Weird Science
»All bad things must come to an end«

2013-10-01  

Denna text innehåller spoilers om seriefinalen av Breaking Bad.

Efter en myriad kommatecken, kluriga vändningar och illusionära återvändsgränder har nu Breaking Bad satt punkt. För evigt. Och det kändes perfekt, men samtidigt mycket, mycket sorgligt. Jag kommer aldrig mer kunna lyssna på Badfingers Baby Blue på samma sätt igen, ej heller se en nutida Western utan att bli påmind om förra veckans klassiker: ni vet när Walt för en kort stund åter iklär sig rollen som Heisenberg, hatt och allt, ackompanjerat av en upphottad variant av David Porters intro. En scen som inte bara existerar av nostalgiska skäl utan även som för att visa hur Breaking Bad hade kunnat se ut om det hade varit en helt »vanlig« serie. Jag kommer heller aldrig kunna se på mediokra Under the Dome med sobra ögon utan att sucka över Hanks bittra öde.

Ändå så känns det helt rätt. Breaking Bad slutade på topp och hur ofta kan man säga det om en teveserie egentligen?

Sextonde delen, säsong fem, bjöd på ett slut som inte bara ytterligare förminskar Dexters svaga final, men även sätter press på manusförfattare till andra långkörare, som till exempel Sons of Anarchy, Boardwalk Empire och Mad Men. Men det kommer bli svårt. I nuläget kan jag bara komma på en annan serie som gjort ett likvärdigt avslut och det är Six Feet Under.

Även om inte alla fått som de önskat, önskar, tror jag att de flesta känner sig smärtsamt (värken i hjärtat kommer sitta kvar ett tag) tillfredsställda. Vi bjöds ju till och med på ännu ett explosivt Walter White-moment att tänka tillbaka på om saknaden blir för stor. Liksom en sammanbiten uppgörelse Walter och Jesse emellan. Jesses öde blir en annan text (en mycket mörk sådan), för övrigt en spinoff jag skulle vilja se.

Och i slutänden får man väl ändå säga att Walt vann? När slutscenen väl kommer är det en lycklig, men mör, Walt vi lämnar därhän. Tillbaka där det hela började, i labbet. Och jag känner mig både omtumlad och förvirrad, men liksom Walt: lycklig. Med tanke på de moralismer Breaking Bad propagerat för den här sista säsongen, var jag rädd för att de skulle fega ur och göra något sedelärande av det hela. Så blev det inte, ok, man kommer aldrig röka metamfetamin, men den kakan var väl kanske oundviklig …

Nu är det bara att hoppas på Saul Goodmans egen spinoff-serie, en tjock blu-ray-box och en julklappstripp till Albuquerque för lite rundturer och fejkat, blått metamfetaminsgodis. Tack, Breaking Bad för den här tiden!

Ge oss ett värdigt slut, Dexter

2013-09-24  

Jag såg seriefinalen av Dexter med en klump i bröstet. Jag kände mig ledsen. Andra var förbannade, såg att Anna Thunman i går kväll sammanfattade det med VAD FAN, DEXTER?! men jag kunde som sagt inte känna mig annat än ledsen, nedstämd. En kväll i moll, och inte den där bitterljuva varianten då man säger hej då till någon man håller av, utan den frustrerade, oförlösta varianten.

Precis som hon är inne på i sitt inlägg har hela säsong åtta känts ovärdig. Visst, det har varit nedförslut redan tidigare, men när det förra året meddelades att årets säsong skulle bli den sista, trodde jag – eller hoppades snarare – på ett värdigt slut.

Vad vi i stället fick kändes som ett hastverk. På lite drygt ett avsnitt hann Dexter få en själslig adoptivmamma i form av Dr Vogel som kom att styra honom som en lealös nickedocka fjärran den kallblodige men samtidigt rättrådige seriemördare vi tagit till våra hjärtan. Att Masuka kom ut som spermadonator och fick en vuxen dotter var väl kanske inte så konstigt i sig, men deras relation lämnades snart helt därhän, och hanteringen av Quinn var ännu värre. Först övertalad att börja axla ansvar och satsa på karriären, bara för att några avsnitt senare få veta att nej, vi befordrar någon annan i stället, och fem minuter senare var allt glömt som om det aldrig hade hänt. Faktum är att nu när jag tänker på det är det nästan manusförfattarnas hantering av Quinn den sista säsongen som gör mig mest ledsen, hans rollfigur har med åren förändrats och vuxit, han hade förtjänat ett bättre eller åtminstone mer intressant öde.

