Weird Science
Weird Science blir Nya TVdags – och nya WS!

2013-11-06  

I’m mad as hell and I’m not gonna take it anymore…

Det finns inget bättre sätt att inleda en ny era med än att citera Sidney Lumets Network. Passion föds ur begär, och inget föder begär som ilska, vanmakt och leda. Och ju längre jag hållit på med tevekritik, desto mer har jag insett att min frustration över dess tillstånd är konstant.

För nio år sedan startade vi Weird Science ur ilskan över att tevekonsten fortfarande inte existerade inom svensk kulturkritik. I dag är det tvärtom. Överallt – på nöjessidor och kulturredaktioner, i sociala medier och bloggar – har 2010-talets nybörjarklasser i tevekritikskolan öppet hus. Och ingen annan kulturgenre kräver så lite av sina journalistiska bevakare.

Samtidigt är det väl bara amerikaner som är lika tevegalna som svenskar. Ingenstans konsumeras fler serier och streamingsajter per capita. Och inte ens den amerikanska teveindustrin är lika expansiv och experimentlysten som den svenska just nu. Därför gör vi denna satsning. Den svenska passionen för tevekultur förtjänar en passionerad, helhjärtad, starkt personlig och expertnördig tevejournalistik.

Därför har vi samlat skribenterna på Weird Science samt andra handplockade teveexperter som Sara Ödmark från Älskade Dumburk, Anna Thunman Sköld från Thunmans tv-blogg och Tobias Norström och Billy Rimgard från podcasten Obiter Dictum, under ett helt nybyggt, högt tak borta hos TVdags. Vi har skapat en helt ny sajt ihop med dem som inkluderar både redaktionellt material och tablåtjänst inklusive en mängd funktioner – några rullar vi ut direkt, några av de mest spännande behöver ännu lite tid av utveckling.

Men just precis nu kör vi alltså i gång tevebloggandet hos TVdags i stället. Samtidigt går WS in i en tillfällig träda. Vi har nämligen helt nya planer även för WS. Återkommer till det!

Dags att släppa taget om Sons of Anarchy?

2013-11-01  

Denna text innehåller spoilers om Sons of Anarchy säsong 4 och 6.

Varje serie har sitt slut, ibland sker det långt innan det faktiska. Det blir som ett personligt avslut där ens bättre jag slutligen bestämmer sig för att strunta i dess motsvarighet. Det är då man har fått nog.

Jag kände så med Dexter redan efter säsong fyra, även om jag höll ut till det värdelösa, själlösa slutet och jag känner så nu inför Sons of Anarchy. Jag har helt enkelt tröttat på kollagen (som väl snittar på en fem, sex minuter vid det här laget) de repetitiva actionmomenten, blickarna som inte betyder något längre, alla bleka löften och våldet som bara blir mer och mer sadistiskt och förnedrande. Samtidigt som konsekvenserna oftast uteblir eller portioneras ut över ett par säsonger, och då har man redan glömt bort vad som föranledde dem. Ett problem som även gäller karaktärerna. Vart står Tara till exempel? Hennes överarbetade intrigerande för att ta sig ur klubben ter sig bara omständligt och lite löjligt.

Och Jax Teller, vem är han? Å ena sidan en filosofisk välgörare, å andra en grym våldsverkare utan någon som helst ånger. Ingen omöjlig ekvation visst, förutsatt att den ena sidan erkänner den andra. Jax Teller har tappat det djup, den komplexitet han än gång hade. Han väcker inte längre min nyfikenhet. Mystiken är borta, kvar finns bara en gangster som fastnat i ett mönster han själv verkat tröttna på. Detsamma gäller serien som helhet.

Till skillnad från andra tevegangsters som Nucky Thompson eller Walter White har Jax Teller slutat rannsaka sig själv. Plötsligt är det upp till tittaren att spekulera i vem han egentligen är och det är inte roligare än att fantisera om vilken anonym badguy som helst.

