| |
 |
| |
|
Det började med skruvade, skröniga Scrubs, en fläkt från en dörrspringa vi aldrig tidigare sett läkarserien slinka in genom. Och som om nya vindar fått fäste har ett korsdrag av kreativitet det senaste året kastat omkull gammal dramaturgi och experimenterat med nya metoder. Först stod läkarserien stilla i ett halvt sekel, sedan förändrades allt inom loppet av sex månader. I maj, september och november förra året hade de tre märkligaste och vassaste sjukhusserierna någonsin – Bodies, Green Wing och House – premiär, helt utan inbördes likheter, i väsensskilda genrer, från båda sidor av Atlanten, men legitimerade läkarserier likafullt.
Jag har haft mysperioder i livet då jag dyrkat starka traditionsbärare som St. Elsewhere och Chicago Hope, men den tiden kommer aldrig tillbaka. Att både Bodies och House – som inte bara fått väntade kritikerovationer utan, desto mer oväntat, fantastiska tittarsiffror – återkommer med varsin andrasäsong i höst (då Canal+ också börjar visa House i Sverige) kan vara dödsstöten för den lugna, breda, ovinklade läkarserien.
Som en pårökt Parker Lewis på med-school – så kändes knäppcoola Scrubs, av Spin City-skaparen Billy Lawrence och med blivande indiefilmhjälten Zach Braff i huvudrollen, när den kom 2001. När jag i dag återser förstasäsongen i en trevlig dvd-box ter den sig närmast blygsam i jämförelse med nya, nippriga engelska Green Wing. Det Scrubs gjorde, om vi liknar läkarserien vid en långvårdspatient, var att vända henne i sängen så inte liggsåret blev fullt så illaluktande den hösten. Men sondmatade vårdpaket som Cityakuten i USA samt kusingiftet Casualty och Holby City i England fortsatte att vara marknadsledande in i 2004.
Då, förra försommaren, kom Bodies på BBC3 och gav genren en svidande elektrochock. Patienter dog utan pardon och utan nödutgång för sorgkänslor; operationsscener var skrämmande realistiska (vilket skapade en tuff debatt i England och förmodligen förhindrade Sveriges Television att köpa serien, minns hur de valde bort Oz av liknande skäl); och framför allt skildrades personalen i ett utlämnande kliniskt ljus: den ångestladdade mentala pressen, den hierarkiska sjukhuspolitiken; byråkratin och karriärismen; den samvetslösa ekonomiska verkligheten inom statliga National Health Service.
Bodies författades av Jed Mercurio, som under pseudonym – innan han själv hoppade av sitt jobb som NHS-läkare på 1990-talet – skrev den avslöjande läkarserien Cardiac Arrest och därefter tränat sig med både saggig science fiction (Invasion: Earth) och säker sitcom (The Grimleys). Bodies är hans uppenbara raison d'être.
När Chicago Hope kom skrev jag en lyrisk recension i Svenska Dagbladet om hur Dr Jeffrey Geiger utövade hjärtkirurgi med Motownlåtar på skrällvolym i operationssalen, och hur han charmade sköterskor och dissade kolleger samtidigt som han räddade patienten. I operationssalen i Bodies finns inget sådant raffinemang, här säger läkaren snarare »fuck, fuck, fuck«, och väser vanmäktiga »not a clue!«. Eller, som när en förlossning håller på att gå åt helvete, riktat till kollegan som först vägrat att be om hjälp: »You should have called earlier, I'm not taking the blame if this baby comes out a fookin' muppet!«
Många sådana frustrationer frustas ut av Rob Blake (Max Beesley), nyanställd läkare inflyttad i en mörk, möblerad sjukhuslägenhet där han endast uppehåller sig för att pissa i handfatet och gå i säng, alternativt ha sex med en lika tärd kollega. På jobbet handlar det mesta om att å ena sidan få rutin på att klara av att ge anhöriga negativa besked med minsta möjliga medel för att orka vidare till nästa patient, och å andra sidan dra jämnt med en överläkare (skickligt spelad av Patrick Baladi, Ricky Gervais chefskollega Neil i The Office) som slarvar och missar mer än alla andra men bemästrar maktmyglet och den skoningslösa hederskodex som går ut på att läkare måste täcka upp för varandras misstag.
