Weird Science
Hoyte van Hoytema – Sveriges bästa filmfotograf just nu

2010-05-06  

»En av de viktigaste grejerna är att du på något sätt måste dölja dina intentioner för publiken. Om ditt foto blir så genomskinligt att de direkt, på en rent intellektuell nivå, ser och förstår vad det är du försöker göra – då missar du målet. Det är som med musik eller klippning. Man vill inte klippa exakt efter musikens rytm eller takt, du måste ligga lite före publiken. På samma sätt är det med filmfoto. Jag tycker väldigt illa om bilder som är för välkomponerade eller för perfekta.«

I kväll är det dags för Stina Lundberg Dabrowski och Cinematekets Actors Studio att följa upp snacket med den tydligen väldigt svårpratade Catherine Deneuve. Det gör de med ett samtal med Sveriges bästa filmfotograf just nu, Hoyte van Hoytema. Han har till exempel plåtat förra årets bästa svenska film, Flickan, fått 70-talister att känna lukten av sina gamla skolgårdar i och med Låt den rätte komma in och fångat både stora och små skeenden i Mikael Marcimains fantastiska miniserie Lasermannen.

I fjol, när han var mitt uppe i produktionen av Kristian Petris kommande Ond tro, träffade jag honom på plats och gjorde en lång – och, tycker jag själv, rätt bra – intervju med honom för Film & TV. Den är för lång för att läggas ut i sin helhet på Weird Science, men om ni är intresserade av att läsa intervjun har jag lagt upp den här på min egen blogg. Enjoy!

Malous världsuppfattning

2010-03-16  

Häromveckan fick jag apropå En enda man i Malous Efter tio-filmklubb den (i sammanhanget egentligen inte särskilt) förvånande frågan om man kunde »koppla bort att det handlar om två bögar som har haft en lång och djup relation«. I går fick jag apropå Sebbe bemöta det (i sammanhanget egentligen inte särskilt) förvånande frågepåståendet att det var »spännande med tanke på Babak Najafis bakgrund att han gjort en film om en svensk familj som är väldigt blond«. (Jag bemötte det tyvärr inte särskilt väl och fick inte sagt så mycket vettigt alls, men här finns Sebbe-snacket att titta på, cirka 1 timme och 25 minuter in.)

Slentriantolkandet av könsroller går som på räls

2010-01-04  

Anne-Charlotte Marteus skrev i fredags en i mina ögon oerhört märklig text i Expressen om urspårade könsroller i På spåret. Jag undrar om inte de där mossiga könsrollerna ligger helt och hållet i betraktarens öga och i ett mossigt sätt att se på män och kvinnor överlag – för hon och jag har verkligen inte sett samma program. Ranelid och Rosenberg, bredbenta, oövervinnerliga och självsäkra? Nä va? Så oerhört rädda för att gissa, för att tappa ansiktet och ha fel att de maniskt och nervöst pladdrar på om oväsentligheter.¬†På samma sätt med en hel del av de andra manliga tävlande.

Johanna Koljonen, Jessika Gedin och Alexandra Charles sitter, enligt Marteus, »som på nålar, skrattar stressat och avbryter sig själva«. Nä va? Viker de ner sig, utgår de från att de har fel? Nä. De är bara inte så himla rädda för att göra bort sig och är dessutom socialt begåvade, till skillnad från några av sina manliga medtävlare och konkurrenter. Det är inte de som ska ändra på sig, det är de osäkra fåntrattarna som borde göra det – och vi som tittar på dem som borde ändra våra sätt att se och tolka det vi ser vad gäller »bra« och »dåligt« beteende.

I huvudet på kungen av vildingarnas land

2009-12-29  

WTWTADen som betytt allra mest för mig när det kommer till film på 00-talet är tveklöst Charlie Kaufman. Tillsammans med två av de regissörer som filmat efter hans manus, Spike Jonze och Michel Gondry, har han utgjort en trio som haft nära till sina lika rika som skruvade fantasivärldar – och, om man så vill, till sina inre barn. Det är en oerhört fin egenskap, och de har dessutom överfört den där fantasin, energin och alla de där barnsliga och mänskliga känslorna till duken i helt fantastiska filmer.

