Weird Science
Pannkaksperfektion i Portlandia

2012-08-20  

En av sommarens trevligaste teve-överraskningar har skrattoffensiva IFC stått för. För några veckor sedan, under sitt starka fredagshumorblock bestående av Scott Aukermans absurda talkshow Comedy Bang! Bang! (sprungen ur podcasten med samma namn) och komikerfrågesporten Bunk, dök nämligen en Portlandia-special upp, utan speciellt mycket fanfar. Carrie Brownstein och Fred Armisen är just nu mitt uppe i inspelningen av säsong tre av det framgångsrika sketchprogrammet, så att det skulle smygas ut ett 45 minuter långt bonusavsnitt mitt i sommaren kändes otippat. Dessutom var det väldigt bra.

På pappret känns dock Portlandia: The Brunch Special som ett anspråkslöst mellanmål med tveksamt näringsinnehåll. Att bara köra en »extended cut« av ett av andra säsongens avsnitt, det där i vilket Carrie och Fred får tips om ett nytt populärt brunchställe och tvingas stå i kö en halv dag för att få plats, kan först kännas lite som att koka hipstersoppa på en spik, även om avsnittet i sig var ett av säsongens bästa. Men de farhågorna försvinner snabbt.

Efter en förlängd version av originalavsnittet, som har en mer filmisk kvalitet och där de olika stickspåren får större utrymme och tydligare avrundning, följer den riktiga huvudrätten: en fiktiv bakom kulisserna-dokumentär om dramatiken i samband med inspelningen av avsnittet. Kameran vänds här för ovanlighetens skull bort från Carrie och Fred, och fokuserar i stället på programmets regissör Jonathan Krisel, som visar sig vara en bortskämd, lynnig, perfektionistisk auteur som vägrar släppa ifrån sig avsnittet innan hans konstnärliga vision är helt uppfylld.

Det som står i vägen för visionens fulländning i det här fallet är en till synes helt obetydlig detalj under inspelningen. För maximal trovärdighet kräver nämligen Krisel att de pannkakor som serveras på brunchstället verkligen är de allra bästa man överhuvudtaget kan föreställa sig – en specifik variant med en viss typ av bär som i Krisels föreställningsvärld antar nästan mytiska egenskaper. Denna besatthet skapar förseningar och tandagnisslan för alla inblandade, och Krisels divalater eskalerar bortom all rimlighet, till den grad att hela produktionen hotas.

När jag intervjuade Fred Armisen i vintras pratade han mycket om Jonathan Krisels betydelse för Portlandia; hur han påverkat inte bara innehållet utan också utformningen, tempot, tilltalet. Hur han dragit nytta av erfarenheterna från sitt arbete med Tim & Eric (han medregisserade fem säsonger av Awesome Show, Great Job!). Att med den här specialen låta Krisel tillfälligt stå i centrum (med den äran!) är ett snyggt sätt att uppmärksamma Portlandias minst omskrivna huvudperson på.

Portlandiansk länkåtervinning

2012-02-13  

Portlandia hade svensk säsongspremiär i onsdags (på TNT7; även på SVT Play från och med nu på onsdag). Glädjande att det blivit allt vanligare med svenska premiärer så tätt inpå de amerikanska – Portlandias andra säsong är ju fortfarande i full gång på IFC. (Det senaste avsnittets sketcher om idiotiska projekt på Kickstarter (ovan) och hajpade Pitchforkband (inklusive Kristen Wiig som… kattnappare!) var så perfekta i sina detaljer – och hysteriskt roliga – att jag gapskrattade mig förbi dem och tvingades se om dem flera gånger.)

Vi har redan skrivit en hel del om Portlandia här på WS, så istället för att skriva samma texter en gång till kör jag en liten länkdump här, med både gammalt och nytt stoff. Lämpligt för nybörjaren som vill bekanta sig med Portlandia, men förhoppningsvis också matnyttigt för fansen som vill gräva djupare.

