Det vore fint om jag kunde prestera en skarpsinnig analys av senaste True Blood, men jag är för överväldigad av Jason Stackhouses briljans för att få ihop fullständiga tankegångar. »Guys, I read a book about this. This is the oral history of the zombie war!« Det där suset du hör? Det är tusen World War Z-fans som blir kära.

Somliga manusförfattare skulle nöjt sig med att få in en sådan femetta under ett avsnitt, men inte True Blood-gänget. De bara fortsätter. Och fortsätter.

Som när Jason tar hela »men om Sam kan bli vilket djur som helst…«-resonemanget till sin logiska (nåja) slutpunkt.

Eller när han med stor insiktsfullhet förklarar varför det inte är så himla lätt att vara Jason Stackhouse: »I work out like a motherfucker!«

Eller för den delen när han citerar bibeln. Eller om det var konstitutionen.

Hurra för en teveserie som omhuldar sin egen befängdhet. Hurra för en serie som fattar vilka skådisar folk älskar – och låter dem skina.

Du tyckte kanske att köttpajen i Sweeney Todd var lite småäcklig? Att det var lite obehagligt när kycklingen hoppade upp från tallriken i Ereaserhead? Fick du mardrömmar som barn efter att ha sett middagsscenen i Indiana Jones och de fördömdas tempel?

I dag bjuder vi på »Hunter’s soufflé«, en delikatess gjord på hjärtat från din närmaste bartender, stekt i en finhackad blandning av lök, morötter och selleri, bakad i ugnen för att få den rätta fluffigheten. Du kommer att älska den – den får dig att vilja slå skiten ur folk och sedan kopulera som om det inte fanns någon morgondag…

Ja, senaste avsnittet av True Blood var faktiskt makalöst bra – kanske seriens bästa hittills. Äntligen kom Jason Stackhouses till insikt, äntligen fick vi en ordentlig showdown i kyrkan och dessutom – som aptitretare –  denna adrenalinstinna middagsscen som infriade alla slitna kritikerförhoppningar om att regissörer borde »ta ut svängarna lite mera«.

Det var också ett bra avsnitt för skådespelarna. Först tänker man bara: Jason! Vilken fantastisk karaktär! Han blir bara bättre! Och sedan dyker Godric upp och meddelar att han är äldre än Jesus. 20-åringen Allan Hyde, mild och förstående, känns som ett lysande val av skådespelare i den här rollen. Också Alexander Skarsgård blir bättre och bättre i takt med att Eric växer som rollfigur.

John Dahl, som regisserat avsnittet (och flera av de tidigare avsnitten) är Rounders-regissören som numera tycks hålla sig till det lilla formatet. Och det är inte ett dåligt val. Han har bland annat ett par Californication-, Dexter- och Breaking Bad-avsnitt bakom sig. Här föll verkligen alla bitar på plats. I fuktiga, svettiga augusti känns True Blood som den enda teveserien man behöver.

Vilket härligt nordiskt tema i senaste True Blood-avsnittet: Alexander Skarsgårds rollfigur Eric minns vikingatiden och får – det är ju därför han är här! – leverera seriens hittills längsta svenska dialog. Jag jublar lite inombords åt upptäckten att även en finne har smugits med: Peter Franzén, som får spela träig vikingabuddy i ungefär tio sekunder innan en Alexander Rybak-liknande inföding hugger ner honom med sina välslipade hörntänder.

Men hej, vi finnar är glada över alla Hollywoodroller vi kan få (senast det hände tror jag var när någon finsk tyngdlyftare fick sätta livet till i en statistroll i Orlando Bloom-rullen Kingdom of Heaven).

Andra säsongen av True Blood började segt men de senaste avsnittens frossande i dionysisk hedonism har höjt serien ett par nivåer, även om manuset hela tiden sackar efter det visuella. Jag har inte läst Charlaine Harris originalböcker men jag får känslan av att teveserien dras med problemet att böckernas flickrumsromantiska utgångsläge sänker en annars ganska intelligent och ambitiös produktion.

