Weird Science
Förvånansvärt trist av Nolan och Abrams

2011-09-26  

Den haussade Person of Interest-piloten utstrålade klass. Men det var också allt. Som en trist tavla med smakfull guldram. Den såg bra ut, hade en edgig ton, den lät bra, hade en ramstory som stakade ut exakt de parametrar som förväntades, från Lost till The Dark Knight – det vill säga från producenten JJ Abrams och skådespelaren Michael Emerson (som gjorde Benjamin Linus i Lost) till serieskaparen Jonathan Nolan, bror och regelbunden kreativ partner till Christopher Nolan.

Upplägget skulle kunna kännas genialt:

USA har i hemlighet utvecklat ett komplext avlyssningssystem som i världens största hemliga serverrum förutspår potentiella terroristhot. I praktiken går det ut på att precis all digital kommunikation i hela USA avlyssnas, lagras och analyseras, vilket också medför att massor av potentiell kriminalitet upptäcks som inte har med rikets säkerhet att göra. Dessa sorteras bort av myndigheterna – men systemets skapare har sparat en »bakdörr« till systemet, dels för att kunna stänga av alltihop om myndigheterna börjar missbruka det, dels för att själv kunna ta del av »skräpet« som sorteras bort för att, som ett slags privatdeckarfilantrop, i mesta möjliga mån förhindra brottslighet på egen hand.

Varje dag får Michael Emersons rollgestalt ett gäng social security-nummer från spionmaskinen, dock utan att veta om människorna bakom siffrorna är potentiella offer eller gärningsmän.

Men för att kunna göra något åt brotten-som-håller-på-att-hända behöver han en enforcer, en avhoppad CIA-superhjälte, som han hittar och lockar med i pilotavsnittet: en skabbig hemlös gubbe spelad av James Caviezel som blir bistert drömsnygg stålman (med ett närmast suicidalt trasigt inre, givetvis) när han fått duscha och raka sig.

Som jag sa, det är viss klass på upplägget. Man hade kunnat bygga en noir-mättad grafisk roman-svit på temat varpå AMC hade kunnat göra den kritikerhyllade dramaserien. Eller så hade Nolan-brorsorna kunnat stoppa in det i en maxbudgetfeaturefilm med tung The Dark Knight-atmosfär.

Men nu blev det en mainstreammallad semi-procedural på CBS i stället – där ingenting blir av intresse i praktiken. Proceduralstoryn är urtråkig och ramstoryn presenteras utan djup och friktion.

Detta måste nog lyfta direkt nu, i de närmaste två avsnitten, för att få Nolan- och Abrams-fans att stanna kvar. I princip allt hänger på de avslutade korthistorierna alternativt att Nolan vågar (och får) satsa mer på ramstoryn, och på vilken laghjälp Jonathan Nolan kommer att få. På egen hand verkar han, av piloten att döma, inte ha vad som krävs för att skapa en lyckad kommersiell dramaserie med både procedural- och story arc-skärpa.

Fin upplösning för Leslie och Ben

2011-09-25  

Den här texten innehåller spoilers av Parks & Recreation s04e01.

Ett hyfsat avsnitt av Parks & Recreation, men allt handlar ju om Leslie och Ben.

Leslie har fått chansen att uppfylla sin dröm om en politisk karriär, och vi förstår ju − det funkar inte, när media så småningom börjar rikta sitt intresse mot hennes privatliv, att hon har en affär med sin chef.

Det är vemodigt, men ändå på något sätt okej. Inte för att Amy Poehler och Adam Scott inte har personkemi, och inte för att Mike Schur och hans manusförfattare inte har gjort ett bra jobb med att etablera deras romans. De är inte ett sitcom-par för historieböckerna, men man vill att de ska vara tillsammans för att de vill att de ska vara tillsammans.

Samtidigt är Leslie så mycket sin egen person, så trygg i sig själv med eller utan Ben. Hennes lycka i livet var aldrig en kärleksrelation. Vi vet att hon klarar sig. Det känns rätt för henne.