Det håller inte längre. Sons of Anarchy var länge en av mina serier jag längtade efter varje vecka. Jag trodde på den. Nu spelar jag hellre senaste Grand Theft Auto. Ändå så har det knappast saknats möjligheter till försoning. Som när Teller avslutar vapenaffärerna med irländarna och man tror att det har att göra med dåligt samvete (eftersom ett av deras vapen just spelat huvudrollen i en skolmassaker), men det visar sig vara enbart »en affärsfråga«. Eller när Jax plötsligt hamnar mitt uppe i någon slags bisarr pedofilring och löser det hela med att skjuta ledaren utan den konfrontation man hoppats på. Och som varit mer logiskt.

Jag stör mig på allt det här, men framför allt förvånas jag över hur man bara kan med att glömma bort – och tro att tittarna glömt bort – tråden Jax och Clay emellan. Vart tog uppgörelsen vägen? Det brinnande, brännande agget (som tidigare närt serien till stor del) har runnit ut i sanden. Kommer ni ihåg scenen från sista avsnittet säsong fyra. När Jax håller en kniv mot Clays hals. Allt det hat som byggts upp tillåts koka upp, men aldrig över. Vi tror att detta är slutet för Clay… men icke, han är kvar fortfarande, som en irriterande bifigur utan tydlig funktion. Och ja, jag vet att det finns skäl till att Clay finns kvar, Kurt Sutter ser alltid till att backa upp med skäl. Nödskäl. Men vid det här laget har skålen börjat rinna över.

Slutligen alla dessa pinsamheter. Scenen från fängelset där Clay tvingas ha sex med Gemma framför två vakter, från den ofrivilliga komikens värld, kommer vi minnas som en av tevehistoriens mest genanta. Mina fängelsekunskaper begränsar sig visserligen till amerikanska filmer med Van Damme eller Stallone, men till och med dessa ter sig högst realistiska i jämförelse med Charmings institution. Och sjukhuset ska vi inte tala om …

Fem avsnitt kvar på säsong sex, fem chanser att styra upp, göra om och rätt och allt det där. Fem försök till att få mig intresserad av avslutande säsong sju. Mitt sämre jag skriker: Kom igen nu!

Se Silvermans sänkta »Susan«

2013-10-23  

För två år sedan spelade Sarah Silverman in ett pilotavsnitt för en sitcom åt NBC. Susan 313 skulle bli en serie med en helt annan ton än hennes absurda The Sarah Silverman Program, som Comedy Central fumlade bort och lade ner efter tre ryckiga säsonger 2010 – lite mer vuxen, lugnare, med ett bredare tilltal – och vara löst baserad på Silvermans eget liv och hennes erfarenheter som nybliven singel efter ett långt förhållande med Jimmy Kimmel. Den skulle handla om sångaren Susan, som flyttar tillbaka till sin gamla lägenhet när ett förhållande tagit slut, och hennes mer eller mindre färggranna grannar. Livet, Relationer, Skratt. Klassiskt sitcom-upplägg, kan tyckas.

Av piloten blev det dock ingen serie. NBC sa tack, men nej tack. Men piloten har överlevt! Häromdagen lade Silverman upp den på YouTube. Fox, som numera av någon anledning äger Susan 313, hade också sagt nej tack till att utveckla serien, men sa OK till att lägga upp piloten. Och den är helt klart värd att lägga tjugotre minuter av din dag på.

Jag kan förstå varför den inte plockades upp av varken NBC eller Fox, men det är inte samma sak som att jag inte gillar den. Den är varm och rar, inte överdrivet sarkastisk eller cynisk. Inga pålagda skratt. Den tar tid på sig, och fokuserar mer på att utveckla karaktärer och relationer än att smattra oneliners var femtonde sekund. Den känns mer som tjugo minuter av en mysig indiefilm än tjugo minuters primetime-sitcom.