En av dem har satsat många år på att filmatisera Maurice Sendaks barnbok Till vildingarnas land, och jag har så här efter att ha sett filmen väldigt svårt att tänka mig att någon hade kunnat vara bättre lämpad för jobbet än Spike Jonze. Han har inte bara filmat ur ett barns bokstavliga synvinkel, i höfthöjd, ET-style. Han och manusförfattaren Dave Eggers har också lyckats skildra pojken Max känsloliv med en nästan plågsamt exakt tonträff. De väjer inte för det mörka, det stora eller det kaosartade det innebär att vara barn, känna som ett barn och tänka som ett barn. De berättar historien om en liten pojke som bråkar med sin syster, biter sin mamma, rymmer hemifrån och blir kung i vildingarnas land med en så total inlevelse och empati att de får hjärtat att alldeles trasas sönder. Inget vuxet helikopterperspektiv, inget klappande på huvudet. Inget enkelt »det ordnar sig, det är inte så farligt«.

Tillsammans fick Jonze och Eggers mig att gråta floder till ett hårigt monsters hejdå-vrål på en strand och direkt vilja göra det igen. Och igen. Och igen. Det är så satans fint att det mycket väl kan bli det vackraste som händer dig i filmväg 2010. Eller kanske till och med nästa decennium. Svensk premiär den 29 januari, du måste se den.

Dirty Diaries – bra eller anus?

2009-09-14  

onyourbackwomanFör några år sedan kom kortfilmssamlingen Destricted, där filmare och konstnärer som Gaspar Noé, Larry Clark, Marina Abramovic och Matthew Barney undersökte gränserna mellan porr, konst och explicit sex i varsin kortfilm. Svenska Dirty Diaries är ett liknande projekt, men här har man valt att paketera det hela som »feministisk porr«.

Diskussionen kring de här tolv kortfilmerna har mest handlat om det faktum att de fått stöd från Filminstitutet. När det gäller just den delen av diskussionen tänker jag så här: Om man nu över huvud taget ska ha ett stödsystem som ser ut och fungerar på det sätt det idag gör, och om pengar går till Göta Kanal 3 och senaste Beck – då tycker jag att det är fullständigt självklart att pengar ska gå också till projekt som Dirty Diaries. Men, och det är ett väldigt viktigt men, då tycker jag också att det är fullständigt självklart att samma summor pengar ska vikas åt män som vill göra alternativ porr. Annars hoppar filmkonsulenterna rakt in i den där galna gamla åsiktstunnan där kvinnors sexualitet anses som något fint och bra, medan männens anses förtryckande och dålig. Just det feltänket kan man inte klandra Dirty Diaries-filmarna själva för, och det är också något som står i direkt kontrast till det jag i alla fall uppfattat det som att de flesta av dem står för.

Deras egna paketering av filmerna som »feministisk porr«¬†är däremot problematisk på ganska många sätt. Men ja, när det inom svensk feminism finns en hel del direkt antifeministiska åsikter liknande dem Andreas Malm gav uttryck för i Bang mot slutet av 2006 (»Mest rör sig den rena pornografin idag runt det som kvinnor – i vanliga fall, i det verkliga livet – inte värderar för egen del«), då är det givetvis en feministisk handling att en kvinna fistar en annan kvinna upp till armbågen, och gör det under en uttalat feministisk flagg. Som till exempel i Universal Pussys kortfilm Brown Cock. Sedan att det annars, rent praktiskt, inte är någon vidare skillnad på den och vilken existerande fistingporr i gif-format som helst är en helt annan fråga. Att som i Wolfe Madams On Your Back Woman! filma en serie avklädda kvinnor som brottas och är fysiskt starka trots sin nakenhet kan också ses som feministiskt, eftersom ganska många har en tendens att se på nakna kvinnor som värnlösa offer. Ur rent feministiskt perspektiv är det också skönt att flera av filmarna frångått idén om en mjukare kvinnlig sexualitet som finns i ganska mycket av den softade porr som riktar sig specifikt till kvinnor eller heterosexuella par.

Men annars, är alternativ porr verkligen något som i första hand är »feministiskt«? Är det bara kvinnor som kan göra »feministisk porr«? Är det nödvändigtvis »porr«¬†för att det ingår könsorgan och explicit sex? Det finns förmodligen människor som skulle svara ja på alla de där frågorna. Jag är inte en av dem. Som porr betraktat är det inte heller många av filmerna jag själv går igång på, eller ens uppfattar som just porr. Men, kanske gör de horder av andra människor tokigt upphetsade framför teven. I så fall: Way to go!

