Redan första säsongen var Dark Blue en serie man såg i smyg. Hårdkokta undercover-snutar i LA fångade den ena storkriminelle efter den andre och det var så där lagom väloljat och actionsspäckat, men på intet sätt nyskapande (tänk Jerry Bruckheimers magiska producentvinge).

Ändå kunde man inte slita sig. Logan Marshall-Green var precis rätt i rollen som Dean, ung kisande snut på gränsen, och trots kylskåpsstora hål i ploten sögs man tillbaka av de återkommande stötarna där gänget närmar sig sitt mål med falska identiteter.

Som Teresa skrev för ett år sedan – ibland är man inte sugen på en trerättersmiddag utan en kompetent ihopsvängd kebabrulle.

Och i andra säsongen blir den bara godare. Det är som att serieskaparna haft den gamla Color Me Badd-låten I Wanna Sex You Up i bakhuvudet, för ett, tu, tre så slipper vi ett av de mest skavande problemen.

Dylan McDermott i rollen som gruppchefen Carter presenterades inledningsvis som en man jagad av sitt mörka förflutna (!). Men för McDermott verkade rolltolkningen inte gå djupare än att glömma raka sig och sitta och stirra i ensamhet vid en bardisk. Tur då att något ljushuvud helt enkelt beslöt att skippa alla Carters gamla problem och hälla in honom och McDermott i en mer klassisk romantisk hjälteroll.

Med hjälp av nykomlingen Tricia Helfer (Battlestar Galactica) får han äntligen spela ut hela registret av tillbakahållen åtrå och schvungiga jag-lämnar-rummet-men-kan inte-motstå-lusten-att-gå-tillbaka-och-kyssa-henne. Helfer spelar precis lagom känsligt tillbaka och flaschar med jämna mellanrum ett leende som tycks bestå av minst ett femtiotal bländvita tänder.

Scener och trådar som bygger på karaktären Ty (Omari Hardwick) är fortfarande så tråkiga att klockorna stannar. Först var han lyckligt gift, och ärligt talat hur kul är det? Sen fick han problem, utan att det blev ett dugg mer spännande. När Ty blir för frekvent brukar jag spola lite och det gör inget – man behöver aldrig vara rädd för att missa något väsentligt.

Gänget har i och med utökningen fått lite mer balans, där tjejerna används flitigt och underhållande för att lura omkull drog- och vapenhandlare. Det enda man oroar sig för lite är hur länge det ska vara möjligt att om och om igen spela kriminella Los Angeles-bor dessa spratt? Nog måste väl ryktet gå, liksom? Dessutom får jag allvarlig deja vu-känsla varje gång teamet går in i en bar. Det ser ut som om de bara har tillgång till en enda bar till alla avsnitt, som det pyntas om lite i. Kanske blir jag lurad av att allt gärna filmas i dunkel, även dagtid, ungefär som att scenografen en gång blivit kär i stämningen i filmen Seven men inte hade råd med regnet.

Men det där hör inte hit. Logiken är redan kastad över axeln. När så hårdnackade Dean också får hålla igång två kvinnoförbindelser samtidigt mosas mina sista rationella invändningar sönder. Love is in the air!  Och jag firar det med extra mycket röd och vit sås.

En intressant avart i dessa blockbustertider är till synes simpla high concept-filmer med så tillkrånglad plot att de blir helt obegripliga. Nya Angelina Jolie-actionern Salt är en sådan film.

En CIA-agent blir anklagad för att vara KGB-agent och måste rentvå sitt namn – låter busenkelt, men manuset tar så många vändningar fram och tillbaka, och har en så löjlig final, att det är svårt att hänga med.

Det kan förstås spela in att jag var grymt trött och hade druckit två glas vin innan jag såg den på Malmö Filmdagar, vem vet? Men med manusförfattare som Kurt Wimmer och Brian Helgeland (som skrev om manus till att passa Jolie efter att Tom Cruise tackat nej) och en rutinerad – om än hyggligt ospännande – actionregissör som Phillip Noyce borde det blivit bättre.