Själva operationsscenerna är extremt utmanande. Man vänder ofta bort huvudet. När ett barn under en förlossning fastnar med armen, medan bara huvudet är ute, knäcker läkaren den så vi hör knaket. Vi tillåts inte missa en detalj när en patient som håller på att kvävas ska räddas med en trakeotomi, och läkaren – som aldrig förut gjort ingreppet – fumlar så att patienten kvävs av sitt eget blod. Och givetvis får vi också se efterspel i form av skadeståndskrav, anmälningar, motanmälningar och smutsigt – för att inte säga dödligt – styrelsearbete.
Överlevnadsinstinkter krävs av personalen lika mycket som av patienterna. När varje dag är ett helvete är det intrigerna och ambitionerna – detta pumpande blodomlopp av »things going on« – som driver folk framåt. Och som inte minst driver Bodies framåt som teveserie. För storyn är starkare än man kan luras att tro under det överrumplande närgångna första avsnittet. Snart nog utkristallieras en episk berättelse om rivalitet på liv och död, där inget är svartvitt och nyanserna gör helheten.
När man sett Bodies – och vet hur det verkligen är på ett statskommersiellt sjukhus – vill man inte ha mer Holby City, inget mer Cityakuten, och definitivt inte Grey's Anatomy, som haft framång hos både kritiker och tittare i USA under våren (obegripligt för mig, det är den gångna säsongens mesigaste serie jämte överskattade Lost och Numbers).
Även Channel 4:s Green Wing utspelar sig på ett NHS-sjukhus, och avsnitten är timslånga. Men där stannar likheterna, även om det finns en chockverkan här också – Green Wing är nämligen en komediserie; långt sjukare än Scrubs och märkligt nog skapad av Victoria Pile, kvinnan bakom överskattade Smack the Pony.
Det går knappt att beskriva serien, dess handling eller humor. Här rullas massor av storylines omkring som patientsängar som krockar med varandra, fastnar, flyger och välts över ända. Här finns estetiska grepp med förmågan att binda kaos: mjuk nörd-electronica i ett konstant musiksoundtrack, plötslig slowmotion eller snabbspolning. Men i huvudsak går serien ut på att hela sjukhuspersonalen är omogna små egon som tar med sig sitt privatliv till jobbet – sina hobbies, neuroser, fobier, drifter – medan själva vården knappt ens bevärdigas med en klackspark.
Det mest originella med Green Wing är att det, utöver alla kontrapunkterade storysar (som skulle se ut som ett komplext symfonipartitur om de skrevs ut i ett notsystem), förekommer så mycket fysiskt vansinne – man måste nog ta sig för hjärtat och treva efter bröderna Marx eller Monty Pythons mest dadaistiska dårskaper för att minnas något liknande. Man kan inte heller slå ifrån sig tanken att det finns ett underliggande, nästan situationistiskt budskap här – att under ytan på den sterila arbetsmiljön och hierarkiskt korrekta management-strukturen går personalen in för att vara sina egna vissna vardagars småvilda myterister, revolterande mot allvaret och ansvaret med non-stop-nonsens som vapen.
SVT har medvetet valt bort Green Wing och i stället köpt in brittiska medelmåttigheter som Mitt liv som film – till Dagens Nyheter i vintras hävdade nån programchef att »humorn i Green Wing är alltför brittisk för oss«. Och nu gör serien storsuccé bland både tittare och kritiker i USA, ett land som – till skillnad från Sverige – av hävd har svårt för sånt som är »alltför brittiskt«… Den som ännu inte upptäckt Green Wing kommer i höst (säsong 1 på dvd i oktober, därefter säsong 2 på Channel 4) att bli varse exakt hur inkompetenta inköparna på SVT är.
Motsatsen – Skandinaviens smartaste importörer – finns på Canal+, vilket bekräftas av att det är där vi i höst kommer att kunna se den helt exceptionella Fox-hiten House. Som även den har en stark engelsk koppling. Huvudrollen spelas nämligen av Hugh Laurie.
Jag har alltid gillat Laurie, ända sen jag först såg honom i A Bit of Fry and Laurie, The Black Adder och, vad jag trodde var hans livs roll, som Wodehouses ADHD-dandy i Jeeves and Wooster. Men efter House har jag blivit besatt, och inte bara helgat vartenda avsnitt utan jagat fatt i hans två första teveserier – Alfresco och dess bortglömda föregångare There's Nothing to Worry About (tillika tevedebut för resten av 1981 års Cambridge Footlights-studentrevygäng: Stephen Fry, Paul Shearer och Emma Thompson).