Inför säsongsstarten i USA intervjuades Carrie Brownstein och Fred Armisen av allt från New York Magazine och Fresh Air till Conan och KCRW:s The Business, och åkte sedan på en snabbt ihopkokad miniturné till några utvalda (och snabbt utsålda) städer. Fred var sedan i Stockholm på egen hand häromveckan och framförde en sorts spontan lightversion av den redan väldigt improviserade USA-diton, och med anledning av detta har han synts nästan överallt i svensk media de senaste dagarna (jag tror det enda han inte hann med under sitt korta besök var teve, ironiskt nog – han var även besatt av att få vara med i någon svensk film, vilken som helst, bara som statist i bakgrunden, men det blev inte heller av).

Själv hade jag ett lunchmöte med Fred, som dels resulterade i min cameo på scen under frågestunden med honom på Strand, och dels en artikel i Sydsvenskan (publicerad version här, lite längre version här). Dessutom har jag klippt ihop en podcast av mötet som man lyssna på här.

Tidigare i höstas gjorde jag en telefonintervju med Fred, när han var i Portland och höll på med inspelningen av det vi ser på teve nu, men min stora kärleksförklaring till Portlandia skrev jag här på WS efter första säsongen, för ganska exakt ett år sedan. Upplevelsen av den pågående andra säsongen förstärker det jag skrev då.

Kanske är det inbillning, men Carrie och Fred känns mer bekväma, mer varma i kläderna nu. Berättandet känns också mer självsäkert, formen mer självklar än tidigare – även om programmet kändes ovanligt stilsäkert redan vid starten. Vid en Q&A på The Paley Center i New York för ett par veckor sedan sa moderatorn Julie Klausner att hon tycker Portlandia är den första humorserien sedan Strangers With Candy som så tydligt och tveklöst etablerar en specifik skådeplats – det är en intressant iakttagelse. För oavsett om skämten i Portlandia går bortom de superspecifika subkulturer man ofta hänvisar till, och gör de roliga även för oss långt borta från Portland, Oregon, i nordvästra USA, är det aldrig någon tvekan om var programmet utspelas.

Avslutningsvis, tre av mina favoriter från andra säsongen:

 

1. DJ Night. Det börjar så oskyldigt. En tjej i en skivbutik ger Carrie och Fred en flyer – hon ska spela skivor på en bar samma kväll och undrar om de kan komma. En banktjänsteman som lirar »rockabilly, hillbilly och psychobilly« och kallar sig DJ Direct Depo$it lockar även han med sitt gig. Därefter eskalerar det snabbt: plötsligt står det DJs mitt i gatan och snurrar vax, Carries och Freds bil bombaderas av kulörta flyers, i gränder hänger förtappade turntablister… Det hela utvecklas till en mardröm, en beatmixad skräckfilm som med perfekt gehör gisslar en viss typ av DJ-epidemi som jag själv inte bara upplever i min närhet utan dessutom – gulp – ibland är en del av. It cuts so deep.

2. Carrie hänger upp sig på en tatuering. Carrie har börjat dejta en ny kille, som hon trivs väldigt bra med. Men så kommer det fram att snubben är dekorerad med en väldigt speciell tatuering på överarmen – och Carrie står inte ut med den. Hon gör allt hon kan för att undvika den, men till slut står den i vägen för relationen.

3. Jack har glömt sin kasse. På ekolivset är det en dödssynd att glömma sin butiksspecifika tygkasse hemma, men det är precis vad Jack McBrayer har gjort. Kassakön bakom honom blir allt längre, samtidigt som han ställs till svars av en oförstående personal som vägrar ge honom en plastpåse. En enkel sketch med typisk Portlandia-fingertoppskänsla, ett anspråkslöst gästspel som kommer och går utan fanfar (och McBrayer gör det utmärkt), och en kreativ redigering, i detta fall en detalj i ljudläggningen som antyder att Freds kassabiträde plötsligt drabbas av någon slags PTSD – och sen raskt släpper det. Garanterat något som uppstod först i redigeringen. Överlag är detaljer i såväl ljud- som bildklippningen i Portlandia en fröjd om man önskar nörda ner sig i sånt.