Det mest fascinerande med Salt är hur Angelina Jolie ser ut. Så avmagrad att hennes ansikte blivit till en kantig mask: med vassa kindben, fyrkantiga läppar under ett par gigantiska anime-ögon ser hon nästan datoranimerad ut. Hon är både bortom »snygg« och bortom »mänsklig« - hade Terminator 3: Rise of the Machines gjorts idag hade hon blivit en perfekt bad guy istället för den där norska fotomodellen.

Sen är det lite skojigt med filmens tagline. ”WHO IS SALT?” är sannerligen i lamaste laget – på svenska blir det inte coolt, bara absurt. »VEM ÄR SALT?« låter mer som en tagline för en fyrtiotalskomedi med Annalisa Ericson och Nils Poppe. »Vem är Salt? Jo det är Viola det, saltaste bönan i stan!«

Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Louie (FX)
2. Rubicon (AMC)
3. Mad Men (AMC)
4. Rescue Me (FX)
5. The Big C (Showtime)
6. Childrens Hospital (Adult Swim)
7. Entourage (HBO)
8. The Deep (BBC)
9. The Daily Show with Jon Stewart (Comedy Central)
10. Hung (HBO)

De senaste tre avsnitten av Louie har, plötsligt och överraskande, klivit in i ett större, mörkare allvar. Fortfarande roligt, men med varje skratt ekande i en deprimerande avgrund. Det är personligt, självutlämnande, tragikomiskt och med en säregen ton som fusionerat hyperrealism och socialrealism. Rätt otroligt, faktiskt.

Även Rubicon växer och övertygar. Nu börjar man fatta att intrigen – och varenda detalj i den – ska tas på allvar. Spännande!

The Big C är ojämnt men profaniteten bryter skönt mot klyschorna och huvudrollsparet Laura Linney och Oliver Platt känns redan som 2000-talets bästa gifta par i amerikansk teve. Såg ni scenen i andra avsnittet när hon solade naken i trädgården och han kom hem, och fick stånd, och hon sa att, visst, »fuck me here in the grass«, och han hörde fel: »You want me to… fuck you in the ass??« Såg ni hur Platt levererade repliken? En mästares verk! Nästan så man känner att Russell i Huff är tillbaka.

Idé: låt oss varje år välja ut ett par mätta och belåtna multimiljonärer ur rock- och konstmusikhistorien och tvinga dem att flyga till Stockholm för att ta emot ytterligare en miljon för något fint de gjorde för trettio år sen och så låter vi Kungen ge dem ett pris ingen utanför Sverige bryr sig ett skvatt om! Deal?

Man kan tycka vad man vill om Polar Music Prize, men årets pristagare Björk och Ennio Morricone känns åtminstone värdiga. Jag har givetvis bara hört en bråkdel av filmmusiknestorns gigantiska produktion (mer än 500 filmer, sägs det) men här är mina fem favoriter.

5. Deborah’s Theme från Once Upon a Time in America (1984)
Morran när han är som mest storvulen: sentimentalt – nästan på gränsen till smetigt – och fantastiskt, tårdrypande vackert.

4. Temat från A Fistful of Dollars (1965)
Snyggaste och saltaste biten från den sprängfulla gottpåse av twangiga gitarrer och ominösa mungigor som är Leones Dollartrilogi. Senast samplad i lagerlokal-shootouten i Kick-Ass.

3. Main Theme från Once Upon a Time in The West (1968)
Snarlik Deborah’s Theme; lika grandios och sinnesutvidgande fint.

2. Main Theme från The Thing (1981)
När John Carpenter – känd, förstås, för sin egenkomponerade och kostnadseffektiva filmmusik – lät Morricone skriva musiken till sin sci fi-rökare lät resultatet exakt som om Carpenter själv suttit vid synthen och kedjerökt. Gissningsvis har Morricone aldrig varit så minimalistisk och sparsmakad som här, vilket förstås passar perfekt till en stelfrusen Kurt Russel i Carpenters karga, iskalla skräckis.