Inte för att HBO håller tillbaka med tantsnusket. Jason Stackhouses badkarsscen med prästfrun får till och med en garvad HBO-tittare att rodna. Hans sexberoende tycks nu bara överträffas av Sookie, en rollfigur som jag fortfarande har svårt att greppa. Är tanken att hon ska framstå som naiv? Blåst? Modig? Det kan hända att det helt enkelt är Anna Paquin som tolkar rollen på ett så skickligt sätt att vi aldrig riktigt förstår hur Sookie tänker – vilket passar bra, eftersom hon vet vad vi tänker.

Att religion i dagens samhälle är ett knepigt och komplicerat ämne är en underdrift som väl illustreras av Humanisternas pågående reklamkampanj »Gud finns nog inte«. Precis som i andra delar av västvärlden går det i Sverige 2009 en skiljelinje mellan ett allt mer sekulariserat land – om vi talar om vita protestanter – och ett betydligt mer religiöst land på många andra håll.

Man kan tycka vad man vill om organiserad religion, men måste konstatera att den gör sig ovanligt bra på film och teve – som katolicismen i Rescue Me, eller mormonsekten i Big Love – och att spåren av framförallt kristna mytologier äter sig in i samtida filmer på alla möjliga vis (något som även kritikerna i detta sekulariserade land har lärt sig att filtrera bort).

Det går faktiskt aldrig särskilt lång tid utan några filmer med religiösa referenser på biorepertoaren. Det tydligaste exemplet just nu är Änglar & Demoner. Dan Browns fåniga böcker om vetenskap kontra religion fångar, extremt populärkulturellt och destillerat, de attacker på religioner som blivit så populära på senare år, som Christopher Hitchens God is Not Great: How Religion Poisons Everything.

Men Änglar & Demoner är – precis som den usla Da Vinci-koden – en lång snarkning för den som vill ha sin film med lite mer hårdtuggade teologiska spörsmål (och av precis alla andra anledning också, bör väl tilläggas).
Och Terminator Salvation har ju Jesus-temat inbakat redan i titeln – frälsaren skall i de tidigare filmerna skyddas från kungens soldater, jag menar robotarna, som vill utplåna den utvalde. Men det är rätt vagt, och inte särskilt inspirerande att se Christian Bale som den utvalde sonen heller. Han ser snarare ut att bära på Pilatus huvudvärk än frälsarens godmod.

Den som vill ha lite alternativ kan möjligen se Antichrist, men man kan knappast påstå att Lars von Trier lämnar något utrymme för tivel om Guds icke-existens: naturen är fullständigt godtycklig, möjligen mest ond, och människan också. Den mänskliga naturen är hur som helst utlämnad åt sig själv. Om det finns en Gud, tycker jag mig höra dansken säga, så är det ointressant eftersom han är oss så avlägsen och hans koncept om godhet och ondska är oss helt främmande (hej då, teodiceproblemet).

Själv är jag en sucker inte för filmer om religion per se utan för filmer om personlig tro och inneboende konflikter. Den vanligaste genren är Jesus-filmer som Passion of the Christ eller Last Temptation of Christ. Men kostymfilmer har heller aldrig varit mig grej – det skulle väl vara genrens mästerverk Life of Brian då.

Nej, alla sanna hädare och heliga dårar vet att man måste ifrågasätta människans skrifter för att komma åt det gudomliga. Nästa kategori är därför något intressantare; Jesus-allegorier. Bruno Dumonts debutfilm Jesu liv, Robert Bressons Au Hasard Balthazar, Denys Arcands Jésus de Montréal, Pier Paolo Pasolinis Theorem rör sig alla i den sfären, där bitar av Jesu liv används för att utforska tro, eller – hej Pasoloni – angripa hyckleri och borgerlighet.

Själv tycker jag fortfarande att det är ganska tråkigt med Jesus som person. (Kudos till katoliken Bresson som byter ut honom mot en åsna. Det är för övrigt intressant att ställa katolicismens ornamentering mot Bressons formmässiga asketism – när Mozarts Agnus Dei-mässa till sist ljuder i En dödsdömd har rymt är den som Guds röst i filmens tystnad). Men det är ändå, tycker jag, trist att iscensätta personlig tro med en kille som kunde gå på vattnet, dö och återuppstå. Det är lite som att se Stålmannen lyfta en bil efter att han först har vridit jordens axel ur led.