Om jag personligen uppfattar en del av filmerna som ansträngt arty farty finns det andra jag tycker mer om. Marit Östbergs Authority till exempel. En polis kommer på en kvinna som graffitimålar, förföljer henne och »straffar«¬†henne. Tänk lesbisk Bruce LaBruce, enligt en ganska klassisk alternativporrmodell där man leker med maktstrukturer. Elin Magnusson skapar med sin Skin något som känns som en intimare variant av Yoko Onos Cut Piece-performance. Två människor iförda helkroppsstrumpor förspelar, och klipper långsamt upp hål i tyget så att mer och mer hud kommer fram.

När Dirty Diaries och specifikt Skin diskuterades i SVTs morgonsoffa häromveckan ville programledaren lite ha det till att det handlade om »erotik«¬†i stället för »porr«. Den där uppdelningen är så oerhört fånig. Det som är erotik för någon är porr för någon annan, och det som är porr för någon är fullständigt ointressant och oupphetsande för någon annan. Se de här filmerna och döm själva. Konst eller porr? Feministiskt eller inte? Bra eller anus? Eller, kanske en kombo?

Svimningsepidemi och svalda spyor i Cannes

2009-06-02  

Så här en vecka efter filmfestivalen i Cannes är man något mer sorterad i huvudet än vad man var strax efter hemkomst. Visst, man vet ganska omedelbart vad som känns i magen och vad som kommer att glömmas bort – men efter drygt 40 filmer på 12 dagar är det en del intryck som ändå måste sorteras. Dessutom måste man ta de omständigheter under vilka filmerna sågs lite i beaktande: fem filmer om dagen när man inte hunnit sova eller äta ordentligt är inte helt idealt. Lägg därtill det faktum att man ofta sitter i en syrefattig och helvetesvarm biograf, omgiven av fransmän som skrattar kulturhånfullt och/eller hittar humor där ingen humor finns. (Skräckexempel: hela duken fylls av en närbild på ett misshandlat, blodigt och söndertrasat underliv som hör till en mördad kvinna. Publiken slår sig på knäna av skratt. Visserligen var kortfilmen usel, men…) Särskilt svårt blir det förstås för filmerna som är av den tålamodsprövande sorten.

Mest påfrestande i år: Oxhide II. En film där regissören tillsammans med sina föräldrar förbereder, lagar och äter dumplings. I realtid. I 132 minuter. I några få tagningar, med helt stillastående kamera. Regissören sa glatt i sitt inledningstal att hon skulle göra en trea, fyra och femma på samma sätt.

Några filmer vill jag se om innan jag bestämmer mig. Till dem hör definitivt Tarantinos Inglourious Basterds. Spontan reaktion: Total besvikelse. I och för sig hade jag väldigt, väldigt höga förväntningar. Det är underhållande och småkul, absolut, men alldeles för mycket glimten i ögat, för mycket krigsbuskis, alldeles för lite Tarantino-esque smartness. Dessutom med för mycket fransmansgullande och fjäsk för Cannes-publiken. Filmen ska klippas ner till bioreleasen, och jag skulle tippa att det är en hel del filmreferenser och repliker av typen »Fransmännen respekterar sina regissörer« som åker först.

Michael Hanekes Guldpalsmvinnande Das weisse Band (Det vita bandet) är en annan film jag måste se om. Spontan reaktion: På ett plan ett ospännande och fullständigt uppenbart vem gjorde det-mysterium, på ett annat en trist och gjord historia om hur ondska kan skapas och gro. Guldpalmen var ett pris för lång och trogen tjänst mer än någonting annat. Men ja, jag ska se om den.