Och det hade väl de alla egentligen. Bortsett från att huvudstoryn med Dr Vogel, hennes son ”hjärnkirurgen” och deras betydelse för Dexters och Debras uppväxt kändes så halvdan och uppenbart intejpad i efterhand, var det stora problemet med den åttonde säsongen att manusförfattarna så tydligt sket i allt och alla bortsett från Dexter och Debra. De fick ligga där och skvalpa som lätt förhöjda statister, ingen utveckling, ingen avslutning.

Okej, men vad skulle hända med Dexter och Debra då? Skulle han dö? Skulle hon dö – och i sådant fall, skulle Dexter vara den som satte kniven i henne? Svaren visade sig vara nej, ja och nja. Någon kniv blev det inte, i stället var det komplikationer efter skottskadan Debra ådrog sig i uppgörelsen med Dr Vogels son som i praktiken ändade hennes liv, även om Dexter var den som stängde av respiratorn, sänkte hennes döda kropp i havet och sedan iscensatte sin egen död för att leva resten av sina olyckliga dar i enskildhet som skäggig timmerman.

Hm, skrivet så där låter det rätt knäppt. Men på något sätt tyckte jag ändå att den biten kändes okej. Bortsett från en sak – hur Dexter hanterade situationen med Harrison och Hannah.

För om det nu gjorts en så stor grej av att Dexter utvecklat verkliga känslor och därmed inte var den perfekta psykopaten, fattar jag inte hur lättvindigt han kunde överlåta sin son i Hannah McKays vård när polisjakten efter henne fortfarande var i full gång, det var bara puss på kinden, hej då, hör av er när ni kommer fram. Visst, Dexter visade ömhet i slutet när han ringde och berättade för Harrison hur mycket han älskade honom när han insåg att han inte skulle kunna återförenas med dem, men när han släppte iväg dem visste han inte det. Jag tyckte det klingade oerhört falskt, ännu ett manusproblem som verkar ha klippts till med häcksax.

Och på tal om manusidioti och Hannah. Om hon nu var så himla efterlyst och allt pekade mot att hon gömde sig hemma hos Debra – varför tyckte ingen som letade efter henne att man ens borde kika in genom fönstren där innan de gav sig till känna? Trots att hela vardagsrummet i strandhuset i princip bestod av glas, strosade Hannah runt där till synes utan ett bekymmer i världen. När privatdetektiver eller US Marshals ringde på dörren var det bara att gå in i sovrummet och gömma sig, och så fort de gått var det fritt fram. Det var dessutom lugnt att promenera ut genom dörren och åka därifrån, för varför skulle någon komma på idén att dröja sig kvar i en bil och stå och spana efter henne, det var ju bara ett par miljoner i hittelön som stod på spel? Argh.

Att det låg en hel del stress bakom den sista säsongen erkände också serieskaparna i en intervju med Entertainment Weekly som publicerades i går, de hade ett par månader mindre än vanligt att förbereda sig på eftersom Showtime ville att säsong åtta skulle sändas på sommaren och inte på hösten som varit brukligt tidigare.

Dexters tittarsiffror har ökat över tid, och den gångna säsongen har haft seriens högsta tittarsiffror i USA. Finalen i söndags inbringade kanalen Showtimes högsta tittarsiffra någonsin. I vanliga fall skulle jag säga att det var ett djärvt och modigt beslut att lägga ner trots att serien står på sin topp i popularitet.

Men i det här fallet – kan de inte hämta hem Dexter från timmerstugan, klippa skägget och ställa saker och ting till rätta?

Monster och maniacs på späckad festival

2013-09-20  

Snart är det dags för Stockholms filmfestival igen och lika snart kommer jag sitta och beklaga mig över deras dåliga utbud inom Twilight Zone sektionen. Eller så struntar jag helt i det i år och fyller upp kvoten för den här typen av genrefilm på andra sätt. Ett av dem är Monsters of Film, den från början pyttelilla skräckfilmsfestivalen i Stockholm som på bara drygt två års tid avancerat till något av en framtidens festival. »Jag har sett skräckens framtid«, som kanske John Ajvide Lindqvist hade sagt, om inte Stephen King redan myntat uttrycket för länge, länge sen. Monsters of Film äger rum mellan 26–29 september på biograf Zita och programmet kan du hitta här.