Humornörden i mig blir dessutom väldigt glad över att se både Harris Wittels och Tig Notaro i bärande roller, samt Eddie Pepitone i en liten cameo som – vad annars? – en högljutt klagande man.

Men hallå hallåa!

2013-10-22  

Den här texten innehåller vad jag faktiskt tycker är en spoiler om senaste avsnittet av Homeland.

Vissa dagar i veckan är det jobbigt att hänga på twitter. Måndagar är värst ty då har Homeland sänts i USA och hela feeden fylls av analyser och tankar om det som just hänt. Spoilers överallt.

Och för mig som hatar spoilers så är det ett helvete att ens kolla feeden en sådan här dag. Jag gör det, men jag skummar bara, så fort jag ser en tweet om Homeland så scrollar jag vidare snabbt som attan. Mitt största och speciella uppdrag på måndagar är alltså att ducka för spoilers om Homeland. Det brukar fungera alldeles utmärkt, och det gjorde det även i går – fram tills det att jag zappade över till SVT för att se avsnittet. Där försvann en hel dags duckande på några sekunder när SVT:s hallåa helt plötsligt började läsa upp twitterreaktioner om det avsnitt jag just nu ska se. Bland annat berättade hallåan något i stil med att »avsnittet innehåller en vändning som orsakat stora reaktioner på twitter«. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt vad som sades för jag fick en liten blackout, men jag slängde iväg en tweet. Den handlade bland annat om nötter.

Jag är så klart nyfiken på varför SVT väljer att göra så här? Vad är egentligen syftet med att läsa upp reaktioner om ett avsnitt som inte har sänts i kanalen? Det har hänt tidigare och kommer säkerligen ske igen. Jag som sitter där och ska se avsnittet är faktiskt inte ett dugg intresserad av att veta att det kommer en jättevändning, jag vill att det ska komma som en överraskning. Nu satt jag hela avsnittet och väntade på att något stort skulle hända. Jag var förberedd. Det vill jag inte vara.

Sitges 2013: Metaporr och skräck bland papegojor och donuts

2013-10-21  

En av nackdelarna med att åka tre barn och sambo till världens mig veterligen bästa filmfestival, Sitges Film Festival, är att man bara hinner se totalt sju filmer, i stället för sju om dagen som tidigare år. Fördelen är att man får doppa fötterna i havet, äta hiskeliga mängder spanska bakelser och faktiskt se staden man befinner sig i.

Sitges. Man kan säga mycket fint om denna mörka pärla bara 30 minuter från Barcelona, perfekt situerad för att nära alla hungriga filmmonster under festivalens elva dagar. Men mest av allt är den känd som Europas gay-huvudstad samt sin filmfestival. I år med huvudgäster som Takashi Miike och Alexandro Jodorowsky.

Tre huvudbiografer, varav den största rymmer cirka 1300 personer och den minsta ekar antika biografer som Zita eller Haga i Göteborg. Allt omringat av smala gränder, breda, nästan folktomma stränder, vildkatter och gröna papegojor.

Det här är mitt femte år på raken och även om fullträffarna i år varit färre än någonsin lyckades jag i alla fall pricka in ett par höjdare. James Franco och Travis Mathews Interior. Leather Bar till exempel. Vilket namn. Vilken film. Redan vid titeln och programtexten visste jag att den skulle vara fantastisk. För ibland är det ju bara så, att en film inte ens måste vara bra, för att vara bra. I det här fallet är det lyckligtvis lika bra som det verkar.

Interior. Leather Bar är ett försök till att återskapa William Friedkins »försvunna« 40 minuter från hans klassiska Cruising. Till ytan sett alltså. Men egentligen handlar det om, som James Franco själv förklarar i en av många metasekvenser: »I don’t like the fact that I feel I’ve been brought up to think a certain way. I don’t like thinking that. I don’t like realizing that my mind has been twisted by the way that the world has been set up around me.«

Att se bortom könet och programmera om sig själv till att tänka med det i stället. Och han får det att låta så bra, det är en dialog på trettio sekunder men den lockar fram spontana applåder från nästan alla i salongen. James Franco har gett sig fan på att tvinga sig själv till att se på saker och ting från en annan vinkel. Han uppmuntrar sex (även om det i ärlighetens/härlighetens namn är porr det handlar om i det här fallet) framför våld och låter inte störd, flummig måhända, när han säger det utan bara vettig.