Von Triers Antichrist vill jag också gärna se om. Som det rapporterats om redan buades det och skrattades det en hel del under första visningen. Under den kanske mest plågsamma scenen vek grannkvinnan ihop sig som en fällkniv och lät som om hon svalde en spya. I början av festivalen rapporterades det också om att en människa svimmat, i slutet av veckan var antalet uppe i fem, plus att flera behövt syrgas. Min gissning är att producenten Peter Aalbaek Jensen haft ett eller annat finger med i den hypeskaparprocessen. Spontan reaktion på filmen: Svår att sortera under bra/dålig – men jag gillar. Von Trier har osorterat slängt ihop nojor, saker som kommit fram under terapi och bilder ur sina mardrömmar, och lagt till lite fnissig skolpojke och lite von Trier-punkigt fuck you. Sedan, några geniunt otäcka och väldigt skräckfilmiga element. Mot slutet av festivalen blev jag förresten ordentligt utskälld av en jurykollega (vi satt i filmkritikerjuryn) för att jag inte höll med om att von Trier är»sjuk«och/eller att filmen var ett misogynt missfoster till film.

Eftersom mitt juryuppdrag gick ut på att bevaka Directors’ Fortnight- och Kritikerveckan-filmerna hann jag se för få filmer ur tävlingen för att få något bra helhetsgrepp kring just den sektionen. Men, av de få jag såg stack Andrea Arnolds Fish Tank ut. Fin, rörande och rolig enligt en ganska typisk brittisk socialrealism-modell, men Arnold har dessutom perfekt fångat den femtonåriga huvudpersonens vardag – och framförallt hennes attraktion till och känslor för mammans heta pojkvän (Michael Fassbender, i de lägst skurna byxorna sedan Brad Pitts höftskynken i Troja). Filmen innehåller också en så stark och hjärtslitande fin dansscen mellan mor och dotter att den skulle kunna försätta berg i gråt.

När det kommer till Directors Fortnight-sektionen fanns det två solklara favoriter, som jag innerligt hoppas tar sig till en filmfestival nära dig: J’ai tué ma mère (I Killed My Mother) och La Pivellina. Den 19-åriga huvudrollsinnehavaren i den förstnämnda visade sig också ha skrivit, regisserat och producerat filmen, och det är på det hela taget en otroligt imponerande debut! Xavier Dolan har förvisso stulit friskt från Gus Van Sant och har som skådespelare definitivt lagt sig till med ett och annat James Dean-manér, men han har också lyckats skapa något eget. När han skildrar en tonårig kille som har det lite jobbigt med både sig själv och sin mamma, fångar han så mycket liv och fina detaljer att man vill nypa honom lite för hårt i de där löjligt näpna kinderna.

I La Pivellina hittar en cirkusfamilj ett övergivet barn i en lekpark. I väntan på att föräldrarna ska komma tillbaka tar de hand om flickan. Det hade kanske inte varit en särskilt speciell historia alls om det inte varit för amatörskådespelarna – men vilka helt fantastiska människor regissörerna hittat! De spelar mer eller mindre sig själva med en sådan lätthet att man blir alldeles upprymd och lycklig. Jag såg den illrödhåriga huvudrollsinnehaverskan utanför festivalplatset mitt under det värsta, Beatles-hysteriska, röda mattan-kaoset på Inglourious-premiären. Hon sträckte, precis som de flesta andra i gyttret, på nacken för att få se en skymt av Angelina Jolie eller Brad Pitt. När jag gick fram och sa att hon var fantastisk i filmen såg hon först ut att inte fatta någonting, sen fick hon en liten tår i ögat. Mitt finaste Cannes-minne från i år. (Även om det förstås också var kul att sitta bänkraden bakom Manohla Dargis och lyssna på hennes New Yorkskt nasala kattigheter också.)

Sista dagen såg jag så festivalens bästa film, den grekiska Un certain regard-vinnaren Dogtooth. På en så viktig och stor festival som den i Cannes förväntar man sig att få en och annan käftsmäll, bli störd och och lite omruskad. Se något som är unikt och helt eget. Det var dåligt på den fronten i år. Men, Dogtooth lyckades vara och göra alla de där sakerna – och regissören lyckades också med konstycket med att få det att se lätt ut. I centrum står en familj som hållit sina tre barn avstängda från omvärlden, syskonen lever under ständiga hot och förmanelser om allt farligt som finns där bortanför gårdsstaketet. Inga intryck kommer utifrån, en egen värld byggs upp, de roar sig bäst de kan. Absurd, chockerande, helt sjuk och djupt störande – och väldigt, väldigt rolig. Inte minst de helt fantastiska blinkningarna till Rocky, Hajen och Flashdance.