Nej, jag vill ha mina religiösa fanatiker, tvivlare och krisare skurna ur ett annat kött. De skall liksom inte likna något annat.

Och det är föga förvånande att det vid sidan av Carl Theodor Dreyers Ordet är just John Huston som står för en av de allra bästa filmerna i den här kategorin. Wise Blood kom 1979, men det är först i och med Criterions nya utgåva (och en brittisk utgåva tidigare i våras) som den görs tillgänglig. Filmen handlar om Hazel Motes, en ung man som kommer hem till den amerikanska södern från Vietnamkriget med en skada som tycks sitta i huvudet. Hans familj är död och det enda som återstår i den lilla hålan är hans skövlade barndomshem.

Motes bestämmer sig för att flytta till storstaden och det första han gör på tågstationen är att skriva ner en adress från en toalettvägg till en lättfotad kvinna som han flyttar in hos. När han överallt omkring sig ser texter om Jesus, på bergväggar, neonskyltar och vid kyrkor, så grundar han en anti-Kristus-kyrka, The Church without Christ, och börjar predika i gathörnen.

Motes religiösa uppväxt – i lilatintade flashbacks ser vi hur hans morfar predikar eld och svavel, och mot betalning förevisar nakna kvinnor i likkistor i predikanttältet efter stängning – får honom att springa åt andra hållet, så snabbt han kan. Men faktum är, vilket de flesta som skriver om romanen och filmen missar, att han springer från det omgivande samhällets tolkning av Kristus. Jesus har kidnappats och i varje scen blinkar neonskyltar där det står att Jesus frälser, Jesus blöder, Jesus går på vattnet; varje klippvägg är nersölad med ord om frälsning och böner (inledningens montage skulle kunna vara en inspiration till inledningen på teveserien True Blood).

Huston har inte bara tagit upp ett hycklande religiöst samhälle, där predikanter kläs upp av skojare och placeras ut på gathörn där de bråkar med varandra om omgivningens gunst – de battlar som ena riktiga hiphopare. Nej, han ställer sann tro – den helige galne med skökan i släptåg – mot ett genomkorrupt samhälle där, med Tom Waits fina beskrivning, Chokladfigurer av Jesus köps och säljs som aktier.

Wise Blood andas amerikanska södern i varje por. Och filmens känsla och dess absurda karaktärer har säkert varit en stor inspiration på Jim Jarmusch (kanske särskilt stillheten i Mystery Train, men också Down by Law). Och den fina dokumentärfilmen om musik i amerikanska södern, Searching for the Wrong-Eyed Jesus, bara måste ha snott en hel del härifrån.

Det är två saker som driver filmen och gör den så bra: dels leken, eller konflikten, mellan Flannery O’ Connors roman och Hustons filmatisering (alternativt Hustons sökande efter rätt tråd i romanen). Huston som gör narr av de religiösa hycklarna i södern och den troende Connor som med groteska karikatyrer och stor, svart humor undersöker hyckleriet i Jesus-kulten, men ändå låter den vinna på sitt sätt.
Hennes karaktärsgalleri är ett kapitel för sig: den förvirrade unge man som stjäl en uttorkad pygmé för att skapa en ny alternativ Jesus (eftersom den inte har något blod i ådrorna menar han att det är den ultimata anti-Jesus eftersom det inte finns något blod som kan frälsa); Harry Dean Stantons »blinde« predikant Asa Hawks som bara måste vara förlagan för hans profet i Big Love – hans falska ord träffar med samma oroväckande blandning av sötma och beskhet här som där. Och så Hawks dotter, den slampiga Sabbath Lily som vill vara Jungfru Maria och Maria Magdalena.

O’ Connors vision av den besatte Motes – som Huston måste ha förstått med tanke på hur han fick Brad Dourif att spela – är den avgörande nyckeln till tron som något på liv och död. Sällan har en sådan besatthet skildrats så väl på film. Lätt framåtlutad med en uppspärrade ögon som svart kol är han den perfekte helige dåren. Utan att säga för mycket är hans omvändelse också av allra mörkaste, medeltida slag.
Motes relation till Kristus kan sägas göra honom till en senare och mycket mer brutal släkting till prästen i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna – en annan toppfilm i tvivelgenren – Gunnar Björnstrands Tomas (Tvivlaren).