1. The Strength of the Righteous Man från The Untouchables (1987)
Brian De Palmas allra lyxigaste film, med maffiga Armanikostymer, en perfekt Costner med babyface och ett gediget manus av Mamet – och Morricones episka score som extra maräng på gräddtårtan.

Här är hela listan på Spotify, för den som vill lyssna! Vilka är dina egna favoriter?

I den tredje audiokorrespondensen från Malmö Filmdagar sammanfattar Per och Martin de två sista dagarnas filmtittande. Till sin hjälp har de denna gång två gästtyckare: Ebba Bjelkholm och Anna Arnman, distributör respektive akademiker på plats i Malmö.

Det blir snack om följande filmer: Scott Pilgrim vs The World, Ond tro, The Other Guys, Toy Story 3, MicMacs, Oceans, Himlen är oskyldigt blå (igen), Winter’s Bone (igen), Armadillo och Piranha! Dessutom lite grann om Cornelis. Diskussionerna om Piranha och Armadillo innehåller en del spoilers. (Det bara blev så.)

 Filmdagarna: korrespondens #3 [46:25m]: Play Now | Play in Popup | Download

I denna andra audiokorrespondens från Malmö Filmdagar diskuterar Per och Martin filmerna Winter’s Bone, Honung, Tusen gånger starkare, Himlen är oskyldigt blå, The Kids Are All Right, och Till det som är vackert. Minimalt med spoilers, och inte så mycket pungchock heller.

 Filmdagarna: korrespondens#2 [15:15m]: Play Now | Play in Popup | Download

Per och jag befinner oss just nu på Malmö Filmdagar, där vi försöker se så mycket som möjligt av det kommande bioutbudet i höst, under fyra (eller tre och en halv) superintensiva dagar. Man kan med fördel följa vårt sporadiska twittrande från evenemanget, men vi har också en idé om att ful-podcasta lite. Inte istället för att skriva fullödiga rapporter om det vi sett, men kanske som ett litet komplement, ett litet smakprov av det vi ser och upplever.

Det här är lite av ett experiment för oss alla – vi är glada amatörer vad gäller fältinspelningar, och här på WS har vi aldrig testat det här med att dela med oss av ljudklipp. Det går att ha åsikter om såväl ljudnivå, redigering och vad vi babblar om. Dessutom är det ett visst lagg på när vi spelar in och när vi har möjlighet att lägga upp det på WS. Så ha det i åtanke när ni lyssnar på denna första audiokorrepondens från Malmö Filmdagar 2010.

 Filmdagarna: korrespondens #1 [13:42m]: Play Now | Play in Popup | Download

Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Mad Men (AMC)
2. Rescue Me (FX)
3. Rubicon (AMC)
4. Louie (FX)
5. Dark Blue (TNT)
6. Top Shot (History Channel)
7. Entourage (HBO)
8. The Deep (BBC)
9. The Daily Show with Jon Stewart (Comedy Central)
10. Hung (HBO)

Har haft en stor och genant svaghet för Top Shot ett tag. Det kryllar ju av vapenporrserier på den amerikanska realityscenen och som pacifist och jakthatare borde jag titta åt ett annat håll. Men Top Shot är svår att motstå. Ett dussin »marksmen« på mer eller mindre världsmästarnivå stressar igenom stenhårda och lekfulla skyttetävlingar tills bara en återstår som Top Shot (finalen var nu i veckan), och här finns givetvis inte bara skickliga skyttar utan också corny personligheter; exempelvis en som snackar som Buzz Lightyear, en som säger urskönt kristliga ersatz-svordomar som »Holy macroman!« och en fjortis som låter som en stenad mormon och på allvar säger saker som »Heck, I’m stuck in surrealism, ålrajtee!«.