I år kan man se bland annat Ben Wheatleys psykexperiment A Field in England – som jag skrev om här, Peter Stricklands mysiga metagiallo (i brist på bättre ord) Berberian Sound Studio och Franck Khalfouns Maniac. Ska ni sätta pengar på vilken av dessa tre folk kommer lämna salongen för så tycker jag ni ska satsa varenda krona på den senare. Khalfouns remake av William Lustigs film, med samma titel, från 1980, är nämligen en av de otäckaste filmer jag sett på länge. Varför?

Kanske är det det könsspecifika våldet, kameraarbetet (utifrån mördarens synvinkel), eller bara den välpolerade ytan. Det är nämligen, till ytan sett, en otroligt snygg film, nästan vacker, till skillnad från originalet. Faktum är att Khalfouns remake är bättre än Lustigs version, eller bättre och bättre, den tillför i alla fall något, till skillnad från till exempel Fede Alvarezs intetsägande Evil Dead.

Formeln för att lyckas med en remake i dag är ju annars ganska så basic. I grund och botten handlar det om att omstrukturera ett halvlyckat grundmaterial med gigantiska möjligheter. Lite som när Erik Lallerstedt lanserar en ny dipsås för McDonalds. Vi snackar alltså »skräpfilm«, eller i mer positiva ordalag, B-film. Ännu ett måste för en lyckad remake är upphovsmännens passion för originalet, i bästa fall hela skräpskräckfilmskulturen.

I Spit on Your Grave, Last House on the Left och The Hills Have Eyes är tre omgjorda kultfilmer där jag tycker bättre om nyversionerna än originalen. Här har man jobbat utifrån ärliga avsikter (ok, jag tar väl kanske i lite här.) för att förbättra ett original med potential och arbetat med ett team fyllt av Rob Zombie-kloner, sinnesmässigt sett alltså.

Som alltid när det är dags för en ny variant av en gammal klassiker klagas det i förhand på i stort sett allt. Regissör, manus (som alltid råkar läcka ut i förhand), skådespelare. Bland annat. I Maniacs fall är det Elijah Wood som fått mest smisk. Hur skulle hoben från Sagan om ringen kunna spela seriemördare på ett trovärdigt sätt, speciellt inte när förlagans Frank spelas av Joe Spinell, vars plufsiga yttre bidrar till minst femtio procent av rolltolkningen. Skräcknördarna tvivlade … helt obefogat skulle det visa sig!

Som det ser ut nu vet jag faktiskt inte någon som skulle klara av att spela Frank lika bra som Elijah Wood. Det känns fortfarande bisarrt. Men på rätt sätt. Att låta Elijah Wood spela en seriemördande skyltdockefetishist med grav migrän visar sig vara lika genialiskt som att låta Michael Cera skrämmas i Magic Magic. Det är högst medvetna val din hjärna tappar bort någon gång mellan »löjligt« och »läskigt«. En ny dimension av terror.

Genom att använda sig av subjektiv kamera förstärks skräcken av att befinna sig i en mördares huvud. Det är en oåterkalleligt smärtsam/njutbar upplevelse, av skräck och skam, men samtidigt även makalöst häftigt. Total Recall och Rockstar Games på samma gång. Maniac leker med känslor du inte vågade tro att du hade.

Och just det, soundtracket görs av någon vid namn Rob. Lägg det på minnet.

Knife of Brian

2013-09-11  

Idag fyller Brian De Palma år. Grattis! Mästaren av långa steadicamtagningar har hunnit bli 73 jordsnurr och det hade varit härligt att fira ordentligt med hans senaste film, den erotiska chillern Passion som släpptes direkt på dvd härommånaden. Tyvärr är detta sexraffel i reklammiljö med Noomi Rapace och Rachel McAdams som bittra rivaler inte den bildfest man hoppas på utan en ganska sömnig historia. Förutom några (avsiktligt?) komiska, extremt långsamma utzoomingar från Apple-loggan på Noomis jobbdator – som om De Palma velat göra en syrlig metakommentar om det faktum att filmen är nedlusad med produktplacering – finns det alldeles för lite mumma. Att spelet är stelt och castingen diskutabel (europudding hej hej!) är man van vid när det gäller De Palma, men för första gången är han… tråkig. En split screen-scen med både opera och knivmord mot slutet av filmen piggar upp, och musiken av gamle parhästen Pino Donaggio är sedvanligt hypnotisk, men det är ändå De Palma på autopilot. Han känns seg och trött och jag hoppas verkligen att han har en eller två filmer kvar i kroppen innan han hänger av sig regissörsvästen för gott.