Jag håller en tumme eller två för att den och de andra filmerna hittar hit, på ett eller annat sätt.

Mamet goes Karate Kid

2009-02-13  

För en månad sedan släpptes David Mamets Redbelt på svensk dvd, men jag fick inte syn på den i videobutikshyllorna förrän igår. Döm om min förvåning när det visade sig vara en arthouseversion av Karate Kid.

Chiwetel Ejiofors lärare i brasiliansk ju-jutsu sprider Mr Miyagi-visdomar omkring sig, visdomar som naturligtvis är lika användbara på mattan som utanför den, och lever efter samurajernas hederskodex. Sen är upplägget i princip inte knepigare än att det hela lutar sig tungt på det beprövade gamla konceptet Onda mot Goda. Släng in lite Mametsk dialog, lite noir-röra, en blomkolsörad Randy Couture, Bruce Lees gamla sparringpartner och en i övrigt stjärntät ensemble på det och du har en rätt sevärd liten sak som borde ligga betydligt bättre till på hyrtoppen än på 167:e plats. Mamets uppenbara kärlek till kamsport lyser igenom varje bildruta.

Att handlingen stundtals är fullständigt uppåt väggarna gör ingenting alls, jag köper det ändå.

Be kind fast forward – till svensk films framtid

2008-12-03  

Samtidigt som Stockholms filmfestival höll på för fullt häromhelgen pågick en helt annan filmfestival i en annan del av landet: en av de roligaste och mest intressanta festivaler man överhuvudtaget kan vara på som svensk filmjournalist. För 13:e gången i ordningen hölls Novemberfestivalen i Trollhättan, där filmer gjorda av filmare under 26 år visas under två fullpackade dagar varje år. Sedan jag var där första gången har jag försökt besöka varje festival, eller i alla fall på annat sätt se årets tävlande bidrag – och jag har alltid kommit därifrån med minst några stycken små pärlor runtskramlandes i hjärtat. Framförallt har jag varit fylld av hopp inför svensk films framtid.

Om du inte ens hört talas om den här festivalen är det inte så konstigt – för om svensk kortfilm ofta känns som en sorgligt intern historia, där i princip bara filmskaparna, deras närmast sörjande och de som finansierat kalaset går på visningarna, är det ingenting mot hur interna tillställningarna för ung, svensk kortfilm känns. De vanligtvis så först-på-bollen-hungriga journalisterna lyser med sin frånvaro, producenterna som med ljus och lykta borde vara där och leta är inte heller på plats. Anna Anthony och Josef Fares ska ha all heder för att de är där och fiskar och delar ut sitt Memfis-pris – men det är synd att inte fler tar sig dit. Jag kan garantera er att man på Novemberfestivalen har rätt goda chanser att få se nästa svenska filmgeni ta sina första steg. Sedan gäller det bara för film-Sverige att vårda det där geniet ömt, ge det en liten puff i rätt riktning och se till att det inte går ner sig i samma bittra, fantasilösa vänta-på-pengarna-träsk och/eller börjar göra inställsamma, urvattnade så-här-gör-man-film-i-Sverige-filmer där alla konstigheter och kanter manglats sönder och nötts ner av tre kockar för mycket.

Att kanter slipas ner när åren går är förstås – tyvärr! – något allmänmänskligt, och alla kan inte behålla sin inre Gondry eller Lynch hela livet. Men, det är sorgligt att se skillnaden på viktklasserna – det finns tre: lättvikt ( upp till 16 år), mellanvikt (upp till 21 år) och tungviktare (upp till 26) – och hur likriktade många av filmerna blir ju äldre filmarna är och ju mer inriktade de blir på att göra film »på riktigt«. Se där något av en svensk filmkris för någon, någonstans att bita i.

Och nej, alla helgens 66 filmer var naturligtvis inte mästerverk. Man såg en och annan (förmodligen hårt lärarcoachad) film på temat »drick sprit och du dör en våldsam död«, och en och annan film där grabbgäng lånat ihop alla låtsaspuffror de överhuvudtaget kunnat hitta i socknen och lekt John Woo. Det är i och för sig också roligt att se ibland, men knockar en inte ur stolen.