Dourifs spelstil ger – tillsammans med Hustons nästan dokumentärt skakiga åkningar när skådespelaren hastar fram på gatorna – filmen samma skjuts av religiös feber som James Baldwins essäsamling får av sin titel, The Fire Next Time. (Från en gammal gospeldänga: »God gave Noah the rainbow sign/wont be water but fire the next time« som alla Springsteen-fans hört på Bruce Pete Seeger-platta).

Man skulle kunna säga att dessa filmer försöker klä av den organiserade religionens skrud – fabler – för att undersöka tron som finns inunder. Den här brottningen med personliga demoner kan förvisso ta sig många olika uttryck men det är något med just religiös tro som gör det extra spännande. Mycket på grund av just skruden, religionens språk och motiv är ofta både vackra och slagkraftiga – som i gospelcitatet ovan – på ett sätt som inte ens kommunismen var i närheten av.

Men lockelsen ligger i att nå personen. Det är just därför som uttrycket Dourif har till slutscenerna är så bra: hans sätt att visa sin tro ligger i hans entonighet. Som det står i den medföljande essän till filmen – det är detta som är Gud.

Att Huston var precis rätt person för att filma svåråtkomliga mänskliga tillstånd visade han om och om igen i sin karriär. Hustons sista film blev passande nog The Dead, den avslutande delen i James Joyces Dubliners, som knappast kan anklagas för att vara någon actiontext. Och innan dess, fem år efter Wise Blood, filmade han en annan »ofilmbar« bok, Malcolm Lowrys Under vulkanen, om en brittisk konsul i Mexiko som filmen igenom är dödligt full (ja, det är helt enkelt en bra Leaving Las Vegas).

Men det är Wise Blood som framstår som den större och intressantare filmen. För flaskans demoner är i slutändan bara tragiska, medan religionens är fascinerande just för att de kan vara så mycket på en och samma gång: tro och tvivel, hopp och förtvivlan, frälsning och fall, himmel och helvete.

Och det är precis denna antaget irrationella blandning som gör religionen – tron – så svårförståelig och skrämmande för dem som inte tror, men så alldeles utmärkt för berättande i film och teve.

Alexander Skarsgårds amerikanska uttal kan säkert diskuteras, men vad är egentligen grejen med killens svenska? Först kom det redan klassiska »Vår lilla djurpark börjar växa till sig«, märkligt redan det, och nu – i True Blood-säsongsfinalen – ett slags staccatoaktigt nonsens som jag med lite flitigt rewindande lyckades översätta till »O du ljuva frihet«. Varför måste han frasera som om han var en inbillad svensk porrskådis från 1970-talet? (Och dessutom använda ungefär likadana metaforer?)

Eller ligger förklaringen i något betydligt mer raffinerat: är det kanske i själva verket så att sheriffvampyren Eric Northman lärt sig svenska för väldigt länge sedan?

Det här är ännu en av dessa miljontals potentiella flashbacks som man kan hoppas att True Blood kommer att bjuda på.

I övrigt kändes säsongsfinalen som tredje klassens Dexter-hantverk. Jag hade faktiskt hunnit glömma att vi letade efter en mördare här, kanske för att den tråden aldrig tycks ha engagerat manusförfattarna heller.

Men i stället för att gnälla tänkte jag nämna några detaljer som jag kommer att minnas från första säsongen av den här trots allt ganska inbjudande vampyrbagatellen:

1) Bills Wii-golf-spelande. Kändes klassiskt HBO – en liknande detalj hade kunnat uppstå i Sopranos om Sopranos hade fortsatt. Påminde också tittaren om att det här serien utspelar sig i nutid. Jag kommer att grubbla lite över vad detta måste betyda rent praktiskt: att Bill låtit installera bredband i sin gotiskt inredda herrgård? Det går väl i och för sig att göra per telefon också nattetid nuförtiden?

