Weird Science
Kritikerkontakt av sämsta graden

2011-07-04  

Sent igårkväll kom jag hem omtumlad, lätt rödgråten och varm i hjärtat efter en av mitt livs finaste bioupplevelser. J.J. Abrams Super 8 är en helt fantastisk coming of age-film, och lätt den bästa alien invasion-rullen sen Abrams-producerade Cloverfield.

Filmen ÄR verkligen den mysiga, Goonies- och Stand By Me-doftande hommage till Spielbergs klassiska sjuttio- och åttiotalsfilmer Close Encounters of the Third Kind och E.T. som man hoppats och peppat på sen man hörde talas om den, från cykelturerna längs de långa gatorna i villaförorten och de stökiga familjefrukostarna med käbblande storasyskon och G.I. Joe-dockor i cornflakeskålen till trasiga arbetarklassfamiljer med ensamma barn som bär på stor sorg de inte har någon att dela med och Michael Giacchinos John Williams-doftande filmmusik. En värld som för mig och många andra sextio- och sjuttiotalister som såg filmerna i formativ ålder är lika trygg och välbekant som vår egen barndoms gator, om inte mer.

Barnskådisarna är häpnadsväckande bra, Kyle Chandler från Friday Night Lights är perfekt som pappan som inte förmår hantera sin sorg, barnens Romero-influerade lågbudgetzombierulle väldigt charmig. Den Spielbergskt hjärteknipande, storögda fascinationen är där också. Jag älskade filmen.

I USA har Super 8 fått fin kritik, ligger på 82% på Rotten Tomatoes, men härhemma har det varit lite fesljummet och när jag läser ikapp på Mårten Blomkvists och Jan Söderqvists hjärtlösa sågningar i DN respektive SvD fattar jag faktiskt ingenting.

Särskilt Söderqvist dryper av förakt för Abrams och avfärdar honom slängigt som en cynisk månglare bakom »serieproducerade kassakossor som Mission: Impossible och Star Trek« men har inte begripit att Abrams tog två rätt trötta franchise och räddade dem genom att injicera båda med personlighet, humor och elegans.

Huvudpersonen Joes sorg, att hans mamma dör i en olycka i början av filmen, menar Söderqvist inte har »någonting med någonting annat att göra« vilket är lite som att beskriva Casablanca med att »Rick verkar typ vara kär i Ilse men det har inte någonting med någonting att göra« dvs helt absurt – en gravt utvecklingsstörd som ser filmen dubbad till rumänska skulle inte ha några problem att inse att det här är centralt för handlingen och Joes utveckling! Nu vill man ta fram den gamla fina kritikerbashingklyschan och ställa frågan, Har han sett filmen? Och var kommer hatet ifrån?

Det smärtar mig att en som regel briljant filmskribent som Mårten Blomkvist inte heller förstått. Han tycks ha sett några avsnitt av Lost, tagit fasta på att det var himla rörigt ibland och avfärdar sen filmen, utan att inse att Lost, mitt i det stora mysteriet och tidshoppen, handlar lika mycket om sorg, ensamhet, förlorade livschanser, längtan efter att bli en hel människa som Super 8.

Blomkvist pratar om »frustrerande idétombola» och en regissör som är »hjälplös när det gäller att foga ihop idéerna«, Söderqvist om »ekvation som inte går ihop« och då vill jag bara säga WTF?! Super 8 är ju den typ av film man kunde köra på filmskola som kurs i tajt berättande, den är ju för fan ett urverk! Allt klaffar, alla karaktärer har sin båge, och slutscenen (som inte ska avslöjas såklart) är ju oerhört fin och hjärtskärande men närmast övertydlig i sin symbolik… Man borde väl isåfall klaga på att säcken är FÖR prydligt hopknuten?

J.J. Abrams gör sin mest personliga film hittills, en stjärnögd hyllning till hans tonårshjälte Spielberg, en film om sorg och att bli vuxen som dessutom lyckas vara en rackarns snygg och spännande science fiction-thriller. Det finns så otroligt mycket att älska i Super 8. Att såga den som ett misslyckat försök till konspirationsfilm eller som en kalkylerad skrivbordsprodukt är att missa målet med flera ljusår.