Då känns det betydligt roligare att mysa med Dressed to Kill, hans smäckra sexchcock från 1980, som nyligen kommit i sedvanligt smaskig nyutgåva på bluray från brittiska Arrow Video. Dressed to Kill brukar lyftas fram som De Palmas stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh, och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar Giallo-style och kreativt användande av speglar.

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, för den som inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongkarl som hämtad ur ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv… och precis när Dickinson närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av en mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt.

Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv »pure cinema« De Palma excellerar i, satt till Donaggios vackra musik.

Dressed to Kill är faktiskt rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Nancy Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Blow Out ett år senare). Och det är kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring – och skåda Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut, drygt tio år innan NYPD Blue. Michael Caine glänser i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och massor av lokalfärg! Det New York från 1980 som De Palma målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är charmiga med dagens ögon men vågade för sin tid och stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma – kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer – vad handlingen anbelangar tycks sätta likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater.

Dressed to Kill är en drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en regissör i högform. Mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Samt förstås ett mästerligt klippt hissmord som är en av De Palmas allra bästa scener. 

Bäst av allt: Arrow (som redan givit ut finfina blurays på Blow Out och Obsession) planerar släppa också The Fury, Sisters och Phantom of the Paradise framöver. Grattis till oss!

ANTM: Killarna mot tjejerna!

2013-09-10  

Julia: OK, nya säsongen America’s Next Top Model (TWO-OH, som Tyra envisas med att kalla den, det vill säga säsong 20) är alltså den första med både killar och tjejer. Intressant tilltag, på många sätt, men kan vi allra först prata om det bisarra i att när något dussin vardera killar och tjejer runt de tjugo möts, så beter de sig som unga oskulder i dussinromanens viktorianska England? Det är som att de aldrig träffat någon av motsatt kön förut, det tjuts och pips och fläktas med händerna. I tidigare säsonger har modellerna oftast fått träffa snygga herrmodeller nånstans halvvägs genom processen, och då är det kanske förståeligt att de blir lite flörtiga om de inte träffat andra än varandra och inspelningteamet på två månader. Men här har de rimligen kommit direkt från vardagen, de har inte fått några Big Brother-mängder sprit — har Tyra sprutat in extra mängder feromoner i huset? Det är förstås fullt möjligt att det handlar om de vanliga framkrystade och ihopredigerade bekännelsebåsintervjuerna, men det kändes så ansträngt. Det behövs inte kärlek för att skapa drama mellan modellerna, det vet vi sen tidigare, så det kändes så konstigt ansträngt och onödigt.

A-K: Att det skulle komma in en manlig halva bland deltagarna har ju varit något som behövts för formatet länge länge, och jag är lite överraskad att det tog så pass lång tid ändå. Men det som behöver ifrågasättas är ju varför killarna finns där? Är det för att visa på nya fält inom modeindustrin, eller är det just för att få till mer drama i en allt mer urvattnad (och bisarr) dokusåpa? Varför tittar jag fortfarande på ANTM? Varför tittar andra fortfarande på ANTM? Varför tittar du, Julia?

Julia: Det … är en mycket bra fråga. Jag vet inte om jag nödvändigtvis kunde ha svarit på den ens under säsong två-tre. Jag tror att jag fascineras av hur, som du säger, bisarr den är, och kanske mest hur den låtsas ha med den faktiska modeindustrin att göra? Mer och mer bisarra utmaningar, som i och för sig i vissa fall inspireras av faktiska möjliga foto- eller runwayjobb, men som kommer på helt bisarra premisser. Folk som aldrig har gått på en catwalk förut ska helt plötsligt gå på snurrande, flytande, lodräta, hala, brinnande dito, utan att få testa först för att se hur man gör. På typ tio kameraklick ska totala newbies ta fantastiska bilder med minimal mängd direktiv. De fjorton-femtonåringar som utgör merparten av varje årskull nya modeller får inte vara med på grund av arbetslagstiftning, och det låtsas man inte om.

Plus, förstås, det hela galenskapspaket som är Tyra Banks. Som lever i något slags fantastisk fantasibubbla där hon är en kvinnlig Da Vinci med magiska ögon.