2) Vampyr-showdown vid en övergiven parkeringsplats. Är grejen med True Blood att serien ska förnya vampyrgenren? Det här kändes som en Billy Idol-video, makalöst töntigt, men så kom jag plötsligt ihåg Lost Boys och kände värme för alla de trettonåringar som får sin första kontakt med vampyrgenren via True Blood. Det är kanske inte så dåligt. Klart att vampyrer måste få stå i en ring på motorhuvar om de känner för det.

3) Jason Stackhouse. Bon Temps egen Christopher Moltisanti eller Ziggy Sobotka: lika kåt, lika benägen att hamna i trubbel, alltid lika lätt att förlåta.

Om Weird Science hade något slags betygssystem skulle jag ge True Blood S01 8/10.

Ingen roman sedan Michael Crichtons Jurassic Park kan ha tiggt så mycket om att bildsättas som Dead Until Dark, boken som fick Alan Ball att göra True Blood.

Med vissa förändringar, som kompisen Tara och en ny prolog, följer True Blood nästan ordagrant Charlaine Harris förlaga, där till och med replikerna ofta uttalas oförändrade med Sookie Stackhouses southern twang, som en kritiker uttrycker det.

Charlaine Harris är måhända inte en stor författare, men hon är en stor berättare, en oupphörligt intressant röst vid lägerelden som kan krösamaja – om jag får uppfinna det verbet – fram spännande sagor som nästan får en att motvilligt, som hypnotiserad av en vampyr, ständigt vända blad.

Böckerna innehåller mycket dialog – snabb, rolig, framåtdrivande. Det är som ett filmmanus där onödigheter har skurits bort (vilket påminner om Carina Rydbergs intensiva prosa), men att stämningar och beskrivningar ändå nästlar sig in i det lilla som finns, och i den amerikanska södern har hon mycket miljö och våra fantasier om den att spela på.

Episoderna avlöser varandra just som scener i en film eller teveserie, och med en näst intill Dan Brownsk förmåga att sluta varje stycke och kapitel med ett frågeteckens nerv.

Även karaktärerna har en förmåga att vilja bli visualiserade. Jag såg de två första avsnitten av True Blood innan jag började läsa Dead Until Dark, och hade skådespelarna redan i huvudet, men även i senare delar av romanen och även i uppföljaren Living Dead in Dallas skapar texten klarare bilder av människor och miljöer än genomsnittliga romaner.

Jag läser Charlaine Harris lika mycket av nyfikenhet för vad som kommer att hända med Sookie som en fascination av vad det är som gör hennes romaner så beroendeframkallande.

Om de, av någon outgrundlig anledning, hade varit olagliga, så kan jag lugnt se mig själv med nervös blick köpa en pocket från en suspekt man som gömmer dem i sin trenchcoat.

Jag har svårt för ordet guilty pleasure, men motvilligt måste jag sätta in Charlaine Harris i det facket. När jag på bussen hem från jobbet i går ivrigt väntade att få fortsätta på Living Dead in Dallas, tvingade jag mig själv först att läsa några sidor ur Stig Larssons Nyår.

Det konstiga är inte att Alan Ball valde att göra en teveserie av Sookie Stackhouse-böckerna. Det konstiga är att ingen annan har hunnit före.

fig.1

Alan Balls nya teveserie True Blood börjar på Canal+ idag och jag beslöt mig för en gångs skull att göra detta old school: inte ens tjuvkika på tidigare WS-rapporter utan bara kolla på de två avsnitten på recension-dvd:n och avgöra, utifrån dem, om det här är en serie jag vill haka på. Eftersom vissa av er kanske också står i valet och kvalet lovar jag härmed heligt och dyrt att inte skriva spoilers om annat än de alldeles första minuterna, dem man ändå missar eftersom tevattnet inte har kokat eller man tänker att man visst hinner få igång diskmaskinen före programet börjar.

Kommer ni ihåg hur Buffy the Vampire Slayer började? Så här minns jag det:

En blond skolflicka i kort kjol blir förförd av en het jock i natten. Det börjar precis bli obehagligt; man känner att nånting läskigt kommer att hända henne och litar inte ett dyft på den kåte jäveln och just då – wroarr! – anfaller tjejen honom, biter honom i nacken och suger hans blod. Hennes ansikte är monstruöst nu och hon har huggtänder och ett demoniskt leende.