Det är en omtumlande tidstripp att jämföra 22-årig Laurie med 46-årig, och se deadpan-maneret i dubbel upplaga – i Alfresco från 1982 tycktes detta så symbiotiskt med hans kalviga, pojksläta ansikte, i House tvärtom med en gråsprängd, rynksliten, orakad briljant tjurskalle. Blicken är exakt densamma men från två motsatta håll – i Alfresco uttryckte den osnuten oskuld, i House både stukad och arrogant livserfarenhet.
Det är på universitetssjukhuset i New Jerseys stolta bidrag till preppykulturen, Princeton, vi kommer i hans väg (för så känns det, snarare än att han kommer till oss) – Hugh Lauries dryge, dristige Dr House. Han vägrar läkarrock, hasar omkring i slackiga kläder och går med käpp eftersom ena benets lårmuskulatur förtvinat efter en sjukdom.
| |
 |
Jag älskar hur seriens skapare, Uppdrag: mord-mästaren Paul Attanasio, berättar storyn om Dr Houses benvärk nästan helt utan förklarande repliker. Vi får ofta se House slänga upp sitt värkande ben på skrivbord och stolar, och efterhand noterar vi att han alltid bär svindyra sneakers. Flera gånger har scener inletts med close-ups på hans professionellt dämpande sulor, som för att hinta att House har skorna för att de underlättar hans gång. Samtidigt har House en vana att kasta i sig ett par smärtstillande piller, och sammantaget får vi en intim bild av hans värk (utan att den ens omtalas), där beståndsdelar som sneakersfetischism och läkemedelsberoende också ger en djupare bild av Houses personlighet än vi först anar.
Pillerknaprandet ägnas visserligen en hel episod, Detox, där vi inser – återigen via en väv av indirekt information – att House i första hand inte stoppar i sig Vicodin (ett syntetiskt narkotiskt preparat besläktat med opium och morfin) för att lindra smärtan i benet utan för att fly själsliga plågor. Fem år tidigare var han döende, och nära att förlora sitt ben, varpå hans fru lämnade honom. Sedan dess har han levt ensam och blivit allt känslokargare.
Efterhand märker man också att så fort House blir uppslukad av ett nytt fall glömmer han bort behovet av Vicodin – jobbet håller honom flytande, levande.
Faktum är att vad Paul Attanasio gjort i House är att placera Sherlock Holmes (som ju rökte opium, men bara före och efter sina knepiga fall) på sjukhus – som enstörig ansvarig för en liten specialistenhet vars uppgift är att ställa diagnoser på de mest mystiska fallen. Varje episod är en livshotande gåta – en »whatdunnit« – där House med expertkunskaper och vild slutledningsförmåga spårar orsaken bakom patientens symptom.
Kanske är det bara jag som också vill leka Holmes, men här finns ett flertal ledtrådar till att Holmes-spåret verkligen är medvetet.
Ett är att House bara tar sig an de fall han själv verkligen går i gång intellektuellt på, inte dem som mer vädjar till hans samvete.
Ett annat är att House gärna bollar idéer med sin ende vän på sjukhuset, onkologen James Wilson (Robert Sean Leonard), som onekligen intar en Dr Watson-roll. Det hela förstärks förstås av att Attanasio döpt dem till Gregory House och Dr Wilson (att jämföra med Sherlock Holmes och Dr Watson).
Ett tredje är att House själv är besatt av sin slutledningsförmåga, och flexar denna intellektuella muskel närhelst han kan – i synnerhet när han, av sjukhusets chefsläkare Cuddy (Lisa Edelstein), beordras ta emot akutpatienter när han har stiltje och är på väg att smita hem.
»Ett fjärde är att han är en engelsk snobb!« säger ni nu. Men det är han inte alls. Hugh Laurie talar med en skarp, knarrig amerikansk accent i den här serien, vilket också går suveränt ihop med hans oväntat sexiga »bedagad-preppy«-look (kaki-slacks, käpp, avancerade löparskor, öppen skjorta med college-sportig tee under, akademikerkavaj). Amerikanska fans och skribenter har gjort stor affär av att han pratar en heltigenom trovärdig amerikanska, och vi Laurie-fanatiker vet ju att han gillat och övat sig i dessa diftonger tidigare – i det sena 1980-talets A Bit of Fry and Laurie hade han en särskild förkärlek för att göra amerikaner, medan Stephen Fry aldrig gjorde en enda. Det var Hughs grej, redan då.
