|
Spielberg och Lucas ringer hem
2008-05-22
 Sedan november, eller när det nu var de släppte titeln för Indy IV, har jag använt frasen »…of the Crystal Skull!« kanske sjutusen gånger i olika sammanhang, med spelad entusiasm. Inte ironiskt, mind you. Utan i ett uppriktigt försök att vänja mig, att känna hjärtat slå lite extra pepp inför en premiär som ju av namnet att döma var ännu ett exempel på att de nakna, skäggiga kejsarna Lucas och Spielberg i dag är för mäktiga för att barn eller andra sanningssägare skulle kunna få tillgång till dem före deras filmer finaliseras.
Vad jag på något sätt hade glömt under de senaste femton, tjugo åren var att Indiana Jones-filmerna alltid har varit rena pulpäventyren (min favoritteveserie Young Indiana Jones Chronicles hade ju däremot andra, mer folkbildande mål). Kingdom of the Crystal Skull är objektivt sett inte en larvigare titel än Temple of Doom, och många vändningar i den ursprungliga trilogin som jag accepterade utan att blinka skulle kanske vara mer svårsmälta i dag. Titeln signalerar helt enkelt precis vad den dynamiska duon försöker åstadkomma – en hemkomst till rötterna, till matineunderhållningen som fick dem att älska film, och oss att älska dem, till att börja med.
Den här gången har de förstås obegränsade resurser, resurser som de tydligen primärt valt att lägga på CGI. Animationen ser inte lika kackig ut som i trailern – slutresultatet är snarare Spielbergskt välpolerat. Vilket förstås är bättre än motsatsen, men ännu coolare hade det varit om de gjort rubbet med matte painting och miniatyrer. Alla vet att de här herrarnas kreativitet jobbar bäst mot begränsningar: trasiga mekaniska hajar, specialeffekter som inte är uppfunna än. År 2008 finns det ingenting man inte kan ha med, och följaktligen innehåller filmen allt. Allt.
 Ni som har sett att redan trailern tar oss till Roswell, New Mexico, vet förstås att Indy nu äntligen tar itu med de kvarvarande stora pulp-toposen kärnvapen, kommunister och rymdvarelser – eller åtminstone »rymdvarelser«, för att nu inte genast spoila hur det kanske visar sig hänga ihop. I ett fint ögonblick står Indy i en källare där nån har tecknat alienhuvuden och skrivit ruckkehr… ritorno… retour… return över alla väggarna. Så leds inte bara Indy utan också den globala biopubliken äntligen hem till gammaldags underhållning och till amerikanska drömmar från en oskyldigare tid. För dagens filmpublik innebär det inte en hemkomst till 1940- och 50-talens oskyldiga B-filmsunderhållning, utan en ritorno till Lucas och Spielberg själva. Det är genom deras minnen och entusiasm de flesta av oss alls har en relation till de här genrerna.
Den ursprungliga trilogin vävs naturligtvis in, ibland finstämt, ibland predikande. Händelser från teveserien nämns och blir alltså sålunda inkluderade i kanon. Men dessutom är det som att Indiana Jones-världen expanderar för att inkludera allt kul Lucas och Spielberg någonsin gjort till en enda religion of awesome, en mytologi för vår tid som vi efter katastrofen kan berätta för våra barn – som när överlevarna spelar Star Wars för sina barn i Reign of Fire.
De är alla här, i ett tätt nätverk av självrefererenser: Närkontakt av tredje graden, Star Wars, The Goonies… Och att placera en en gammal Harrison Ford i 1957 frammanar på ett nästan obehagligt sätt American Graffiti, vars idealiserande bild av det oskyldiga 1962 nu rekontextualiseras i en lätt Lynchiansk sekvens där det Howdy Doody-tittande förorts-Amerika visar sig vara en tom kuliss.
Alla sådana inledande tvivel om vad USA och Patriotism och Maskulinitet och Hjältemod betyder sveps förstås bort under handlingens gång. Ett rejält äventyr med piskor, fäktning och pistoler är nämligen allt som krävs för att återställa splittrade familjer och förlorade värderingar. Och tur är väl det, för är det något alla Spielbergs och Lucas filmer har handlat om (och så många, många genrefilmmakares utöver dem) så är det dominanta men frånvarande fäder. Det traumat försonar Indy IV en gång för alla.
Och är det bra? Jag har ingen aning.
Det är inte så att de ringer in filmen – alla jobbar på och det är tidvis mycket roligt. Men den här känslan av att Lucas och Spielberg ringer hem och det är de själva som svarar skapar ett slags postmodern yrsel som får filmen, åtminstone för mig, att kännas overklig och konstlad.