Alan Sepinwalls intervju med Mike Schur, som till största delen handlar om Leslie och Ben, och om sitcom-romanser i vid mening, är ett läsvärt appendix till den här händelseutvecklingen.

För mig är det betryggande att läsa Schurs resonemang om att  de bestämt sig för  att skilja Leslie och Ben åt eftersom det var vad som kändes naturligt för rollfigurerna. Det är ju just romantiska förvecklingar som bara driver plotten, utan att kännas genuina utifrån hur vi känner människorna på skärmen, som kan få en serie att kännas såpig.

Schurs resonemang är ingående och intressant − det rekommenderas.

Det här är mitt sista inlägg den här säsongspremiärveckan. Det blev texter om Whitney, Free Agents, 2 Broke Girls, New Girl, How I Met Your Mother, Modern Family, Up All Night, Community, The Office, The Big Bang Theory och Parks & Recreation.

Tack till alla som har varit med och diskuterat. För min del känns det som att Säsongspremiärveckan på WS har varit lyckad. Vad tycker ni?

Går The Fades i den stora Antikristfällan?

2011-09-24  

Med apokalyps avses såväl en uppenbarelse om världens undergång som att något sådant faktiskt inträffar. (Wikipedia)

Ibland när man spelar rollspel så är apokalypsen en konsekvens av vad som händer i rollspelet. Och då vet man att man är illa ute. Det finns nämligen inget som är en sån dramadödare som apokalypsen. Vi kan kalla den antikristfällan.

Samma gäller för tv-serier med så kallat fantastiskt innehåll. När apokalypsen är en konsekvens av det mystiska som händer så vet vi tittare att det barkar åt helvete (pun intended). Varför då?

Jo, för att apokalypsen som kryper närmare är något som naturligtvis måste avvärjas. Och gärna avvärjas i säsongsavslutningen. Och sen kommer nästa problem: Det fanns pengar och intresse för en säsong till. Men hur ska man toppa apokalypsen? MED EN APOKALYPS TILL? Bara en lite värre apokalyps, men denna gång är den jättefarlig. Lovar.

Men sen står man där och har precis dödat antikrist i en episk fight och ingenting kan toppa detta alls. Meen då får vi reda på att antikrist, det var bara den första av många. Och så får vi en säsong till. Men hur ska man kunna toppa att man dödade antikrist?

Det blir en hysterisk potlatch i episkhet. Varje gång måste man toppa lite till. Tillslut finns bara det tomma svarta universum kvar och jagets oändliga utplåning. Och det säljer man inga reklamspots på.

Den enda teveserie som har bemästrat det svåra med de slutgiltiga apokalypserna är Buffy the Vampire Slayer, men då används den förestående jordens undergång genomgående för att beskriva och understryka huvudpersonernas relationer till varandra. Det handlar alltså inte så mycket om utsläckandet av allt liv som utsläckandet av de personer man älskar mests liv. Världen kan vänta, det är i min älskades ögon jag står och faller, lever och dör.

Ingen annan serie jag sett som behandlat temat har lyckats göra det på ett intressant sätt. De har alla gått i antikristfällan.

Att då nya BBC-serien The Fades inleder sitt första avsnitt med att det varslas om den förestående undergången gör mig lite nervös. Eller så har jag dödat antikrist för många gånger och orkar inte bry mig.

Men i alla fall: Vi börjar i ett sepiafärgat London där en kvinna blir attackerad av något monstruöst. En ung tonårskille blir vittne till en annan attack av samma monster. Sen börjar han se döda människor, och få visioner av en värld som är helt täckt av aska. Vi blir presenterade för ett gäng personer som verkar vara nåt slags väktare eller bekämpare av ondska, men det är svårt att veta säkert då man dödar av de två kvinnliga medlemmarna i rask takt – vilket jag sedan irriterar mig så mycket på under resten av avsnittet att jag tappar fokus. Eftersom det handlar om spöken i mångt och mycket kan man i och för sig tänka sig att de avdödade kommer tillbaka.