Under en relativt kort stund, sextio minuter, får vi följa castingprocessen, snacket amatörskådisarna emellan, instruktioner från de båda regissörerna men kanske allra mest Val Lauren som fått i uppdrag att gestalta den karaktär som Al Pacino spelar i Cruising. Ett svårt jobb. Inte bara för att Pacino råkar vara Vals största idol utan också för att han som benhård hetero kommer försättas i situationer där män kommer ha sex med varandra framför honom.

Filmen är alltså både dokumentär och spelfilm, i en metaaktig, något spekulativ, experimentell tappning. Gällandes det faktiska filmmaterialet (som är tänkt att spegla det bortklippta fotot från Cruising) är det egentligen just så som man skulle kunna föreställa sig det. Rökigt, svettigt och generöst med kukar och Poppers. Största skillnaden är väl den att Friedkins läderbar kändes ond – speciellt med tanke på seriemördartemat och Pacinos mörka transformation – medan Franco och Mathews är ljusare och mest av allt reflekterar skådespelaren Val Laurens dilemma som heterosexuell man med latenta homofoba tendenser. Interior. Leather Bar är en av årets viktigaste, mest underhållande filmer det här året (bry dig inte om den där enda kommentaren på IMDB). Låt oss hoppas på en snar, svensk, festivalvisning!

Överdrifternas magi

2013-10-17  

Överspelet redan i trailern. Den fejkade italienska accenten, dramatiken hos de hetlevrade italienarna när de kastar saker i väggen och i golvet. Att ingen trashkanal (läs: Hallmark) gjort en dramatisering av Donatella Versaces liv förut ter sig nästan som ett svek mot tittarna. Men nu har amerikanska Lifetime i alla fall tagit steget fullt ut och producerat en minifilm om det dramatikförföljda modehuset.

Jo, det är riktigt uselt naturligtvis. Och självklart gottar man sig i alla pikanta detaljer. Men varför skulle man inte göra det? Det här är en story som har supermodeller, droger, mord, famljepolitik och glamour, allt serverat gratis. Versace är utan tvekan det modehus som har mest snask att bjuda på. Det borde, som sagt, bara varit en tidsfråga innan någon produktionsbolag lade fram manusidén.

Fenomenet med tevekanaler som gör små biopics farligt snabbt nära inpå verklighetens händelser är på många sätt ändå flerbottnat. Å ena sidan är det givetvis sensationslystet och rubrikskapande men å andra sidan är det nästan som en forna tiders bulletin. Följande har hänt, låt oss summera åt dig. Det är skvaller på hög nivå, iscensatt skvaller, med rötter från de grekiska dramernas tid om man så vill. Det är fett och kolhydrater utan näringsinnehåll, men ibland finns suget där. För vad är den stora skillnaden, till syfte och inte kvalitet sett, mellan House of Versace och, säg, nya Diana-filmen?

Lifetimes produktion (som för övrigt bygger på en bok av Deborah Ball) missar förstås målet med flera kilometer genom att överdriva och strunta i all form av karaktärsbyggande och psykologisering. Man pratar som alla som någonsin försökt parodiera ett italiano-amerikan från Brooklyn (tänk Min kusin Vinny) och dialogen känns härligt styltig som när Allegra Versace tar över ett styrelsemöte och avsätter sin mor Donatella med orden »Du sa alltid åt mig att leda, aldrig följa, mamma«. En annan favorit är för övrigt när Gianni Versace säger att Armanis kläder ser ut som »förra veckans ciabatta«. Och när Donatella trycker ned brorsan Gianni genom att påpeka att hon är något han aldrig kommer att bli – kvinna!

