det var Dana Walsh den här gången är som vanligt omöjligt att förutse, men kom heller inte som en överraskning, CTU har ju alltid en visselblåsare i laget.
Kom hem från Kreta i går där jag under två veckor klämde halva sista säsongen av 24. Anledningen till att det dröjt var att det blev halt nånstans vid avsnitt 10. Allt med ryssarna och araberna och nuclear rods – har vi inte kommit längre? Har vi inte sett det förr?! Lägg därtill Omars förskräckliga brutna engelska, som han av någon anledning också pratade med sin fru. Dessutom slarvades New York-scenen bort fullständigt genom att vara 90 procent inomhus eller överallt utom på Manhattan.
Med det sagt tog sig plötsligt avslutningssäsongen i halvtid och det blev riktigt dramatiskt. Särskilt från Walker-mordet som Kjelle så riktigt gott igenom (även om jag tyckte att Jason-masken var too much).
Att det är slut nu kommer inte som ett jackskt ”damn it” utan mer som ett sätt för mig att lägga en serie till handlingarna (älskar att göra det!). Som vanligt, numera, inte med en smäll eller ond bråd död för huvudrollsinnehavaren (Tony Sopranos, Vic Mackey mfl) utan med en öppning om fansen som få abstinens, eller göra en Sex and the City. Som i sig fullständigt gått bort sig fullständigt från serien till bion; dialogen, karaktärerna, plotterna, allt försvann till stora duken.
Av alla dessa karaktärer är det förstås en film (eller spin off-serie) kring Vic Mackeys liv som skulle få mitt blod att gå i spinn.
Sitter han fortfarande vid skrivbordet?
I Jacks fall vet vi att han i skrivande stund letar en potentiell presidentmördare. Eller en läcka på CTU.

[2011-08-20 03:17]
Robin.

Grym sida!

Alltså jag älskar den d’r serien helt fantastisk jävla grym

finns så mycket man skulle vilja säga om serien

Hur jack hela tiden blir illa behandlad trots att han hjälper amerika från bomber, gaser ja allt. sista avsnitet på säsong 8 grät jag inte likt mig alls men det var sorligt som fan

har sätt varje säsong säkert 4-5 ggr! helt besatt!!

Hoppas nu på den filmen som dom håller på med (?) att den på något sätt rättvisar jack, och inte låter hans dotter dö eller han heller hoppas på något sätt ett lyckligt slut.

Men det vet vi ju är helt uteslutet också efter som det är Jack bauer vi pratar om, hoppas på ett slut som sätter punkt på rikigt dör han så för han han har haft dödslängtat sedan säsong 4 mer eller mindre.