I säsongens sista knippe avsnitt breddas bilden av Dr House och vi får ana mer av hans privata rädsla för att bli sårad, när han blir grymt uppvaktad av sin kvinnliga underläkare (en fantastisk Jennifer Morrison, från Dawson's Creek). Det är en spännande fördjupning som även färgar de återkommande, ordlösa scener där vi får se House i sin lilla, men vackra, lägenhet, gärna vid pianot (minns att Laurie brukade lira de senaste Cole Porter-hitsen i rollen som P.G. Wodehouses Wooster). Det finaste av dessa korta utsnitt från hemmiljön var på juldagen, House återigen vid pianot, ensam som alltid. Av ovanligt många starka temaavsnitt i amerikanska teveserier den senaste julen hade House det bästa, med en otrolig dynamik mellan sorgesam helhet och komiska detaljer (som när Dr House, till en efterhängsen äldre varuhustomte som fiser hela tiden när han får ungarna i knät, ordinerar »en cigarett två gånger dagligen«; tydligen ett säkert trick för att få kontroll över en tarminflammation).
House är ofta – nej, alltid – gripande, tankeväckande, emotionellt provocerande. Intrigvariationen är högst intrikat, karaktärerna oemotståndliga och psykologin dem emellan seriöst engagerande. Allra starkast blir det under säsongens sista dubbelavsnitt, där allt förklaras – Dr Houses egen dödssjukdom, skilsmässan – och detta med en berättarteknisk briljans som saknat motstycke detta teve-år. Quentin Tarantinos CSI-säsongsfinal var inte i närheten. Eller jämför med det avslutande dubbelavsnittet av Lost, som visserligen var hela seriens bästa, men det gjorde bara upplevelsen så mycket mer frustrerande: inget kom i ljuset, och nytt mörker väntas i höst… House gjorde precis tvärtom: rätade ut vartenda av de stora frågetecknen kring Dr Houses bakgrund samtidigt som ett helt nytt, högst oväntat och spännande scenario presenterades inför säsong två.
Sett över hela säsongen har dock den största enskilda kvaliteten varit Hugh Lauries svidande bittra, klarsynta och spydigt ironiska svada. Dr House står inte ut med »vanliga« patienter, så när han måste tjänstgöra på allmänmottagningen testar han oftast att direkt säga nåt hutlöst provokativt i hopp om att patienten ska be om en annan läkare, varpå han kan beepa efter en och sen sätta sig ner och vänta, i sällskap med sitt Gameboy Advance.
Patienter som blir kvar med House får ofta utstå vanvettiga gissningar som svar på deras problem, varav många stämmer – eller inte alls. Men även när han gissar helt fel har han en förmåga att använda felsluten i andra, parallella utredningar.
Många av seriens verbala pärlor uppstår när House trött driver med sina allmänpatienter. Nån kan säga »I don't feel sick or anything« och House svarar »that's often the first sign«. Om patienten inte säger nåt alls kan House inleda med »Does your penis hurt?« och, efter konstpaus, »I thought I'd toss you an inappropriate question.«
House är så uppslukad av att nå resultat att han – till skillnad från sina kolleger – inte darrar inför exempelvis en risk att ett spädbarn kan dö till följd av hans intuitiva idéer. Å andra sidan kan han vara odrägligt nonchalant av högst privata skäl – som när han tog sig an en gravid kvinna bara för att kunna kolla sin favoritsåpa General Hospital på förlossningens personalrumsplasmateve.
När en kvinna kommer in med ledvärk och en oförmåga att gå ner i vikt trots manisk träning, och gissar att hon kanske är övertränad, ber House henne lyfta upp armarna, tittar snabbt och ställer omedelbar diagnos:
»You have a parasite.«
»Like a tape-worm or something?« undrar kvinnan, och House ber henne ligga ner och hålla upp tröjan medan han förbereder ett instrument.
»Can you do anything about it?« fortsätter hon oroligt.
»Only for about a month or so, after that it becomes illegal to remove. Except in a couple of states«, svarar House och sätter instrumentet mot magen.
»Illegal??!« utropar patienten förvirrat.
»Don't worry«, säger House. »You women learn to embrace this parasite. You name it, dress it up in tiny clothes, arrange play-dates with other parasites.«
»Play-dates..?«
»It has your eyes«, avslutar House och vrider monitorn så kvinnan får sin första bild av babyn i magen.
