Hur skriver man om trestegsraketen som utgjorde säsongsfinalen av Lost utan att förlora sig i spoilers? Det är inte bara en enkel fråga, det är också ett konstaterande om att de tre avslutande avsnitten, varav de två sista sändes som en långfilm, inte var helt lyckade.
Intrigmässigt är det alltjämt lysande. Slutscenen var precis lika mindblowing som motsvarande upplösningar av tidigare säsonger. Och det var intressant att se förra säsongens slutscen i repris, men inklusive samma scens direkta fortsättning. Har man alltså hållit på fortsättningen av denna scen i ett helt år? Man fick därmed en känsla av med vilken komplex klarhet serieskaparna faktiskt arbetar. Och det är märkvärdigt hur berikande och spännande det kan vara att följa ett manusknypplande som egentligen endast består i att flytta ett frågetecken framåt i tiden.
Men det var onekligen något som fattades. När intrigen flätades fortare och fräckare än i något tidigare avsnitt, och när actiondramatiken krängde över alla gränser, med bombsprängningar, metafysiska tokexperiment och blodiga närstrider, saknade jag den där mäktiga Lost-närvaron, den där märkliga känslan serien så ofta kan frammana av att verkligen utspela sig i ett fantastiskt uppfuckat här och nu –Â med en nerv som inte alls utgår från den stora story-arcen utan tvärtom ligger i ett lågskaligt berättarhantverk, vilket löper jämsides, och symbiotiskt, med det storskaliga.
Just detta blev lidande i den explosiva 120-minutersfinalen (dit även tredje avsnittet från slutet räknas). Med två stora undantag: upplösningen på substoryn om Jins och Suns livskärlek, och den klichéklassiska filmkyssen, tio minuter från slutet, komplett med intensiv stråkorkester och med en underbar utdragenhet ur flera kameraperspektiv. Faktiskt, för mig, en mycket större rysning än den hjärnknycklande slutscenen, som i princip inte var något annat än en hårdhänt omskakning av samma gamla låda med legobitar.