Charmisen

2012-01-27  

Det var en WS-tät kväll i onsdags när Fred Armisen körde sin första europeiska ståuppföreställning på Strand i Stockholm. Martin Degrell fick komma upp på scenen som snuttefilt (Armisens ord) när det var Q&A, och både Per Perstrand och jag själv tog vårt ansvar och ställde frågor. (Per: Fråga om hans faktiska arbete. Jag: Fråga om ställen han gillar i Portland.)

Det gick förstås inte att låta bli att fnissa lite åt hipstertätheten i publiken. Eller åt att Armisen uppträdde på Strand, så när han sa att hans favoritfigur i Portlandia var föreståndaren för den feministiska bokhandeln och frågade om vi hade några såna i Stockholm kunde vi svara att ja, Hallongrottan ligger precis runt hörnet.

Överlag var det ganska mycket Stockholms- och Sverigefokus. Armisen charmade publiken med att dra lite svenska glosor, och prata om hur mycket han älskar Sverige och Stockholm, och som alltid är det lite svårt att avgöra hur uppriktigt menat det är. Ganska? Tror jag? Dock var det roligt att klassikern »Ni är så snygga här« följdes upp med den logiska följdfrågan »Ser vi andra ut som monster när ni reser utomlands?«.

Charmigt var kanske också ledordet. Ganska snäll observationshumor om hotellmusik och olika gitarrist- och trummisstilar, bilder på Armisen som barn och tonåring och när han första gången träffade Carrie Brownstein. Inga elakheter, inte särskilt vasst. Och först var jag lite besviken, jag tänkte att jag hade väntat mig lite mer edge, lite mer gapflabb och lite mer syra. Men sen insåg jag att det egentligen är helt i linje med Portlandia – som är oerhört kärleksfullt gjord. Den är inte hipsterhånande för hipsterhatare, den är hipsterhånande för hipsters. Lite självmedveten och koketterande men oerhört ömsint.

Vad det egentligen var, är den där snubben man känner som är sjukt rolig men som inte behöver ta plats hela tiden, inte stå i centrum och skämta jämt. Alla småroliga saker han säger under ett år fast ihopklämt på en dryg timme. På gott och ont.

En pratstund med Fred Armisen

2011-09-19  

Fred Armisen är en upptagen man. Han är numera en av veteranerna på Saturday Night Live, vars 37:e säsong börjar på lördag. Själv har han tillhört ensemblen sedan 2002. Repetitionerna är i full gång på 30 Rockefeller Plaza i New York inför helgens premiär (med numera meste gästvärden Alec Baldwin), men när jag fick tag på Armisen för en pratstund häromdagen var han fortfarande i Portland, Oregon, där han höll på att avsluta inspelningen av den andra säsongen av Portlandia, vars första säsong är en av årets absoluta tevehöjdpunkter. Under en kort paus tog han sig tid att svara på några frågor om sketchshowen, som börjar visas på svenska TNT7 i kväll.

 

Du och Carrie Brownstein hade gjort både kortfilmer, sketcher och musikvideos ihop under ganska lång tid under namnet ThunderAnt innan idén med Portlandia föddes. Hur började det samarbetet?

»Vi har varit vänner länge, umgåtts mycket i största allmänhet, och vi började fundera på vad vi skulle kunna hitta på tillsammans, något kreativt. Eftersom bägge två spelar musik så tänkte vi, okej, det ska vi inte göra. Det hade varit alltför uppenbart, att till exempel starta ett band ihop. Det hade inte varit en utmaning. Så vi bestämde oss för att göra några korta filmer helt på egen hand, utan någons insyn eller godkännande, utan krav på varken humor eller form – bara något som vi tyckte var underhållande. Så det var typ det som hände, vi bollade några idéer fram och tillbaka, och sen åkte jag till Portland och tillsammans med en kompis som skötte kameran spelade vi in ett antal små klipp. Och vi älskade det, det var fantastiskt kul.«

Hur utvecklades det sedan till något mer än bara små experiment er emellan? Hur blev det ett faktiskt teveprogram?