Senare i serien kommer vi att känna henne som vampyren Darla, men precis här vet vi inget utom en av seriens viktigaste principer: att det aldrig är uppenbart vem som är monstret. Att det kan vara den söta blonda tjejen; att det, som i de sista säsongerna, till och med kan vara Buffy själv.

True Blood inleds med en liknande luring, som strukturellt ligger så nära Buffys att man nästan kan tänka på det som ett homage. Här är det inte gothmannen som är vampyren, utan en knubbig redneck, en snubbe i paramilitära kläder som till och med sydstatskidsen dissigt kallar »Billy Bob«. Men sedan får vi credits, en hyllad och skitsnygg sekvens som hänvisar till två referensramar långt ifrån geekig genreteve.

Dels har vi typsnittet, som bland annat påminner mig om (den legendariske titelsekvensdesignern) Saul Bass affisch till Anatomy of a Murder och en upplaga av The Killer Inside Me som jag har i hyllan – ni kan säkert komma på fler exempel där just den här stilen hör ihop med brutalt våld under ytan i en småstad.

fig.2

Och dels har vi bilderna, ett montage som med all önskvärd tydlighet etablerar att vi här rör oss i ett Södern där naturen är rå och människor lever så nära jorden och sina kroppar att det lätt slår över i olika slags extas: sexuell eller religiös, driven av hat eller kärlek. Alan Ball jobbar ändå hårt på att koppla loss det här registret från  myternas och legendernas plan. Hurricane Katrina namedroppas redan innan titelsekvensen, hjältinnans wisecracking svarta bästis Tara (som, hoppas jag, längre fram i serien får fler egenskaper) läser The Shock Doctrine, och på ett tabloidomslag skymtar rubriken: »ANGELINA JOLIE ADOPTS VAMPIRE BABY« – en med andra ord relativt trovärdig variant av vår verklighet.

Så rullar det igång, HBO stylee; massor med berättelser, massor med antydd backstory som säkert kommer att klarna; massor med karaktärer varav många i mitt tycke är jävligt enerverande, vilket förstås inte betyder att de inte, som Cordelia och Anya i Buffy, så småningom skulle kunna bli mina favoriter. Skådespelarna är i True Blood rent kvalitetsmässigt överlägsna, får jag medge – mina älskade buffysar tog ju genomgående ganska länge på sig att hitta hem i rollerna. Ball hanterar elementen med en professionalitet som får allt att se väldigt enkelt ut. Det gäller också genreblandningen (erotiskt drama, ockult action, high school-aktig relationssåpa) som jag vet har fått kritik: jag tycker det åtminstone inledningsvis fungerar alldeles ypperligt. Berättandet är helt enkelt så proffsigt att jag tänker lita på ifrån att keffa eller komiska detaljer är fullständigt avsiktliga.

fig.3

Så var detta med vampyrer, som ju personifierar allt det där som Södern i titelsekvensen står för. (De får också en utökad sexuell makt av att deras superhastighet tydligen kan funka som ett slags vibrator inbyggd i snoppen). Vad som är unikt och intressant för just de här blodsugarna är att de på ett mycket tydligare sätt än i vampyrhistorier normalt speglar mänskliga egenskaper: människor vill ha deras blod precis lika mycket som de vill ha människornas. Ingendera sidan är definitivt och fundamentalt god eller ond, serien handlar inte om det. Så vad handlar det om?

Knulla, är det uppenbara svaret. Ett annat och tydligt närvarande svar är att Sookie Stackhouse, en servitris och i allra högsta grad även en southern belle och en lady,  mår väldigt bra i självbilden av att träffa en kille som är en gentleman av den gamla skolan. Ett tredje tema som jag anar i de första två avsnitten men som kanske inte håller sig är att Sookies vardag som telepat påminner mycket om allas vår vardag i mediasamhället. Vi har för mycket information; människorna omkring oss har ingen värdighet längre och det mår inte vi heller bra av. En vampyr vars tankar hon inte kan läsa, en typ som tystar bruset och inte finns på Facebook, som har all tid i världen, är en förförisk bild av att hoppa av och starta om.