Varför tycker du att killarna ska vara med då? Manliga modeller finns ju förstås, men precis som i porren är det mycket färre som blir lika kända och framgångsrika. Borde det varit en säsong med bara killar?

A-K: Jag tycker mest att det är en naturlig utveckling av konceptet, och säkerligen ett sätt att bredda målgruppen av de som tittar. En sak jag älskar är hur de mest hängivna fansen uttrycker sig, som att de är modellexperter, och svänger sig med Tyras vokabulär som om det vore vedertaget fackspråk. »Grrl, U gotta SMIZE more and work on dat booty tooch!!1«  Jag tror att det enda som rättfärdigar mitt ANTM-tittande är min fascination över seriens absurdhet. Jag menar, vilken annan serie tar sig själv på liknande allvar? Som att Tyra är en världsförbättrande upplyst despot vars främsta uppgift är att berätta för unga människor hur de ska bete sig. Det finns så mycket i serien som är så oerhört konstigt, som den oerhörda auktoritetshetsen; om en deltagare ens tittar fel på Kelly Cutrone får den en utskällning om hur hen aldrig kommer klara sig i modellbranchen. Man ska helst vara som en undernärd smal liten slav som aldrig säger emot, men alltid är redo att se high fashion ut.

Och ändå så ligger serien i framkant med en massa andra saker, väldigt tidigt hade den t.ex. öppet homosexuella deltagare och denna säsong var det andra gången en transsexuell kvinna var med och tävlade. Jag får det liksom inte att gå ihop.

Julia: Vet du vad jag tror att det är? Makeoveravsnittet. Älskar makeoveravsnittet. Alla älskar makeoveravsnittet. Det är ju lite av en brist i den här käsongen, att killarna inte bjuder på lika mycket förändringsmmöjligheter eller ångest. Det är då vi får Corys rakade bula och den där outsägligt gräsliga weave-en. (Tydligen lite av en vattendelare; vissa gillar, vissa hatar.)

Men för att gå tillbaka till det där med att vara både progressiv och konservativ: Det blir över lag intressant med vissa kontraster i hur tjejerna och killarna behandlas. Säg till exempel att gå nerför en regnvåt vägg, killarna i boots och tjejerna i höga klackar. No duh att det kommer gå olika bra. (Tjejen som klarade sig bäst var ju hon som hade nästan inga klackar alls.) Men också synen på manlighet och manlig skönhet — det är intressant att de nästan inte låtsas om den starka och långvariga trenden med ganska androgyna modeller. På tjejsidan har det pratats mycket om olika sorters modeller — katalog, high fashion, edgy, osv — men på killsidan verkar det bara finnas en sorts modell, och det är en traditionell kalsongmodell. Eller vad tänker du?

A-K: Jag kan ju ingenting om hur modellvärlden fungerar, så jag kan inte uttala mig om hur väl serien speglar “verkligheten”, men jag tycker också det är konstigt att det är sånt fokus på det übermaskulina. Överlag kanske vi helt ska lämna idén om att ANTM har nån som helst verklighetsförankring ändå. Herregud, detta är serien där deltagarna fått agera karaktärer från Tyra Banks skönlitterrära epos Modelland och delta i hennes egen musikvideo (andra säsongen).

Kanske ska man, om man ens ska titta på detta, se det som ett gigantiskt konstprojekt, eller möjligtvis en smart allegori över det moderna USA. Det är djupt känslomässigt och samtidigt extremt ytligt. Virgg fick mig att fälla en tår i första avsnittet där hon berättar att den första transdeltagaren (Isis) fick henne att ta steget och faktiskt stå för den hon är, och att hon hade Tyra och ANTM att tacka för hjälpen att våga, och det i samma show som låter deltagarna springa runt i ett gigantiskt Walmart och slita åt sig smink för att bli en riktig Cover Girl. Det är så sjukt, så sjukt intressant, så sjukt skämmigt och så sjukt bisarrt, allt på samma gång. Jag har inte sett någon skriva mer ingående om fenomenet ANTM, men skulle verkligen vilja läsa en längre granskning där man faktiskt går på djupet med serien och verkligen analyserar den. Eller är jag helt ute och cyklar nu? Är det och förblir bara ytligt skräp?

Julia: Context is king, och content existerar inte i ett vakuum. Det kan vara både och.

Filmdagarna 2013: korrespondens #2

2013-08-28  

Här kommer den andra och sista podden från Malmö Filmdagar 2013. Per och jag avhandlar följande filmer på ett tämligen spoilerfritt sätt: The Grandmaster, Mud, Återträffen, Fruitvale Station och Mig äger ingen. En av dem utnämner vi dessutom på studs till årets (hittills) bästa film!