Pulp-vibbande äventyrsfilmer med bra produktionsvärden och ett gott hjärta, den sortens filmmakande vars död herrarna här verkar sörja, lever ju ärligt talat gulddagar. Marvel släpper en eller två om året, filmer som ofta lyckas med både sense of wonder och relevans för samtiden. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har inget av dessa – även om handlingen kanske, med lite god vilja, kan läsas som nåt slags liberaldemokratisk kommentar till terrorkrigets femtekolonnparanoia. Och slutresultatet hänger inte riktigt ihop. Men det blir en fascinerande studie i nostalgisk Hollywoodnarcissism, i övertygelsen om att en varm familjefilm som Sound of Music eller Närkontakt bokstavligen kan göra världen till en bättre plats. För mig är det i sig värt biljettpriset.
 [2008-05-23 1:50] Bernhard
Kan ni inte skriva nagot om hur avskyvard den nya Brideshead-filmatisering verkar vara?
[2008-05-23 11:32] Jonas
Den här texten är precis det som gör att Johanna borde skriva här oftare!
[2008-05-23 13:31] Thomas R
Som barn var jag stor fan av Indiana Jones och såg de två första filmerna om och om igen. När jag så skulle se om De dömdas tempel förra helgen hade jag ganska stora förväntningar. Och blev gruvligt besviken. Filmen dryper av rasistiska föreställningar om asiater och indier. Kunde man verkligen komma undan med sådant 1984? Hoppas att den nya filmen är fri från liknande människosyn.
[2008-05-23 14:23] Kjell
Men här handlar det väl ändå om den nostalgiska nödvändigheten av stereotyper, som inte ger uttryck för filmskaparnas värderingar utan för deras bottenlösa kärlek till femtiotalets förmoderna äventyrs-pulp. Ungefär som 2000-talsrockband som återskapar popkulturella forntiders sexism. Jag säger inte att det är bra, bara att det är ett postmodernistiskt grepp snarare än chauvinism och rasism.
Kanske är dock just Lucas/Spielbergs nostalgi lite för bottenlös, eller aningslös, vad vet jag. Har inte sett filmen. En modern genrefilm bör givetvis vända och vrida även på stereotyperna.
[2008-05-23 15:36] Jakob
Kjell, det är väl sant. Men vem bryr sig om filmskaparnas värderingar? Poängen är ju vad som finns i själva filmerna, och hur det påverkar alla de miljoner (inklusive alla vita unga män i behov av rasistisk, ”nostalgi”) som ser filmerna och som inte läser stereotyperna på samma sofistikerade sätt som du.
[2008-05-23 16:00] Kjell
Deja vu, Jakob! Visst har vi haft exakt denna diskussion på din blogg, nån gång, om 24? Med erfarenheten av att ha brottats med den här problematiken under tre egna barns uppväxter kan kan jag absolut se båda aspekterna. Dvs, även en bred ”osofistikerad” publik kan mycket väl ”se igenom” sådana stereotyper, men det kan också hända att de fastnar på ”fel sätt”.
Ett fullständigt olösbart problem.
[2008-05-23 16:01] Emma
Jag tycker nog att avsändarnas värderingar i allra högsta grad är något att bry sig om. Om exempelvis ”L Word” skulle skrivits och/eller producerats av, säg, Joe Esterhaz/Don Simpson skulle man med all sannolikhet läsa in en hel del annat än vad man gör nu. Eller, det gör i alla fall jag.
[2008-05-23 16:41] Jakob
Jo, men det var om orientalism-drömmen ”300″ (jag vet inte om mina klagomål angående 24 någonsin handlade om att det skulle vara rasistisiskt?). Ja, problemet är ”fullständigt olösbart” så länge en viss typ av vita gubbar sitter inne med den priviligerade makten och möjligheten att få nå ut med sina pojkrumsfantasier som råkar vara just rasistiska.
(Och med detta menar jag såklart inte att Indy Jones därför är ”dålig” i övrigt, eller att man inte bör se den, utan bara att det finns problem bortom popcornperspektivet som också kan vara värda att ta upp.)
[2008-05-23 16:45] Kjell
Självklart är avsändarvärderingar något att fästa stor vikt vid.
[2008-05-23 19:35] Thomas R
Nej, jag tror inte heller att Spielberg och Lucas är rasister men de borde haft vettet att inte falla i den fällan. Spielberg har gjort filmer om hur rasism har drabbat afrikaner och judar men när det kommer till asiater och indier faller han för gamla rasistiska stereotyper. Han hade aldrig kommit undan med om det istället var svarta och/eller judar som framställts på det sättet.
