Weird Science
Mörkret faller över Beverly Hills

2011-09-07  

LA Times skriver i dag att andra säsongen av Real Housewives of Beverly Hills aldrig borde sänts. Tevekanalen Bravo borde ställt in det hela i stället. Inte för att det är dåligt utan för att man lämnar ute en stor, mörk, hemsk del av sanningen. Man utelämnar det som är »real« i »real Housewives«, om man så vill, den här säsongen och alla vet om det.

Faktum är att Bravo tvekade länge och väl inför beslutet att visa serien överhuvudtaget. Skälet är att en av huvudpersonerna nyligen begått självmord. Dåligt stil att sända, säger LA Times. Tvärtom, säger jag.

Kanske är det för att rikemansvärlden i Beverly Hills är så tacksam att hatälska (jag befinner mig faktiskt mitt i den medan jag skriver detta), kanske för att fruarna faktiskt har lite verklig stjärnglans över sig (Camille Grammer var till exempel fram tills nyligen gift med Kelsey Grammer) eller kanske för att det hela tiden ligger en sån bitchig osäkerhet över stämningen, jag vet inte, men jag älskar Real Housewives of Beverly Hills. I förra säsongen nådde serien en absolut höjdpunkt även vad gäller realityserier i stort när man under ett middagsparty fick besök av Allison DuBois, som teveserien Medium är baserad på. (Meta!) Medan hon bolmade på en elektrisk cigarett konstaterade hon lamt att hon visste när alla runt bordet skulle dö och att Kyle troligtvis var jävligt otillfredsställd av sin make Mauricio.

Det blev bråk förstås. Storbråk. Kyle sa att hon minsann fött fyra barn så ursäkta men vem är Allison att komma och tro att hon är nåt. Allison bolmade överdramatiskt och svarade med att säga att teveserien Medium är liksom baserat på hennes liv, s’atte…

Nå. Igår var det alltså premiär för den andra säsongen. Sex verklighetsfrånvända kvinnor, deras middagspartyn och minihundar i designkläder har tydligen varit den mest framgångsrika av tevekanalen Bravos serier om diverse översminkade hemmafruar i olika stater. Allt fejkat och plastigt man kan önska sig.

Men den här säsongen vilar den som bekant en svart skugga över det hela. Plötsligt ter sig plasten och den nyköpta glansen lite skev. Taylor, den långbenta frun med enorma läppar, som under hela säsong ett visat upp ett missnöje inför sitt äktenskap, som hon beskrivit som »en bra affärsrelation«, har sedan andra säsongen spelats in inte bara sett sitt äktenskap gå under utan också sin make Russell begå självmord. Taylor, som kommer från ett trasigt hem och med misshandel i bagaget, anklagade öppet sin forne make för att ha misshandlat henne. Makens företag ska också ha gått i konkurs strax innan han valde att ta sitt liv. Russells familj har anklagat Taylor för att driva honom till detta, och i synnerhet med sin medverkan i serien. Något Russell inte ville ha någonting med att göra, tydligen.

Det finns naturligtvis en gräns för vad som är bra realityteve. Allison DuBois och en elcigg är bra reality. Uppvisningar, påfåglanden och lättuggade konflikter. Depression, misshandelsanklagelser och slutligen självmord är inte bra reality. Absolut inte när lockelsen är glitter och glamour och iscensatt dramatik.

Så vad gör man då när den verkliga tragiken kliver emellan, och trampar låtsaslivet på tårna? När garden partyt stannar upp för en sekund och något i scenografin inte stämmer?  Bravo fick inte bara ställa sig frågan utan också fundera på vilket ansvar realityteven i stort har för de medverkandes liv. Russell syntes i stort sett aldrig framför kameran, och om han var med så bekräftade han bara alla Taylors anklagelser om att han var tråkig och känslokall. Han lämnade henne ensam på ett party, han gav deras barn en hundvalp trots att de bestämt att hon ingen valp skulle ha. Han följde med till Vegas på en lyxweekend bara för att, väl där, lämna Taylor ensam eftersom han ville passa på att gå att göra lite business.

Kanske var han en känslokall människa som gjorde Taylor ledsnare och ledsnare. Kanske. Man fick onekligen det intrycket. Eller så ville han bara inte vara med på tv. Kanske kände han själv ett växande obehag av att framställas som en schmuck, med Taylors ord rakt in i vardagsrummen världen över. Det är den typen av frågor som Bravo nu fått ställa sig. Och kommit fram till att det bästa inte är att ställa in säsongen, som tanken var först, utan att redigera den så att Taylor och Russells knakande äktenskap fortfarande är med ända fram till att det kollapsar. Det är bara inte lika dramatiskt framställt nu, mer något som pågår lite sådär vid sidan av. I första avsnittet visar man till exempel en middag hos Adrienne, som börjar hacka på och bråka med sin man Paul, vilket man aldrig fått se förut, och vilket inte känns äkta. Har man slängt in ett bråk här för att visa att det inte bara är Taylor som har problem i äktenskapet utan att det är något som drabbar alla? Lisas man Ken, som sällan uttrycker sig om något, yttrar sig om att de som går i parterapi är veka, vilket får Taylor att gråtande lämna middagsbordet eftersom hon och Russell börjat träffa en terapist.

Jag tycker att man valt fel väg här och det var med visst obehag jag såg gårdagens säsongspremiär. Jag håller inte med LA Times tvkritiker om att man borde slopat hela serien och tagit på sig något slags ansvar för Russells självmord. Visst, det blir väldigt uppenbart avskärmande och distanstgande när fruarna sitter i en specialinspelan debatt och säger att det var hans eget val, att ingen såg några tecken, att ingen kan ta på sig skulden, att det hela är tragiskt och ingenting mer.

Man visar alltså klart och tydligt att detta är något som ligger bortom tevekanalens ansvar. Men här finns verkligen en chans att göra någonting mer, känner jag. Visst, konceptet är att lätt och glattigt följa de Louboutin-trippande dockorna i mer eller mindre iscensatta situationer under den kaliforniska himlen. Men när något äkta händer bör man istället gå i den riktningen, gräva ännu djupare. Ta exemplet Pretty Wild, som hade för avsikt att porträttera två partysugna LA-flickor och deras jakt på publicitet. Men när en av tjejerna visade sig vara delaktig i det som kallades the bling ring, en grupp ungdomar som gjorde inbrott och stal från kändisars hem, så tog serien såklart en helt annan vändning och fick en ny, djupare, svartare och mycket intressantare ton.

Bravo kunde ha tagit tillfället att visa upp ett äktenskaps förfall, i en serie och en miljö där Beverly Hills framställs som en enda stor fantasibubbla där ingenting är på riktigt. Jag kan inte sluta tänka på Taylors tal på kvinnocentret där hon volontärarbetar, när hon skakande fattar mikrofonen och säger att hon vet hur det känns, hon kommer också från ett våldsamt hem. Men, säger hon, ni måste tro på er själva. Kan jag så kan ni. Ni kan också lyckas, ni kan också bo i ett hus i Beverly Hills.

Redan då reagerade jag. Vad är det för märklig definition av att lyckas? Vad ligger bakom de orden? Och här finns nu alltså en gyllene möjlighet för Bravo att utforska denna hemliga, mörka del av fruarna och deras världsbild. Att redigera bort det smutsiga, tråkiga och jobbiga är att sudda bort det verkliga. Varför inte visa de riktiga bråken, den riktiga sorgen när kärleken tar slut? Hur många tittare RHoBH än haft måste ju de riktiga RHoBH kunna få långt fler. På riktigt.