 

WS på Filmdagarna 2013 – avsnitt 2 (mp3)

Filmdagarna 2013: korrespondens #1

2013-08-27  

Just nu befinner sig Per och jag på evenemanget Malmö Filmdagar tillsammans med stora delar av den svenska filmbranschen. Och precis som förra året tänker vi podda om de filmer vi hinner se. Här kommer första avsnittet. Det andra och sista kommer onsdag kväll.

I denna podd pratar vi om filmerna The Broken Circle Breakdown, I lodjurets timma, Lovelace, Monica Z och Hotell. Och så har vi gått på seminarium om filmkritik!

 

WS på Filmdagarna 2013 – avsnitt 1 (mp3)

När skräckcineasten kommer till paradiset

2013-08-25  

Om man bara tänker besöka en genrefestival per liv så skulle jag lätt rekommendera FrightFest i London. Festivalen har existerat i drygt 13 år och bjuder på ett fullsmäckat schema under fem dagar. Programmässigt sett är det alltid ett par filmer som står ut, som förra årets världspremiär av effektmakaren Paul Hyetts debutfilm The Seasoning House, eller årets invigningsfilm The Dead 2: India av bröderna Ford som slog igenom för ett par år sedan med The Dead. Realistiska skildringar av hur en zombieapokalyps skulle kunna se ut, eller vad vet jag, om nu något sådant skulle hända på riktigt, i den riktiga världen, om det ens finns någon sådan. Man tappar lite greppet om verkligheten instängd på anrika och snygga Empire, Leicester square, otaliga timmar på raken.

I alla fall The Dead 2: India är på tok för seriös för min något barnsliga smak. Pretentiösa zombies lämnar vi över till Peter Greenaway, hoppas, hoppas. Som tur är har man god marginal och filmer som Curse of Chucky och You’re Next (återkommer till dem) gör att man snabbt glömmer bort eventuella missar.

FrightFest är en festival för cineaster. Här älskar alla film och respekten besökarna emellan är beundransvärd. Här är det aldrig någon som snor din plats, stör med sina röstinstrument, eller andra instrument (bortsett från det jubel som uppstår då någon går en våldsam död till mötes), eller pratar i telefon. Det sistnämnda är strikt förbjudet och utropet »turn of your bloody phone« hörs med jämna mellanrum, då oftast från arrangörerna som inte tvekar att ta tag i besökare som vägrar lyda. Om inte det här skulle räcka så har man även kört igång kampanjen »turn of your bloody phone« där man uppmanas skicka in sin egen lilla kortfilm på temat. Dessa visas före huvudfilmen och går i stort sett ut på att mörda, så rått och brutalt det bara går, den som vägrar stänga av sin mobiltelefon. Urkul, bortsett från den paniska skräck som lätt uppstår när man får för sig att man glömt bort att stänga av sin egen telefon.

Årets FrightFest, eller de dagar jag närvarade innehöll både högt och lågt. Värt att nämna är, redan nämnda, You’re Next, som redan gjort festivalsuccé världen över och med all rätt förtjänar allt ros. Årets Scream i indietappning. Mumblecore-gore veteranen Adam Wingard (vars A Horrible Way to Die visades på Stockholm Filmfestival för tre år sedan) regisserar och de likasinnade Joe Swanberg och Ti West agerar framför kameran (har de förresten någonsin gjort något på egen hand?) i en smart, medveten home-invasion film där förövarna får det svårare än de kanske trott … Innehåller en scen med en mixer.

Njöt även, helt oväntat, av Curse of Chucky som i Don Mancinis händer blivit den bästa delen i franchisen sedan originalet (som han även skrev manus till). Humor a la Tim Burtons bästa stunder, back in the days, rikligt med gore och vassa (men så klart härligt töntiga) one liners från Chucky. Lite kul är att Brad Dourifs dotter har huvudrollen – Dourif som ju gjort sig ett namn som Chuckys röst. Vilket ger deras samspel en extra Argentodoftande dimension.