Nå. Jag tror att inte ens i händerna på några riktigt begåvade manusförfattare hade man kunnat berätta denna historia utan att känna överdrifternas vingslag. Det finns helt enkelt för många spår. Och då är det kanske, trots allt, det enda rätta att göra snaskig skvallerfilm av det hela för det kan man ändå någonstans inte tro på och då hamnar sympatierna hos de faktiska personerna som måste stå ut med att se den här typen av versioner av sig själva på teve.

Fiendens fiende

2013-10-11  

Visst, det är lite svartvitt på sina håll. James Hunt är den där bekymmersfria engelska playboyen som ser livet som ett skönt, alkoholindränkt äventyr (emblemet på hans föraroverall bär mottot »Sex: breakfast of Champions«) medan Niki Lauda är den humorlösa, kalkylerande österrikaren som tar allting på lite för stort allvar, sådär som österrikare gör.

Men som jag älskar det.

Tidvis är det lite svårt att skilja på Chris Hemsworths dumglada Thor och hans dumglada James Hunt men i de stunder då just den där dumglädjen blir till allvar är han briljant. Som han själv säger vid ett tillfälle så är det när man börjar prata dödsrisk och allvar i Formel 1 som det slutar vara roligt att köra, då blir det nära på omöjligt och det är då man dör. Döden, eller möjligheten att det faktiskt är på fullaste allvar, får inte finnas med i bilden. Precis som när hans skojfrieri resulterar i ett faktiskt giftermål, när den sexiga leken blir till allvar, så tappar han intresset och äktenskapet självdör. Och inför varje race spyr han, för just den sekunden, innan han sätter sig i bilen påminns han, vare sig han vill eller inte, om att allting inte är bara en lek. Döden och allvaret lurar runt hörnet och det kommer man aldrig ifrån, även om champagnen smakar bra och tjejerna är villiga.

Daniel Brühl som en ytterst porträttlik Lauda är Hunts totala motsats. Alltid kalkylerande, alltid med döden krasst med i beräkningen. Det är som om han lever sida vid sida med den, till skillnad från Hunt. Vad driver honom, denna torra, övervetenskaplige man från överklassen, att satsa på en Formel 1-karriär med någon slags 20%-ig potentiell dödlig utgång varje gång han spänner fast sig i den där tossiga lilla bilen?
»För det är det enda jag kan«, är hans svar. Både till sig själv och till sin besvikne far. Så därför ser han döden i vitögat (och hamnar ruskigt nära också) i stället för att, säg, ta ett hederligt jobb på en bank eller klockfabrik eller vad nu österrikare i gemen sysslar med?

Att han går emot sin familjs businesstradition är någonting han har gemensamt med Hunt liksom de bådas vilja att överbevisa någonting. Men vad? Och för vem, egentligen? De förmögna, stränga fäderna? Det verkar ju rätt så dödfött att försöka imponera på dem med att vinna en buckla så vad är det då som ska bevisas? Jag är fascinerad.

Att Hunt lockas av spänningen och glamouren i första hand står klart. Men det är när Lauda kommer in i bilden som åkandet för Hunt börjar handla om någonting annat. För Lauda handlar det om solida bevis. Om bekräftelse. Det är som om Laudas iskalla vinnarskalle får Hunt att syna sin egen drift i sömmarna. Vad är detta liv värt för mig? Hur mycket kostar en vinst?

Visst, kanske läser jag in för mycket i en film som egentligen bara handlar om testosteron och bilar. Men jag kan inte låta bli, jag blir uppriktigt engagerad. Jag tänker på boken I huvudet på John McEnroe, journalisten Tim Adams fantastiska nedmontering av tennisproffset som aldrig kunde nöja sig med att vara bäst. Meningslösheten i det hela, att vara på toppen, höll på att ta knäcken på honom. Räddningen kom i en rival, en fiende. Björn Borg.