Mad Men och Rescue Me är så olika som två kvalitetsdramaserier kan bli, och båda just nu dödligt bra – Rescue Me dock på ett helt bisarrt sätt som jag fortfarande brottas med att försöka förklara i textform (och för mig själv…). Säger som jag brukar – återkommer snart om det.

BBC:s The Deep är, inser jag nu med säkerhet, ren dynga men kul ändå. Ryssarna är dock så uselt skildrade att det skulle kunna vara en tysksvensk bulkdeckare.

Rubicon är fortsatt fantastiskt murrbrunmysig och välgjord om än totalt ospännande.

Sedan sommaruppehållet har jag tappat intresset för The Colbert Report. Där The Daily Show är konstant vasst och levande blir Colbert allt tråkigare maniererat och mallat, och för första gången sedan Colbert startade har jag börjat hoppa över avsnitt. Och det svåraste med att sluta med Colbert var just det faktum att jag sett vartenda avsnitt sedan starten – det var komplettisten i mig som ville fortsätta kolla, inte Colbert-fanset.

I Entourage ser vi Vinnie glida in i en ny men alltför klassisk Hollywoodtragediroll, som alkis, och i Hung expanderar gigolostallet. Två mycket välfunna och intressant genomförda storyutvecklingar. Även om jag gärna skulle byta båda mot en Entourage-Ari-spinoff med namnet LA Gold: en dramedy om Los Angeles brist på NFL-representation…

Kan tillägga att jag gav Will Ferrell-kopplade Big Lake på Comedy Central en chans som jag inte tänker ge de igen – ofattbart tafatt.

Det var lite förvirrande att se Betty White som Elka i Hot in Cleveland. Denna äppelkindade vithåriga gulltant, som i mitt sinne fortfarande är Pantertanters blåsta Rose (trots självmedvetna och roliga framträdanden som sig själv i olika sammanhang). Plötsligt knallar hon omkring och är fruktansvärt elak och fördömande, fnissar åt andras lidanden – när hon inte aktivt orsakar dem själv – och ägnar sig hängivet åt alkohol och allehanda andra substanser av varierande laglighetsgrad.

Sen insåg jag – hon är ju pantertanternas Sophia Petrillo, uppdaterad för 2000-talet i bedazzlad velourdress. Hon är den som säger det ingen annan vågar, eller är tillräckligt svarthjärtad för att våga tänka. White har inte bara gjort en 180-gradersvändning från sin mest kända roll, utan tagit med sig och blivit dess gamla plågoande. Och det är för den skamlösa elakheten man tycker bäst om henne av damerna, även om man är glad att själv slippa möta Elka i köket på morgonen.

Däremot kanske det gör det lite väl uppenbart att Hot in Cleveland litegrann försöker ta över Pantertanter-manteln. Tre singelkvinnor of a certain age och det påtvingade gamla rivjärnet, i ett hus. Lite yngre, lite hippare, men ändock ett försök att på samma sätt framställa den äldre kvinnan som sexuell och värdefull. Frågan är väl om det ens är någon poäng att göra det idag, med milfar och cougars vart man än vänder sig. I mitten av åttiotalet var det revolutionerande, men med Madonna och Demi Moore på tidningsomslagen känns det ganska mycket som öppna dörrar. I alla fall så länge som fyrtionåntingkvinnan man lyfter fram är en botoxad och hårdstylad Los Angeles-snygging.

Igår bjöd Filminstitutet in till sin sedvanliga presentation av höstens svenska filmer, där man visar trailers och regissörer/skådisar snabbintervjuas i rasande tempo. Sammanfattningsvis ser det hyfsat ljust ut i höstmörkret. En del onödigheter – visst är det old hat att dissa Colin Nutley, men Änglagård – tredje gången gillt (premiär 25 december) känns väl inte akut nödvändig. Och när regissören till Psalm 21 (5 november), en rysare med Jonas Malmsjö som härjad präst utsatt för arga odöda i ett snöigt Norrland, säger att han gör drama och tycker att skräckfilmer är »totalt ointressanta« osäkrar jag min geekrevolver… men specialeffekterna i trailern är showy och Per Ragnar spelar en demon, så hoppet lever.