Ännu hejdlösare är House när en ung mamma hoppat över vaccinationer för att dessa är »propaganda från multinationella läkemedelsföretag«: han tar en liten grön tyggroda ur handen på henne, säger några »gribbit, gribbit« till barnet i hennes knä och kör sen i gång en fantastisk monolog om de multinationella leksaks-företagen, som aldrig behöver stå ut med värre kritik än möjligen för att de tillverkar en skitful, tråkig groda; och om de multinationella begravnings-företagen, som tjänar grova pengar på att sälja grodgröna barnkistor till skuldmedvetna föräldrar... och, till sist: »Ungen är förkyld.«
House sammanträder ofta med sin handplockade lilla grupp specialister framför en whiteboardtavla. Vid ett hopplöst fall där patienten ligger för döden har man sju symptom inringade i tusch på tavlan, men man vet inte vilket av alla möjliga sjukdomstillstånd som är grundorsaken, och tiden är knapp. Den unge, australiske Dr Chase (Jesse Spencer) har bestämt pekat ut en hjärtinfektion som roten till ett flertal av symptomen, medan House säger att detta inte täcker in alla tillstånd. Han har inget bättre enskilt förslag, men säger att två sjukdomar kan täcka in precis alla symptom. De assisterande läkarna håller fast vid att en enda, svårare sjukdom är rimligare än två samtidiga. House lyssnar på dem en stund, mest för att tänka ut hur han ska sopa banan med dem verbalt, och frågar sen: »You think one is simpler than two?«
»Pretty sure, yeah…« flinar de, vilket blir en fin cue för Dr House:
»A baby shows up. Dr Chase tells you that two people exchanged fluids to create this being. I tell you that one stork dropped the little tyke off in a diaper. Are you gonna go with the two or the one?«
»I think your argument is specious«, säger en av underläkarna.
»I think your tie is ugly«, svarar House, och fortsätter i furiöst tempo: »Why is one simpler than two? It's lower. Lonelier. Is it simpler? Each one of these conditions is about a thousand-to-one shot. That means that any two of them happening at the same time is a million-to-one shot. Chase says that the cardiac infection is a ten-million-to-one-shot, which makes my idea ten times better than yours. Get a calculator. Run the numbers.«
»We will run the tests«, försöker Chase.
»Tests take time. Treatment's quicker.« Och så måttar House med kisande ögon mot whiteboardtavlan och plockar ut två av tillstånden på känn för akut behandling. Vilket genast ger utredningen en avgörande skjuts framåt.
I ett avsnitt kommer en svart senator in, svårt sjuk, mitt i upptakten av en valkampanj. Hans tillstånd får honom att stamma. House har retat sig på senatorns rättrådighet och att han inte är ärlig (han tror att senatorn har aids, men de preliminära blodtestresultaten visar sig senare falska) och härmar hans stamning (!) samt upplyser sin patient om att han inte har en chans att bli president eftersom »it's not called the White House because of the paint job«.
När Dr Cameron, tjejen med en House-crush, tillfälligt slutar på grund av den obesvarade kärleken intervjuar House motvilligt aspiranter som kan ta hennes plats i teamet. En lovande, långhårig läkare, som bland annat berättar att han spelar i ett rockband, får efter en stunds samtal besked av (sin läkaridol) Dr House:
»You are so hired!«
»Really?« säger killen glatt, i tron att han gjort ett gott intryck.
»Not a chance«, tvärvänder House sadistiskt.
»Why?«
»Tattoo.«
»Wow«, säger killen, »I thought you'd be the last person to have a problem with non-conformity.«
»Non-conformity, right«, säger House med aggressiv avsmak. »I can't remember the last time I saw a 20-something kid with a tattoo of an Asian letter around his wrist! You're one wicked free-thinker. You wanna be a rebel? Stop being cool and wear a pocket protector like he does« (House pekar på Dr Wilson som sitter bredvid), »and get a haircut, like the Asian kids that don't leave the library for 20 hours stretch. They're the ones who don't care what you think. Sayonara.«
Varpå Wilson undrar om han ska börja leta efter unga aspiranter med asiatiska namn på listan, och House svarar att dessa säkerligen har lika svag karaktär. Men, lägger han till, »my point is still valid«.
Det är detta som är grejen med House. Hur den än flyger iväg, högt eller lågt, och hur den än tar ställning, så har den alltid »giltiga poänger«, driver alltid en tes, fungerar alltid intellektuellt, skapar en ständig sprängande spänningsvärk, i bröstet och i huvudet.
 |