Samma sak här. Hunts till ytan bekymmersfria leverne kan egentligen stanna där. Hans största problem är att få sponsavtal annars är allting lugnt. Tjejerna står på rad, spriten flödar, livet är gott. Egentligen går hans problem naturligtvis djupare än så (han dog av en hjärtattack vid 44 års ålder, trots allt) men med lagom mycket sprit och bilkörardistraktioner så rullar det på. Tills Lauda kommer och genom sin fokuserade, disciplinerade hållning (i både bilen och i privatlivet) retar Hunt till vansinne men får honom att därigenom ifrågasätta sina val. Ibland är det inte vänner vi behöver utan fiender, tänker jag. De är de som får oss att jobba hårdare, sikta högre. Det är bara svårare att känna igen en vän när han har fiendekläderna på sig.

Ekodesigners, förbannade ryssar och hysteriska talanger

2013-10-10  

Denna text innehåller milda spoilers om Project Runway säsong 12.

När folk frågar mig varför jag älskar Project Runway har jag inget direkt svar. Så jag brukar bara se ner i marken och gå därifrån. Jag gillar egentligen inte mode, inte ens kläder. Bokstavligt talat. Jag tycker inte om att ha kläder på mig, mycket kläder alltså. Mitt personliga intresse för kläder sträcker sig inte längre än till linne och shorts, om jag ska vara ärlig. Så vad är det då som får mig intresserad av världens, fortfarande, bästa realitysåpa?

Jag ska försöka formulera mig vettigt.

Kanske är det mixen av talang, drama, galenskap som tilltalar mig. Heidi Klums klänningar, Tim Gunns felfria mentorskap, partävlingarna. Eller är det bara karaktärerna? I så fall har man verkligen lyckats i år, med allt.

Faktum är att bara de tre första avsnitten av säsong 12 besitter en kraft bortom det mesta på teve just nu. Vi snackar kraft som i solens dragningskraft. Jag överdriver inte. Till att börja med har vi återvinnaren (som letar tyg i soptunnorna på Mood) Timothy Westbrook, en märklig ung man från Milwaukee med ego större än hjärta och hjärta större än hjärna. Elakt kanske, men stackars Timothy borde egentligen portats från Project Runway redan minuterna innan första avsnittet. Men då hade man ju å andra sidan missat en hel del. Som den moderna danskoreografi han ger sin, stackars, modell minuterna innan visningen. Skall utföras med Jungfru Maria i åtanke. Följt av den målande instruktionen: »I want you to think of awkwardly sniffing your armpit.« Ännu roligare blir det när modellen slutligen frågar om hon inte bara ska gå vanligt istället och Timothy svarar: »No.«

Övriga karaktärer att hänga upp sig på alternativt älska/hata är den arga ryssen Sandro, den ännu argare Ken och Timothys ärkefiende Miranda – De två senare arbetar även tillsammans i en av de obekvämaste partävlingarna i Project Runways historia.

Eftersom det handlar om excentriska, hybrisdoftande designers så skriks det mycket, känslorna svallar och hade det varit tillåtet, eller i en nära framtid, hade symaskinerna säkert sytt mer än bara tyg. Man kan fråga sig själv om det är därför man ser på Project Runway, det är det såklart inte. Inte enbart. För man klarar sig inte speciellt långt i Project Runway genom att svära och peka finger. Du måste också ha talang.

Och det är ju det som lyfter Project Runway: talangen deltagarna innehar. Du vinner Project Runway genom att sy för livet och välja rätt tyg. Välj inte mönstrat om du inte klarar av att matcha! Avverka inte fler plagg än du kan klara av – less is more! Diskreta färger vinner oftast över skrikiga – om det inte är en okonventionell tävling och godis skall utgöra ditt plaggs stomme. Följ din inre röst och lyssna inte på juryns! Och slutligen, våga flörta med det okända och lämna din trygghetszon bakom dig.