Amir Chamdins emotsedda Vreeswijk-biopic Cornelis (12 november) ser oerhört lovande ut – en glad överraskning efter Chamdins debutfilm Om Gud vill som var snorsnygg men hade noll och intet att berätta. Här finns det både utsökt foto, matig story och grundlig research (både producentnestorn Anders Burman och Jack Vreeswijk har varit inkopplade) och en porträttlik Hank von Helvete i huvudrollen – jag tror Cornelis kan bli riktigt bra. Bara att det är en svensk biopic – har vi ens haft något sånt tidigare? Jag söker i minnet men hittar bara idel torra gubbs som Nobel och Troells sömnpiller Hamsun. En svensk Walk the Line? Ja tack!

Men det var framförallt tre filmer som fick peppen att rassla igång på allvar. Paret Peter Schildt-Christina Herrström – som gett oss odödliga teveklassiker som Ebba & Didrik och Glappet – är tillbaka med Tusen gånger starkare (24 september) efter Herrströms Augustnominerade ungdomsbok. Tjejerna i niondeklassen, ledda av den orädda nykomlingen Saga, vänder upp och ner på hierarkierna och tar makten över killarna. Schildt-stammisar som Katarina Cohen och Göran Ragnerstam är med på ett hörn, och Schildt ser ut att ha samma gudabenådade handlag med sina unga och oprövade skådisar som alltid, så det kan bli mumma. Trailer här.

Johannes Stjärne Nilssons och Ola Simonssons Music for One Apartment and Six Drummers har som bekant gjort segertåg på alla möjliga filmfestivaler (och finns här för den som till äventyrs missat den) och nu kommer en spinoff: Sound of Noise (29 december), där det propra trumslagargänget iförda rånarluvor slår till mot olika strategiska samhällsinstitutioner. De jagas av polisen Amadeus Warnebring – det enda tondöva barnet i en musikalisk familj, därför med ett grundmurat hat mot all musik – som snart blir deras nemesis. Kudos till det knasiga namnet, och till Bengt Nilsson som spelar kommissarien och aldrig brukar vara annat än lysande. Vi visades en femminutersscen där gänget kapar en hjärtpatient på väg in i operationssalen och börjar spela på syrgasutrustningen och den sjukes bröstkorg – det såg smått lysande ut. (En annan sekvens finns här.)

Till sist den kommande film jag blev mest till mig över: Kristian Petris Ond tro (9 oktober), en karg thriller efter ett originalmanus av Magnus Dahlström, han som skrev Papperskorg och Fyr och andra knivskarpa, obehagliga texter på nittiotalet.  Snyggt grådaskigt foto (Hoyte van Hoytema) och en trojka fina skådisar (Sonja Richter, Jonas Karlsson, Magnus Krepper) i en gåtfull historia om jakten på en bestialisk mördare.

Petris beskrivning av arbetssättet låter uppfriskande smart: först designade man staden i filmen med inspiration från bandesignen i Grand Theft Auto-spelen, började med stadskärnan, byggde vidare (sjukhus, parkeringsplatser) och sen placerade man ut scenerna i miljöerna. Looken man strävade efter var Repulsion och »Hitchcocks sextiotal« men referenserna slutade inte där. När Petri berättar om sitt allra första arbetsmöte med Hoytema låter det så geekigt att man får en tår i ögonvrån av pur lycka: en tretimmarsseans där de satt vid köksbordet med varsin fullmatad laptop och alltmer upphetsat visade varandra sina absoluta favoritklipp från filmerna de älskade… Allt talar för att Ond tro blir en av årets absoluta höjdpunkter på bio. Pepp!