Det var det andra som gjorde. När jag såg My Sandströms ångestkompakta dockanimation Förfluten ensamhet och Alexander Felsings och Tobias Sparrmans Jur fick jag lite grann en känsla av att vara i händerna på fullständiga vettvillingar, man hade ingen aning om vart det var på väg eller varför. Man fick bara en känsla av att de som gjort de här filmerna inte kompromissat en centimeter. Det är nästan svårt att greppa hur pass unika röster de här unga filmarna redan har och hur modiga de faktiskt vågat vara. Felsing imponerade förresten stort med sin skruvade film Barnatro häromåret, förra helgen visade han att den skruvade känslan i den knappast var någon slump eller tillfällighet. Jur är minst lika… skönt störande och störd.

I år var det också ovanligt många fina kärlekshistorier som tävlade, Alexandra Liténs När bromsvajern släpper och Marcus Carlssons Widerbergska Arton (del 2 hittar man här) var två av mina favoriter. Niki Lindroth von Bahrs söta En natt i Moskva, där en dockapa och en dito katt spatserar genom Moskva till tonerna av Jan Höiland, ska också nämnas.

Nästa Novemberfestival hålls den 27-29 november nästa år. Då tänker jag vara där igen och hålla tummarna för Gondrysk filmskaparglädje och Lynchianska obehagligheter.

Stockholms internationella filmfestival 2008: Emmas förhandstips

2008-11-01  

Tänkte att det var hög tid att tipsa om lite film inför Stockholms filmfestival. I transparensens namn ska jag först bara nämna att jag sitter i programrådet för festivalen, vilket innebär att jag helt obetalt går på lite möten och äter kanelbullar då och då, och mailar hem till de andra i rådet när jag sett något bra eller intressant på någon annan festival någonstans. Nog om det. Här är nio filmer jag tycker ni borde försöka se den 20–30 november:

Prince of Broadway: Lucky är illegal invandrare från Ghana, och försörjer sig som inkastare till ett hemligt butiksrum på Broadway, där kopior på märkesväskor prånglas ut till dem som vågar sig in. Plötsligt får han en unge på halsen. Panik och komedi utbryter. Filmen är framimproviserad av unga amatörskådespelare tillsammans med regissören Sean Baker, filmskaparlusten och energin lyser igenom i varje bildruta. Tokigt lågbudget, men välspelat, roligt och väldigt, väldigt charmigt.

H:r Landshövding: Har bara sett ungefär en halvtimme av filmen på en offline-kopia – men det jag såg var vansinnigt snyggt. I samma stil som i hans kortfilm Kinchen följer Måns Månsson Anders Björck och fungerar som en cinema verité-fluga på väggen. Anledningen till att jag avbröt tittandet var att jag ville spara filmen tills jag kunde se den på duk. Det är bra betyg.

Daytime Drinking: Imponerande debut av sydkoreanske Noh Young-seok. För nästan inga pengar alls – runt 10 000 dollar – har han gjort en roadmovie med tydliga Jarmusch-inslag. Deadpanhumorn och tajmingen i både klippningen och huvudrollsinnehavaren Song Sam-dongs spel sitter som smäck. Historien om en kille som råkar ut för den ena människan och situationen mer absurd och spritindränkt än den andra dras kanske några varv för långt mot slutet – men Daytime Drinking bjuder på det stora hela på ett konstant leende, melankoliskt filmmys och några gapskratt. Visas som någon form av specialvisning (har ingen aning om vad det betyder), men visades inom tävlan i Locarno och hade platsat där i Stockholm också.

The Wrestler: Darren Aronofskys närvaro märks just inte av så mycket, snarare känns det Jonas Åkerlund-skitiga white trash-miljöer möter en punschig wrestling-gammel-Rocky. Det är förutsägbart till tusen, och precis lika hjärtslitande – och Mickey Rourke är verkligen så bra som alla hittills sagt. Jag grät som ett litet barn över hans trasiga wrestlingtights och sorgliga uppsyn.

Chocolate: Hur kan man inte gilla en film med ett synopsis som »An autistic woman with powerful martial art skills looks to settle her ailing mother’s debts by seeking out the ruthless gangs that owe her family money«? Huvudrollinnehaverskan JeeJa Yanin har beskrivits som den kvinnliga motsvarigheten till Tony Jaa, men fullt så vass på kampsport och akrobatik är hon kanske inte riktigt än, och regissören Prachya Pinkaew levererar inte precis någon ny Ong-Bak. Men ja, om man som jag är ett stort fan av asskicking donnor är Chocolate naturligtvis ett måste. Mest inkomstbringande film hittills i år i Thailand.