Inom kort är det så dags för alla säsongers höjdpunkt, det avsnittet där Tim Gunn besöker de kvarvarande designerna i deras egna hem. Jag är mest sugen på att träffa Bradons pojkvän, möta Helens tatuerare och få någon slags inblick i mystiska, svenskättade Alexandrias liv. Vinner gör såklart Bradon McDonald, bäst designer, snyggast skägg och rött dessutom.

Lugnet före stormen

2013-10-09  

Tänkte bara be om en gnutta överseende. Eller en jäkla massa, kanske.

På twitter har jag inte kunnat avhålla mig ifrån att hemlighetshaussa den nya, ehrm, »grej« vi på WS hållit på med under ett halvår och nu nästan är i mål med för lansering. Så det är klart att jag fått en och annan #AjourAllOverAgain-hashtag till svar. Men även om jag verkligen är måttlöst stolt över det vi startar om några veckor så är det inte min barnsliga iver jag främst vill be er ha överseende med, utan stiltjen här på WS.

Denna bloggtorka har ju kommit och gått allt ihärdigare det senaste året, och tidigare kunde vi alltid lyfta oss i kragen och injicera inspirationen tillbaka in i WS blodomlopp, men på sistone har det blivit allt svårare när vi står i startgroparna för (och jag personligen varit begravd i arbete med) inte bara en nysatsning utan något banbrytande (faen då, jag är ju verkligen helt värdelös på att kommunicera detta utan att låta som Ajour all over again… ber om ursäkt och en sjuhelsikes massa överseende).

Hur som helst. Det kommer att fortsätta dyka upp bra läsning här även framöver – både fram till nylanseringen och beyond.

Och det är här på WS vi kommer att släppa Nyheten först.

Hej, jag har bokat rum

2013-10-04  

Visst har ni läst skribenter som lyckas lägga fram sitt resonemang lite i taget på ett sånt sätt att man plötsligt sitter och håller med om nästan vad som helst?

Lite så är det att se Lisa Langseths Hotell, som har premiär idag.

På något sätt blir det en helt helt rationell och rimlig reaktion att ta in på hotell och lajva konferens med ett gäng främlingar, att försöka lämna sitt liv och vara någon annan ett tag. Skapa sig ett nytt sammanhang och nya förutsättningar, att hantera genom att inte hantera. Då menar jag inte rimligt som i att de här människorna är trasiga och för dem gäller andra regler, utan verkligen som att jag går med på hela konceptet. Inte konstigt alls. Jag köper det; jag köper hela glidningen allt eftersom den kommer. Det kommer saker i vägen och det blir obekvämt och de liksom bara skiter i det och fortsätter. Det hinner gå väldigt långt innan det slutar vara rimligt. Och till och med då är det fortfarande lite… lockande.

Delvis handlar den känslan nog om en fantastisk ensemble. När jag intervjuade Langseth i somras sa hon att hon jobbar med att skapa ett ömsesidigt förtroende mellan sig och skådisarna, men även med hela teamet. Det märks — det krävs en väldigt intensiv ärlighet i spelet för att man som tittare ska svepas med och tro på det som händer, tro på förloppet och känna trasigheten i maggropen. Det är flera nivåer som ska funka i de partier när det ska vara uppenbart att figurerna i filmen spelar, att de medvetet eller omedvetet tar på sig en roll och försöker att vara den de tänkt sig vara, utan att det känns som att det är skådisar med repliker man tittar på. Att spela att man spelar, utan att någon av nivåerna känns som att det spelas teater — det är inte alla som kan.

Jag fick se filmen i våras i ett pyttelitet rum hos distributören. Ungefär en tredjedel in i speltiden insåg jag att jag inte hade några näsdukar med mig och att jag skulle behöva gå ut och tacka för visningen snuvig och rödgråten. Det kändes ganska OK. Man får vara lite skör. Och man får hantera det på ett sätt som man själv tycker är rimligt. Kanske.