[2008-05-23 19:44] Kjell
Lite exotism-nostalgi i dagens sönderglobaliserade värld?
[2008-05-23 20:28] Thomas R
En kort avstickare, kommer något om fransk film skrivas på WS? Jag har några frågor om Chabrol.
[2008-05-24 7:25] Philip
Den där rasistiska ”matinéfällan” faller ju också Peter Jackson i, i King Kong, med sina gutturala infödingar. Jag tycker nog ändå att det är en poäng där att infödingarna bor i samma kvarter som andra fantasifoster som dinosaurier och Kong själv. Har inte sett Indy, men talar vi inte lite om samma sak?
[2008-05-24 8:06] Philip
… det här påminner mig förresten om ett Kalle Anka-äventyr från sent 80-tal eller kanske tidigt 90-tal, där Kalle och brorsönerna står och gestikulerar vilt åt ett gäng djungelbor som sedan frågar sarkastiskt ”Ni menar tågbanan?”. Härlig blinkning till äldre årtiondens kalle ankor.
[2008-05-24 10:54] David
som med alla andra nyväckta gamla filmserier så tycker jag för mycket tid lades på blinkningar till de gamla filmerna, så mycket att kristallskallen aldrig blev en egen film.
Det fanns ett par fina scener, första halvan var inte dum, men sen sitter man där och ser någon svinga sig fram i lianer och tänker vad i hela fridens namn är det här?
Det konstigaste är att slutet, resultatet, om jag inte tolkar fel bör ha blivit det exakt samma om indiana jones inte hade varit med i filmen, vilket gör andra halvan av filmen helt meningslös?
[2008-05-24 19:42] John
Tack Johanna och bra jobbat.
Själv störde jag mig inte på infödingarna i King Kong tillskillnad från hela 300 för dess in your face fascism. Där är det så ideologiserat och korkat och därför mycket mer än schabloner och orientalism. Måste se Kristallskallen!
[2008-05-24 20:12] Thomas R
Det jag undrade om Chabrol är var hans storhet ligger. Nu har jag bara sett två filmer, Cermoni och, häromdagen, Sängfösaren, och utifrån dem känns hans specialitet som thrillers utan spänning. Diskutionerna om musik, skådespelandet och fotot gjorde filmen någorlunda sevärd men thrillerintrigen var väldigt tunn och förutsägbar. Vad har jag missat?
[2008-05-25 16:29] Jakob
Thomas R: Kolla in hans sextiotal. Les Biches, 1968, Le Boucher 1970, Que La Bete Meure, 1969, exempelvis. Och förstås, pärlan La Femme infidèle 1969.
[2008-05-25 16:51] Kjell
Men det är nåt speciellt med Chabrols senare, kyliga deckare, ändå… den där frånstötande franska frostigheten.
[2008-05-25 20:09] Jakob
Det är säkert sant, men jag har ärligt talat aldrig orkat se någon… Någon speciell du rekomenderar?
[2008-05-25 20:31] Kjell
Ja, Ceremonin från mitten av 90-talet måste ju sägas ha bildat skola för den franska film-psykopatologin… Jisses vilka iskalla tjejkompisar. Och vilket hitchcockskt fulländat regihantverk. Vad var det i den du inte gillade, Thomas?
[2008-05-25 22:49] Thomas R
När jag såg Cermonin, det var när den gick på bio, hade jag sett flera bra engelska filmatiseringar av Barbara Vines romaner och jag hade förväntningarna att den skulle vara som de. Eftersom ens filmsmak ändras en del med åren kanske jag borde se om den. Måste ha varit ca 10 år sedan Cermonin gick på bio.
Men thrillerintrigen i Sängfösaren berörde mig aldrig särskilt.
[2008-05-26 9:38] Sigge
1998 träffade jag Thorsten Flinck på en bakgata. Han drog mig till sig och sa att han skulle göra pjäs av Ceremonin. Jag sa att det lät som en fantastisk idé. Han sa att det skulle bli kronan på hans livsverk. Jag undrade om jag fick bli hans regiassistent. Han sa ja. Tre dygn senare överdoserade han på morfin och uppsättningen blev aldrig av.
[2008-05-26 12:23] Smack
Det är väl tt ganska allmänt fenomen, att man stereotypisera de flesta asiater från Japan till Indien tämligen ostraffat, i jämförelse med om det hade varit svarta, judar och numera araber. Varför kan man alltid fundera på.
Skriv en kommentar
| 