Soi Cowboy: Börjar tålamodsprövande långsamt, men växer. En skildring av ett förhållande mellan en thailändska och en stor, svettig dansk i Bangkok växer långsamt fram, blandas med publikens fördomar och bekräftar flera av dem. Mot slutet går det lite haywire när man tappar den realistiska tonen i filmen och går överstyr med klichéer tagna från vad som känns som en helt annan genre. Men fram till dess, helt klart sevärt.

De ofrivilliga: Det har pratats så mycket om den redan att jag håller det enkelt och kort: Ruben Östlund undersöker gruppdynamik och gör det bra. Roligt och obehagligt på samma gång.

Ballast: Minst en sån här ska man se varje år på festivalen, en amerikansk indie man inte vet så mycket om annat än att den vunnit priser på Sundance. Vapen, knark, självmord, fattigdom och trassliga relationer. Fint, realistiskt – och garanterat oquirky.

JCVD: Metafilm som tidigare gick under det briljanta namnet Van Dammage, vilket bara det är anledningnog att se den. Jean-Claude Van Damme spelar sig själv, i filmens början är han mitt uppe i en jobbig vårdnadstvist. Så småningom hamnar han också mitt i ett bankrån. Det är långt ifrån ett mästerverk, men är bitvis rätt roligt. Favoritscen: När Van Damme ombes göra sitt berömda sparka-cigg-ur-någon-annans-mun-tricket, och sedan en ur gisslan försöker göra samma sak. Filmen innehåller en omtalad monolog, filmad i en tagning. Vissa kommer tveklöst att se en skådespelare som snyftövat på sitt livs största ögonblick framför spegeln om och om igen, medan andra kommer att se det som ett hyfsat lyckat försök att ta karriären till en annan nivå, och ytterligare andra kommer att se en så väldigt, väldigt ensam och sorglig människa. Eller så ser man en kombo av allt det där. (Jag vet fortfarande inte hur filmen slutar, filmremsan brann upp när jag såg den på Bangkoks filmfestival, med Van Damme himself i salongen.)

Nära livet-upplevelse på Locarnos filmfestival

2008-08-10  

Befinner mig på filmfestivalen i Locarno, och fick sent i går natt äntligen, äntligen se filmatiseringen av Chuck Palahniuks fantastiska Choke. Och blev – givetvis! – gruvligt besviken.

Händelser ur boken staplas på varandra i scen efter scen, men precis inget av det som står mellan raderna finns med. Det regissören Clark Gregg serverar är lite ärtigt ironisk voice over, lite skönt soundtrack och – hoho! – en sexberoende huvudperson som går på tolvstegs-möten för likasinnade och hans sjuka mamma vars sjukhusvistelse han finansierar genom att – tihi! – varje kväll låtsas sätta i halsen och nästan kvävas till döds på olika restauranger. Varje kväll en ny räddare som Heimlich-manövrerar honom och sedan förhoppningsvis känner sig evigt skyldig att skicka honom pengar och födelsedagskort med jämna mellanrum. Och, that’s it.

I Gregg Clarks filmversion blir det för konkret, för bokstavligt, för pajjigt och sketchigt. De stora idéerna i boken, hela poängen, försvinner. (Att jag sedan själv alltid sett David Duchovny framför mig som huvudpersonen gör kanske att det känns lite extra fattigt med Sam Rockwell. Men det är en helt annan sak.)
Där vissa (bland annat Weird Science-Per) plågas av det cyniska, det nihilistiska eller råa i Palahniuks texter ser jag nästan bara det sjukt roliga och det tokigt livsromantiska. Människor som jagar extrema ögonblick och total närvaro, ensamma människor som äntligen hittar sammanhang där de känner sig hemma, människor som jagar nära livet-upplevelserna som kommer med nära döden-upplevelserna. Oavsett om de nu hittar den där kicken genom att slåss, ha sex eller krascha bilar. Människor som, för att ta ett exempel ur Rant, njuter mer av varje tugga av maten eftersom de vet att den innehåller kärleksfullt ditlagt metallflis. Det är så enkelt, så fullständigt genialiskt dumt.