»Det utvecklades steg för steg. Vi upptäckte efter ett tag att vi hade mer än bara spridda uppslag och idéer, vi hade plötsligt en ganska stor samling sketcher och klipp som vi hade lagt upp på vår hemsida, och vi ställde oss frågan: hur går vi vidare med detta? Så vi pitchade det som ett sketchprogram. Allt växte liksom fram av sig själv, väldigt organiskt.«

Vad var det med just Portland som gjorde att ni ville förlägga en sketchshow där?

»Först var det av rent praktiska skäl eftersom Carrie bor där. Men sen upptäckte vi att staden hade så många egenheter som vi kunde använda oss av. Den blev en perfekt skådeplats för det vi ville göra. Den liknade ingenting jag hade sett förr.«

Ni tycks onekligen ha fångat något speciellt med staden. Jag pratade med någon som bor i Portland, som sa att han nästan inte förmådde se serien eftersom den kommer för nära verkligheten. Hur upplever du att Portlandia har mottagits rent generellt av folk i Portland?

»Allt vi gör försöker vi göra med värme, med kärlek för staden. Vi försöker att inte förlöjliga någon eller något. Gensvaret har varit väldigt bra, folk tycks överlag gilla det vi gör.«

Det känns som att ni hyser en slags hatkärlek till staden. En av sakerna jag gillar med programmet är att samtidigt som ni porträtterar flera av stadens färggranna invånare på ett, låt oss säga mindre smickrande sätt, så är ni inte överdrivet cyniska eller hånfulla. I stället känns det som att ni ser karaktärerna som riktiga människor, där finns hela tiden en empati. Jag tror det hade varit lätt för er att bara framställa dem som karikatyrer. För mig är det en av programmets stora förjänster.

»Ja, jag hoppas att det är så det upplevs av tittarna, det var väldigt viktigt för oss. Jag tror nästan inte någon gillar att göra karaktärer som man bara gör narr av eller är genuint elak mot.«

Jag har diskuterat Portlandia med ett par personer som vid en första anblick tycker att ni gör just detta, hånar karaktärerna, men jag försöker alltid hävda att det är mer nyanserat än så.

»Och då måste jag tillägga att Carrie och jag är väldigt lika de här figurerna. När vi pratar ligger det ofta väldigt nära karaktärerna och hur de uttrycker sig. Många av deras egenskaper kommer helt klart från oss, även när de är aggressiva och osympatiska, som den sure cyklisten – den vreden kommer från mig, det är precis så jag känner, ganska ofta. Samma sak med damerna som driver den feministiska bokhandeln – dynamiken och spelet mellan dem ligger också väldigt nära hur vi är.«

Det Portland som framträder i Portlandia känns som en väldigt specifik plats, och det är en väldig specifik skildring av en kultur och en stad, även om skämten är mer tillgängliga än så. När ni gjorde den första säsongen, funderade ni på huruvida humorn och programmets ton skulle fungera utanför Portland, och nu även utanför USA?

»Vi hade ingen aning om vad som skulle fungera, vi saknar nog förmågan att tänka så stort. Vi kunde bara se mikronivåer. I första hand hoppades vi på att IFC skulle gilla det vi gjorde, så vi skulle få göra fler avsnitt. Varje gång vi hörde talas om att folk i andra delar av USA gillade programmet blev vi glatt överraskade. Vi kunde liksom inte föreställa oss att det skulle ske.«

Jag tror visserligen att en viss typ av alternativ kultur, eller hipsterkultur om man så vill, numera existerar i nästan alla större städer. Men Portlandia är inte bara en parad av kulturella referenser, sketcherna är ju faktiskt roliga också. Folk som bara förväntar sig en kavalkad av internskämt kan nog bli förvånade.

»När det gäller mottagningen av programmet är det utanför vår kontroll, vi kan aldrig veta hur folk kommer att reagera på det vi gör – även om vi såklart försöker göra det så roligt som möjligt. Tror du det finns liknande kulturer som de vi skildrar även i Sverige?«

Absolut, jag bor själv vid ett område som delvis kan sägas ha spår av Portlandias Portland. Det är lustigt hur subkulturer i dag kan kännas väldigt lokala och samtidigt superglobala, eftersom världen är så sammankopplad. Alla är medvetna om vad alla andra gör. Om det dyker upp en ny trend bland hipsters i Portland eller Williamsburg så kan man vara säker på att den dyker upp här några månader senare.