Det finns en del som är intressant i berättelsen, framför allt hur de döda porträtteras (även om det inte känns superorginellt), som sökare efter en väg ut från det jordiska, och som jävligt förbannade när de drar det kortaste strået och tvingas vara kvar på jorden. Men bakom allt detta hovrar alltså apokalypsen, vilket gör det svårt att engagera sig. Det blir nästan alltid bäst när man lämnar de stora omvälvande plotterna bakom sig och koncentrerar sig på det som faktiskt är bra dramatik. Som att man plötsligt börjar se döda människor överallt, samtidigt som man vill hångla med tjejen man gillar. Det behöver inte vara svårare än så.

Parsons briljerar, men hänger resten av Big Bang Theory med?

 

Jag brukar försvara, emellanåt till och med hylla, The Big Bang Theory. Som en nästan alltid väldigt rolig, klassisk sitcom, men också som en serie som lutar sig på dynamiskt ensemblespel och pigg vilja att testa nya grejer.

Men den här säsongspremiären väcker en osäkerhet i bakhuvudet: är TBBT i grund och  botten en komisk tour-de-force från Jim Parsons, med en halvdan, illa förklädd alla-ligger-med-alla-sitcom som vaddering runt kanterna?

Det känns lite så, när avsnittet börjar med en stilstudie i Parsons förmåga att krama varenda liten droppe deadpanhumor ur en Sheldon-utläggning.

Sen den lilla vinjett-trudelutten, följd av 18 minuter småtråkigt efterspel till Raj och Pennys fylleligg från förra säsongens finalavsnitt. Punkterat av en antal skratt, förstås − en så pass vass tevekomedi är The Big Bang Theory trots allt − men utan något i plotten som engagerar.

Kanske är problemet lite det samma som med Ted i How I Met Your Mother: Leonard är en gnällig tråkmåns som lyckas bättre med kärlekslivet än han förtjänar, och ärligt talat är det svårt att bry sig om att han känner sig lite sårad över att kompisen och exet har haft en flört.

Det må vara hänt att jag bara lyfter samma invändningar som TBBT-tvivlare hängt upp sin kritik på sedan säsong ett. Jag tror ju trots allt att serien kan bättre, särskilt om de fortsätter att ta till vara de väldigt lyckade nytillskotten från förra säsongen.

Och slutar luta sina bärande narrativa bågar mot Leonards sexliv.

Vilket energitillskott i »nya« The Office!

2011-09-23  

Den här texten innehåller spoilers av The Office s08e01.

Vilket förlöst och förlösande The Office-avsnitt! Man riktigt märker hur hur det spritter i benen på serieskaparna och skådespelarna, hur de har längtat efter att få utforska en ny dynamik efter Michael Scott. Det var det här man inte riktigt vågade hoppas på men ändå önskade sig: att den långdragna process som var Steve Carells avsked från The Office skulle mynna ut i en pånyfödd serie.

Det är inte säkert att det räcker särskilt länge (snarare är det sannolikt att den här energikicken följs av ett kreativt blodsockerfall efter några avsnitt) men den dagen får komma innan vi konfronterar den sorgen. Öppningen av den här The Office-säsongen, osannolika åttonde i ordningen, värmer hjärtat på dem som minns vilken oslagbar serie det här var en gång i tiden.

Efter min kritik av How I Met Your Mother härom dagen började vi diskutera i kommentarerna huruvida en komediserie faktiskt behöver utveckling av rollfigurerna, eller om sådan bara förstör en fungerande komisk dynamik.

Jag tog The Office som exempel på en serie som har rollfigurernas utveckling som livsluft och kreativt existensberättande.

Det finns det gott om exempel på här. En gråtmilt gravid Pam har en helt annan betydelse (och komisk effekt!) för den som har känt henne i sju säsonger. Små, enkla skämt som att Stanley har börjat ge invecklade råd som han avslutar med »…and then you shove it up your butt!« eller att Kevin blir överlycklig när nya chefen (återkommer till honom) betraktar honom som en vinnare, är helt och hållet grundade i att vi vet var vi har dem som rollfigurer.