Själv saknar jag sådana attraktiva alternativ så jag får göra det näst bästa och haka på True Blood. Som jag tror och hoppas att jag kommer att kunna älska precis lika hårt som Sookie själv faller för sin verklighetsflykt i hembyn. Det förutsätter förstås att den snälla, blonda hjältinnans väna tjejmanér döljer andra hemligheter än en hetsig sexualitet – allra helst ett litet inre monster. Here’s hopin’.

Så vad säger vi egentligen om True Blood?

En sak är i alla fall säker: det här är en serie som aldrig kommer att bli lika bra som sina egna förtexter.

Varje gång Jace Everetts träskblues drar igång börjar jag fantisera om en helt annan serie: ett möte mellan JT LeRoys white-trash-West-Virginia och David Lynchs Mulholland Drive, en Salem’s Lot regisserad av Sofia Coppola. Exorcister, rock’n'roll-babtiser, barnvampyrer.

I stället får man – ja, vaddå? Ett gotiskt Dawson’s Creek med inslag av Harlequinroman?

Anna Paquin är rätt bra som telepatisk outcast med krängande södernaccent, och i de bästa stunderna påminns man om att Alan Ball faktiskt sitter bakom rodret på serien. Men varje gång det skulle krävas ett mognare handlag kommer en gläfsande collie springande. Möjligtvis tog det sig lite i fjärde avsnittet, signerat gamla Heathers-regissören Michael Lehmann. Det blev plötsligt både tajtare och roligare, mest tack vare introduktionen av det plågsamt fantasieggande konceptet penisgikt. Men lysande är det ju inte.

Kanske borde någon ge reklambyrån Digital Kitchen i uppdrag att utveckla en hel teveserie i stället?

Tevehöstens hittills bästa replikskifte är när T-Bag i återstartade Prison Break går omkring och småkräks i öknen, efter att undvikit svältdöden genom att käka upp likdelar av en mexikansk tjockis, och plötsligt möter två killar på fyrhjuliga motorcyklar. De stannar och frågar hur det är fatt – »Have you eaten some bad mexican?«

Och T-Bag är så fin när han sväljer ännu en kvävd spya och svarar: »Yeah, something like that…«

Jag gillar Sons of Anarchy och True Blood, men höstens hittills största positiva överraskning är faktiskt de första tre avsnitten av Prison Breaks fjärdesäsong, där Scofield nu bränt bort hela kroppstatueringen som en symbol för att det som varit är över – nu regerar en kreativ nystart, och i ett fullständigt förryckt tempo. Faktum är att var och en av episoderna hittills hade kunnat kavlas ut till hela säsonger i sig själva.

Prison Break har både försökt fortsätta att rida på, och samtidigt av utvecklingsnöd velat distansera sig ifrån, sin egen inledande hype.

Serien började som ett prestigedrama, i storymässig synk med de stiliserat blåsvarta förtexterna och den klaustrofobiska soundtrackmusiken: ofta genuint spännande i sin olidliga utdragenhet, smutsigt fängelsefokuserad, visserligen föga trovärdig men ändå tajt sammanhållen i en tematisk riktning mot The Great Escape.

Under andra säsongen urartade den snabbt. Karaktärerna blev pajasar och stod under tio avsnitt och grävde i villagaraget hos en sexfrustrerad hemmafru, och skickade dagligen in den där nervösa lillkillen till stan efter verktyg tills de blev avslöjade.

Sen under förra säsongen var hela gänget samlat i en laglös Panama-facility i stället. Gamla fängelsevakten Belkin stolpade omkring här också, fast som fånge, i absurda bitch-kläder eftersom en ny hårding ägde hans arsle.

Och så den här »Organisationen«-ramberättelsen – den slappaste story-arc-arktetypen i världen: en jättelik företagsmilitärpolitkerkonspiration som styr halva USA… till och med Falcon Crest använde den under sina sista två säsonger, när allt annat var förlorat. Och förra säsongen tycktes denna superorganisations enda intresse bestå i att fiska efter nåt i havet, varför man lierat sig med en ensam australisk fiskargubbe som plitade ner longituder i en fågelbok.

Men i fjärdesäsongen har allt färglöst fyllts i och fettet blivit muskler. Den australiske hunken Whistler visar sig förstås direkt vara en iskall mördardubbelagent. Och företagsmilitärpolitkersuperorganisationen är på tårna igen, ska starta krig över hela världen och välta demokratin över ända.