Filmatiseringen av Choke fångar alltså inget av det där. I förrgår såg jag däremot en prisbelönad dokumentär om en händelse som mycket väl hade kunnat vara ihopdiktad av Palahniuk himself. Stranded – I Have Come From a Plane That Crashed on the Mountains tar upp flygolyckan i Anderna 1972, den som skildrades i spelfilmen Alive. Överlevarna berättar rakt upp och ner vad de varit med om, talking heads varvas med iscensättning precis som i Touching the Void. Mer behövs inte, det är en helt fantastisk historia som inte behöver krånglas till.

Ett flygplan med ett ungt rugbylag, några föräldrar och syskon ger sig iväg från Uruguay. Det var fredagen den 13:e. För många av dem är det första gången de flyger, och ingen tar det på allvar när de åker rakt in i en storm och planet faller ner i den första luftfickan. De tjoar och tjimmar tills de åker ner i nästa. De tystnar när planet skakar och ljudet av motorn som går på högvarv blir öronbedövande. Sedan KABLAM!, planet tar i en bergsklippa och kanar ned för ett snötäckt berg tills det plötsligt bara stannar och allt blir isande tyst. Flera är döda, många av dem som överlevt har bara fått några skråmor. Mot precis alla odds överlever 20 personer i 72 dagar under extrema förhållanden. 72 dagar!

Deras dagliga ranson mat består till en början av en ruta choklad, en kapsyl med vin eller sprit och så en ärtstor klick tandkräm till efterrätt. Så småningom börjar de äta av sina döda kamrater för att överleva. De berättar om hur beslutet växte fram, de talar om första gången de äter några mänskliga muskelfibrer som ett oerhört privat och intimt ögonblick, om hur gränser passeras. Vem skulle de äta? Vilka delar?

Anledningen till att de överhuvudtaget hittades till slut är att tre av de hålögda, otäckt tunna män som fanns kvar gav sig av på en expedition innan de sista krafterna alldeles skulle försvinna. Efter många dagars vandring stötte de på människor som kunde hjälpa dem, och blev inom loppet av några timmar omringade, filmade och intervjuade av reportrar.

Det autentiska arkivmaterialet på när en av dem får frågan om vad de ätit för att överleva överträffar all fiktion. Ett nervöst skratt, en axelryckning, en flackande blick och ögon som speglar den akuta insikten om att det faktum att de ätit av sina döda vänners kroppar är något de måste förklara för resten av världen, att resten av världen kanske inte kommer att förstå och att de kanske, kanske borde ha pratat igenom vad de skulle säga. På presskonferensen – som hålls som en konsekvens av de snaskiga rubrikerna innan de överlevande hunnit förklara för de dödas anhållna – håller en av dem ett tal där han liknar ätandet av vännernas kroppar vid nattvarden och intagandet av Jesu lekamen. Det och den efterföljande applåden är ett stycke liv så bisarrt och makabert att Chuck Palahniuk knappt skulle kunna drömma ihop det.

Mot slutet av Stranded åker överlevarna till olycksplatsen där delar av flygplanskroppen fortfarande ligger kvar. De tar med sig sina barn, som nu är i samma ålder som de var vid flygkraschen. En av dem berättar för sin dotter om när han och två andra för att hitta batterier till radion försökte att ta sig till flygplanets stjärtparti, som landat i en närliggande dal. Han var utom sig av hunger, fullständigt genomfrusen, fullständigt utmattad, han grät och ville dö. Precis när han faktiskt gett upp, hade lagt sig ner för att dö – då stillnade stormen, månen lyste över en helt snötäckt dal och han upplevde sitt livs bästa ögonblick. Han kände sig så intensivt levande, kände att det var ett så stort privilegium att just han fick se den där fantastiska dalen, just då. Han upplevde precis det som Palahniuks figurer letar efter: total närvaro och en enorm glädje över att finnas till.

När han säger till sin dotter att vänta och sedan vänta lite till och lite till när allting känns överjävligt är det nästan outhärdligt starkt. Att bara få se Stranded och höra historien känns faktiskt som en liten nära livet-upplevelse of sorts.