Vill man ha sin skräck riktigt skrämmande och gammaldags ska man definitivt hålla ögonen öppna för Vincenzo Natalis (Cube och Splice bland annat) Haunter. Stilig spökfilm som till tonen påminner om Insidious men som skruvar till det genom att vända på begreppet spökfilm … Intelligent och skrämmande Måndag hela veckan – parallell, där en familj upplever samma dag, varje dag, utan att veta om det. Tills en dag … Är de levande eller döda? Liksom i Cube hanterar Natalie labyrintdynamiken som en sant proffs.

Två dagar är förstås för lite och för mycket på samma gång. Nio filmer, föredrag och intervjuer kan göra vem som helst matt. Men just då man tror att det är slut, att kroppen fått nog och man bara måste sova, slänger man in ett bonusklipp från The Raid 2, en snygg poster eller en lång frågestund med Gareth Evans som ligger bakom ovanstående The Raid 2, The Raid och episoden Safe Haven från V/H/S 2, tyvärr skrotades arbetsnamnet S-VHS. Varför?!

V/H/S 2 är punkigare än ettan (som jag tidigare skrivit om här.) och avverkar sina nittio minuter snabbare än Leatherface sågar itu storbystade och välrippade tonåringar. Kvickt men en smula finesslöst alltså. Uppföljaren till originalet är inte lika genomtänkt. Det slarvas med manusdetaljer som, story. Förutom i Evans Safe Haven då, skulle även kunnat heta De Sade Heaven.

Safe Haven kan vara en av världens bästa kortfilmer om sekter som löper amok, någonsin. Ett dokumentärteam bokar besökstid på fel dag och saker och ting, eller allt, går bokstavligen åt Helvete. Roligt är att Lasse Hallström också släppt en ny film vid namn Safe Haven, tyvärr utan varken Satan, sektromantik eller bedövningsfria förlossningar. Så nu vet ni vilken ni ska välja.

Det här var mitt tredje möte med FrightFest och jag ser ingen anledning till att sluta, tvärtom så hade det varit kul att utöka med en dag eller två nästa gång. Köper man ett veckopass får man ju en snygg väska på köpet.

Kevin Spacey läxar upp teveindustrin

 

Kevin Spacey, som efter House of cards blivit den nya omslagspojken för kvalitets-tv, försöker nu övertyga (amerikanska) tv-chefer att överge sin konservatism. Vid Edinburghs tv-festival tidigare i veckan höll han ett mycket underhållande, medryckande och tidvis eldfängt tal, som dokumenterades och fångades på film av The Telegraph. Spacey höjde ett varningens finger till dem som inte hänger med i skiftet som digitaliseringen och framväxten av allt mer kompetenta streamingtjänster medför:

»You have this incredible confluence of a medium coming into its own just as the technology for that medium is drastically shifting. Studios and networks who ignore either shift – whether the increasing sophistication of storytelling, or the constantly shifting sands of technological advancement – will be left behind.«

 

 

Tio skäl att hata Pacific Rim

2013-08-22  

Sitter i biofåtöljen och vet inte vart jag ska ta vägen. Det kokar i mig och det enda jag kan komma på att göra för att få utlopp för mina känslor är att göra det fula långfingertecknet mot duken, där Charlie Hunnan fortsätter göra bort sig genom att oengagerat haspla ur sig en plattityd i stil med »när du tar ett beslut måste du ta konsekvenserna«.

Jag avskydde i stort sett allt med robotar-spöar-monster-filmen Pacific Rim. Stryk »i stort sett«. Jag avskydde allt. Jag ska försöka begränsa mig till tio orsaker.

1.  Robot-designen. Alltså de som kallas »Jaegers«. Byggda för att likna bodybuilder-snubbar komplett med stora lårmuskler, biceps, kuk-put och allt. Och pytteliten hjärna. (När jag tänker på det, en perfekt metafor för hela filmen.)

2. Independence Day-tal-härmet. Idris Elba spelar, utan värdigheten i behåll, den totalt obegriplige överste Stacker Pentecost som i ett pepptal inför fajten till tonerna av stråkgnid och tutande basuner kräks ur sig: »Today we are cancelling the apocalypse!« Rysningar? Ja. Av fel anledningar.

3. Knasbananerna till vetenskapsmän. Prilliga forskare är ju ett tacksamt grepp. I vanliga fall. De här två karaktärerna med fejkdialekter och fejkhaltande är roliga exakt noll gånger.

4. Mansdominansen. Ni trodde väl inte att jag skulle hoppa över genusperspektivet?! I framtiden har vi tydligen grava demografiproblem, och mänskligheten består av cirka 50 000 000 män och en kvinna.