»Ja, det är väldigt intressant.«

När du jobbar med Carrie, som inte är komiker till yrket men som uppenbart är väldigt rolig, har du en annan arbetsmetod än när du är på ditt vanliga jobb Saturday Night Live? Jag har förstått att ni improviserar en hel del i Portlandia.

»Ja, på sätt och vis närmar vi oss hela processen på ett annat sätt, men det är enbart positivt. Carrie är verkligen naturligt rolig. Nästan allt med Portlandia skiljer sig från hur SNL görs – vi har i princip bara två skådespelare, vi får göra allt själva – så visst är det annorlunda. Men jag gillar att arbeta med bägge formaten.«

Eftersom Portlandia skiljer sig så från SNL, tillfredsställer det då en annan sida hos dig, humormässigt?

»Absolut, jag kan skatta mig lycklig som får göra så vitt skilda saker. Det är toppen.«

Apropå andra shower. Var ni inspirerade av någon särskild när ni bestämde er för tilltalet och estetiken i programmet?

»Vi var inspirerade av ett par olika saker. Tim and Eric Awesome Show, Great Job!, vars stil jag gillar skarpt. Det programmet har betytt enormt mycket. Nu har vi samma regissör också, Jonathan Krisel, och han har verkligen varit med och format hur Portlandia ser ut. The Mighty Boosh – jag älskar hur den serien ser ut, och samspelet mellan Julian och Noel, de är så roliga. Kanske lite Kids in the Hall också.«

Jag vet att det blir en andra säsong av Portlandia. Hur långt har ni kommit med den?

»Vi har filmat färdigt nästan hela säsongen, vi har bara några få dagar kvar, och det är lite deppigt att behöva åka tillbaka till New York nu, jag vill inte lämna Portland.«

När får vi se de nya avsnitten?

»Andra säsongen börjar i januari här i USA.«

Det här är bråda dagar för dig, SNL har premiär inom kort. Du är en av veteranerna där nu – gör det att du känner dig mer avslappnad och självsäker när ni närmar er en ny säsong?

»Det känns bra eftersom jag redan känner alla som jobbar där, och att komma dit igen efter ett långt uppehåll är som att återse gamla kompisar. Det är en väldigt trevlig stämning där på kontoret. Samtidigt innebär ju inte det att man kan koppla av, man måste hela tiden komma på nya sketcher och försöka hålla sig själv och showen relevant och rolig.«

 

Portlandia har premiär i kväll kl 21 på TNT7.

Mitt eget Portlandia

2011-02-28  

När man gillar något nästan reservationslöst blir det svårt att skriva något vettigt om det, något som inte bara blir antingen upprepningar av samma superlativ som andra vräkt över det, eller bara fluff som inte betyder någonting – och det tenderar blir extra påtagligt när det handlar om humor. Just detta har varit lite av mitt »problem« med Portlandia, den amerikanska sketchshowen som precis avslutat sin sex avsnitt långa förstasäsong på just nu väldigt humoroffensiva IFC (sista avsnittet sändes i fredags, och det är redan klart att det blir en andra säsong).

Som alla sketchprogram har Portlandia sina toppar och dalar, det är liksom inbyggt i formen, men när jag tittar på det inbillar jag mig att dalarna inträffar mer sällan än många andra program i samma format, och jag upptäcker att jag låter eventuella tillkortakommanden sköljas bort av den otroligt charmiga stämningen, det precisa tilltalet och självsäkerheten i utförandet. Jag skrattar nästan hela tiden.

Så istället för att sätta mig ner och analysera varför jag tycker det är ett genialt program har jag mest velat se om avsnitten, favoritsketcherna, de roligaste replikerna. Vinjetten med den krämiga låten. Men något måste sägas, om inte annat så för att få fler personer att upptäcka vad jag tycker är 2011 års hittills bästa humorprogram.