Och så är denna makalöst elastiskt tänjda korrelation mellan högsta budget och lägsta logik lyxigare fotad än någonsin. Underbara miljöer och färger: LA, New York, Florida, Panama City, Arizona… och snyggaste flygfotot i branschen.

Men den coola poängen med Prison Break är att serien i sig blivit ett sånt rymningssäkert fängelse för de ursprungliga huvudrollgestalerna, inklusive fängelsevakten Bellick och besatte snuten Mahone, som i början av varje ny säsong återigen ska klumpas ihop av ännu en galen ödesnyck – och snart också har i uppdrag att bryta sig ut ur nånting. Denna gång ska Prison Break-gänget likt ett super-heist-team rädda den amerikanska demokratin från Militärföretagspolitikerkonspirationen – som i sin tur kontrar med en ny, skön blaxploitation-terminator i för korta kostymbrallor.

Visst har Prison Break blivit bisarr sleazeteve, som gärna trycker på alla knappar samtidigt, men ändå hittar den direkt in i en rytm – i ett geometriskt kalibrerat manus – man gärna nickar i takt till. Ty mitt i löjligheten: höstens bästa säsongs-setup och en osannolikt läcker comeback.

Lagom till att Låt den rätte komma in hyllas ihjäl på amerikanska filmbloggar och Vampyrer går på svensk bio är det äntligen dags för HBO att släppa ifrån sig True Blood, som ju köptes in förra året, men sedan gick in i manusstrejksväggen och fick ligga i skafferi.

Konceptet är enkelt: Serien tilldrar sig i den Louisianska småstaden Bon Temps, där servitrisen Sookie, som också råkar vara begåvad med telepati, stöter på sin första blodsugare. I och med lanseringen av det syntetiska blodalternativet TruBlood har nämligen världens vampyrer så att säga kommit ut ur kistan och tillkännagivit att de önskar leva i fredligt samförstånd med människorna.

Om man ska beskriva stämningen lite förenklat – vilket man förstås ska – är det fråga om en kopp träsksöderestetik, en smula finna-sig-själv-historia, lite övernaturlig medborgarrättsproblematik à la X-Men och en inte så liten nypa svettig Abercrombie & Fitch-reklam (allvarligt talat – om alla under fyrtio i en liten deprimerande håla har fysik av stål och tycks ha som främsta hobby att se effortlessly skitsnygga ut; är den verkligen så deprimerande?). Allt fångat med närkrypande foto samt invirat i skönt sunkig musik av Gary Calamar, som också ligger bakom till exempel Dexters ljudvärld.

True Blood är utvecklad av Six Feet Under-skaparen Alan Ball i samarbete med Charlaine Harris, som skrivit bokserien den bygger på, och ligger föga förvånande närmare Anne Rice än Buffy. Serien är hittills inte så koncentrerad på vampyrerna själva som på människornas bild av dem, från teasern med dryga svennar som vill se en äkta vampyr till Sookies mormors förhoppning om autentiska minnen från inbördeskriget. Vilket förstås är helt rätt tänkt. Vampyrer gör sig bäst när man inte tittar på dem för noga; den klaustrofobiska småstaden med social kontroll, futtiga vendettor och oblygt gloende på avvikare är en tacksammare huvudperson.

Det återstår att se vad det blir av serien när det kommer in fler vampyrer och man får något slags inblick i deras samhälle (ett sånt måste de ju ha om de lyckas prestera lobbyinggrupper som kan sitta och debattera i teve), men jag måste säga att jag känner om inte överväldigande, så i alla fall stillsamt bubblande entusiasm. True Bloods första avsnitt är ingen sån där Lost-pilot som gör att man sitter med hakan i knät, men det känns väl avvägt, aptitligt serverat och inte det minsta nerdummat. Att det är Ball som ligger bakom, och att han sagt att han och Harris kom överens om att göra teve och inte film av böckerna för att de ville ge den dramaturgiska kurvan rättvisa, gör den ju inte mindre lovande: Vi kan stå inför en schysst höst för vampyrfans.