5. Kvinnoroll(erna). Finns en. Anime-drömmen Mako Mori är visserligen duktig, fast inte så duktig att hon klarar sig själv – när hennes heder hotas och hon blivit kallad bitch måste ändå Raleigh försvara hennes ära: »Be henne om ursäkt!« »Näe!« »Tjoff! Smack!!« »Be om ursäkt!« Och så vidare, trots att hon bevisligen själv är en skicklig kampsportare. I ett kritiskt läge när Mako ska testa Jaegern gör hon bort sig helt, låter känslorna ta över, gråter och svimmar – så där som kvinnfolk gör! De känsliga liven!

(Jo – jag glömde att förutom Mako Mori som har den enda riktiga rollen så skymtar ju Sasha, rysk robotförare utan repliker men med klyschigt yttre – iskall, med hårdsprejad bakslickad platinablond frisyr, ja ni vet, så som vi västerlänningar porträtterade ryska kvinnor i alla 1980-talsfilmer. Och i Pacific Rim 2013.)

6. »Humorn«. Skämtet om den sönderskjutna kaijun har puls? Stacker Pentecosts homofobiska »One, don’t you ever touch me again. Two, don’t you ever touch me again.«? Här skrattade biopubliken högt. Superkul. Men de var väl desperata.

7. Skådespeleriet. Jag brukar egentligen tycka det är trist med alltför långdragna actionscener, men här längtade jag efter dem så skådisarna höll tyst någon gång. Varje replik föll tungt som en avhuggen Jaeger-arm och den enda som verkade ha roligt var Ron Perlman.

8. »Mäktiga« oneliners. »Fortune favors the brave, dude«, »Yeah, Gipsy! Kick his ass! «, »Don’t get cocky, kid«. »My father always told me this… (här väntar man på djupsinnighet) …when you see a chance – you take it!« Detta manus kommer alltså från mannen som skrev Pans Labyrint.

9. Relationerna. Far/son-relationen (den här kaxiga australiensiska jock-jaegerföraren som behöver få sig en läxa och sedan växer), Mako/Stacker-relationen, kärlekshistorien… Komplexa och trovärdiga relationer i den här filmen! Sa ingen någonsin.

10. Alla svinkonstiga ologiska grejer som bara dyker upp och aldrig följs upp. Varför går Stacker helt creepy omkring med Makos röda barnsko? Varför bygger man inte bara större Jaegers i takt med att alla kaijus blir större? Vad har de iskalla världsledarna (som bara vill satsa på uppenbart värdelösa murar som inte funkar) för agenda egentligen? Varför ska Jaegerprojektet ses som en underdog, man har ju uppenbarligen gigantiska resurser? Varför kommer förarna plötsligt på att man har värsta mäktiga vapnet, fruset kväve och svärd och hela tjottabalongen, som man inte använder förrän nästan allt hopp är ute?

Ja ja, säger ni, det kanske inte måste vara logiskt! Kan det inte bara vara skoj?

Men det är inte skoj. Jag märker själv att jag är arg när jag skriver det här, och jag blev rasande av filmen också, jag försöker förstå varför. Dels tror jag att jag blev besviken, jag gillar del Toro, jag såg fram emot filmen, den borde ha innehållit allt som jag gillar, och så blev allt ändå så fel. Dels känner jag mig förolämpad. Tror Pacific Rim att jag sväljer vad som helst? Att jag inte känner igen varenda stereotyp, vartenda trist »skämt«? Om ambitionen bara varit att göra en uppdaterad Godzilla med spektakulära effekter, men jag har läst så många intervjuer nu där del Toro pratar om hur viktigt det var med komplexa karaktärer och budskap om tillit,  hopp och hjältemod, samtidigt som han ville behålla kärleken till monstren. Han siktade högt. Tydligen.

Jag kan inte förklara eller förstå biobesökarnas entusiasm och kritikernas ofta goda betyg. Jag får bara ge den lama analysen »vi har väl olika smak« då. Men jag måste påpeka att jag älskar mängder av andra svulstiga blockbusterfilmer. Independence Day? Visst. Armageddon? Jag gråter på slutet. Så det är inte som att jag lever på estnisk svartvit independentfilm om limsniffande barn och bara snubblade in på den här, jag gillar genren.

Del Toro har sagt att Pacific Rim är en »Epic story about the human race«. För mig var det enda epic med den filmupplevelsen att jag överhuvudtaget satt kvar i salongen.