Portlandia utspelar sig helt och hållet i Portland, Oregon, en stad som de senaste åren fått en image som hemvist för bohemer, konstnärer, musiker och andra kreatörer – en image som lokalbefolkningen omhuldar och odlar med stolthet. Portland är i dess romantiska beskrivningar en tillflyktsort för den moderna, medvetna, progressiva människan – i de mindre romantiska beskrivningarna talar folk om en outhärdlig hipsterkoloni, som ett koncentrat av de allra värsta aspekterna av Austin, Williamsburg eller Möllan. Var sanningen ligger är nog upp till betraktaren, men det är åtminstone utifrån den populära bilden av Portland som hipstermecca som Portlandia skapats av SNL-veteranen Fred Armisen och musikern Carrie Brownstein (tidigare i Sleater-Kinney). Armisen och Brownstein finns med i nästan samtliga sketcher, ofta som återkommande karaktärer (och som sig själva), och tillsammans med diverse gästspelare som Kyle MacLachlan, Aubrey Plaza och Jason Sudeikis, och en uppsjö av cameos, gör de komiska nerslag på olika platser i staden – kaffestället, antikvariatet, designhotellet, klubben.

Att Armisen och Brownstein plötsligt skulle göra en sketchshow tillsammans kom inte som en komplett överraskning. Under flera år har de gjort sketcher och små filmer ihop under namnet Thunderant, och vissa karaktärer som återfinns i Portlandia har tidigare utmejslats under denna etikett – exempelvis Toni och Candace, innehavarna av den feministiska bokhandeln Women and Women First, som man bland annat kan se i den här musikvideon för St. Vincents Laughing with a Mouth of Blood.

Innan serien drog igång anades lite oro från lokalpatrioter kring duons porträttering av Portland. Stod vi inför ett orättvist lustmord av en mysig bohemstad? Hipsters som dödar hipsters? Oh, the irony! Och viktigare: hur internt skulle det bli? Vi som aldrig satt vår fot i the Pacific Northwest, vad skulle vi få ut av sketcherna?

Väldigt mycket, är svaret. Låt gå för att de lokala referenserna haglar och att Armisen och Brownstein utgår från en väldigt specifikt Portlandbild i sin humor, men vi är många som kan förhålla oss till självupptagna hipsters, hyckleri i modernt leverne och överdrivet matnörderi, för att bara ta några av ingredienserna i Portlandia. Miljön är sin egen, men beteendena och karaktärerna är mer allmäna. Flera av oss har nog ett eget »Portlandia« att relatera till. Särskilt elakt är det inte heller – snarare är det lite syrligt igenkännande, sarkasm med en botten av förståelse, något som Brownstein, som själv bott i Portland i många år, uttryckt i flera intervjuer. Jag tror min WS-kollega Philips reaktion på en av sketcherna – att han inte blir avskräckt utan snarare sugen på att åka dit – säger det mesta. (Jag håller med honom.)

Att det ändå är en ganska rättvis bild av staden tycks de flesta bedömare vara överens om, om än såklart något överdriven för humorsyften. En av mina Portlandbosatta bekanta tycker till och med det är så spot-on att han inte klarar av att tittta. Det ligger för nära. Å andra sidan har jag pratat med andra Portlandbor som älskar programmet – stoltheten för staden förs över på representationen av den.

Armisen och Brownstein är fantastiska ihop. Han är en självgående improv machine vars stickrepliker och små gester alltid knäcker mig – så otroligt hängiven sina karaktärer. Hon är en humornaturbegåvning med lysande tajming som aldrig hamnar i skuggan av någon av de andra, mer erfarna aktörerna.

Sketcherna – som enligt uppgift är halvt improviserade – har i sina bästa stunder varsamma drag av surrealism och repetitiv absurdism som skapar en luddig, nästan drömlik känsla. Stort ansvar för den har programmets regissör Jonathan Krisel, som också varit med och skrivit manus tillsammans med Armisen och Brownstein, och en av redigerarna, Doug Lussenhop. Krisel och Lussenhop har jobbat på merparten av Tim & Erics produktioner för Adult Swim, och den väldigt specifika stil man arbetade fram där, framförallt i klippningen, gör sig definitivt påmind här.