För att inte tala om Andy, som till slut får Michaels gamla jobb, sedan James Spaders rollfigur, som Jim förbluffat påpekar, övertygat Jo att ge honom hennes vd-post. Andy är överlycklig, men hamnar snart i en situation där han inser att det nu är hans jobb och hans »prob« när något kör ihop sig på kontoret.

Det är ju spännande att se rollfigurer man har en nära relation till lämna sin comfort zone. Och det är roligt, i en serie som visserligen har haft problem med att framgångsrikt variera intriger och teman genom åren, men som vet precis hur den ska krama älskvärd humor ur sin superbegåvade rollbesättning.

Och så James Spader då, som nya vd:n Robert California. Ta mig tusan om det inte kan bli riktigt bra. Spader har en helt annan tyngd är Steve Carell, hans rollgestalt en helt annan distans, både intellektuellt och känslomässigt, till de andra på kontoret.

Det skapar en ny slags storymotor, helt väsensskild från den som fanns i Michael Scotts osäkerhet och excentriska infall. Kontorsråttorna kommer att behöva interagera med varandra på nya sätt med Robert California som chef, och det är förstås det enda möjliga sättet  att gå vidare utan Carell. En ny Michael Scott-typ, som Will Ferrells kortlivade chef från säsong 7, skulle inte ha öppnat upp de kreativa fönstren på tillräckligt vid gavel för att låta ny, frisk luft blåsa in.

Och så de små detaljerna. Planking-öppningen var strålande fysisk humor av det slag som The Office alltid har varit väldigt bra på. Pams hormonella sentimentalitet gav Jenna Fischer en komisk kick som var välbehövlig; det var ett tag sen serien använde Pam på ett bra sätt. Creed som bara får heta »old man« på Californias mystiska lista. Stanleys lakoniska »it’s stupid but it’s my thing now« när han förklarar sitt »up your butt«-skämt.

Och så Andy, som har många fina ögonblick, särskilt i sitt rörande försvar av sina kollegor på slutet. I avsaknad av Michael Scott är det tydligt att han har växt in i rollen som kontorets hjärta. Utan Michaels ängsliga maniskhet, men med samma kärlek till sina arebtskamrater och vänner, hur krävande och egensinniga de än må vara.

Fråga mig igen efter en halv säsong, men efter det här avsnittet går det inte att utesluta att det finns soppa kvar i The Office-maskineriet.

Community rör om med Goodman och Williams

 

Den här texten innehåller spoilers av Community s03e01.

En bubblande lycklig känsla i magen och ett okontrollerat gapskratt. Och det bara innan vinjettmusiken i säsongens första avsnitt.

Jag börjar bli opålitlig som kritiker i fallet Community;  jag tycker helt enkelt så vansinnigt mycket om den här serien.

Så först: ett förbehåll för att förankra den här texten i någon slags saklighet.

C-storyn med Abeds katatoniska tillstånd inför att Cougar Town har flyttats till midseason i år är ett kul, tevenördigt koncept, men når inte så långt i utförandet. Jag älskar när Community är refererande, men just av den anledningen att det så sällan är för sakens egen skull. Här blir det lite för mycket för de tevenördigt invigda (även om storyn pekar framåt en aning, åtminstone för Britta).

Men det här avsnittet syftar först och främst till att återställa någon slags status quo efter den för studiegruppen omvälvande avslutningen på säsong 2.

Jag hade fel när jag trodde att Pierce skulle bli kvar utanför studiegruppen, åtminstone ett litet tag. Här gör Dan Harmon och hans team det lite lätt för sig genom att låta Annies sentimentalt Pierce-vänliga röst tala för hela gruppen, med Jeff som enda motkraft. Jeff vinner förstås den dispyten, men det hjälper inte, för… Omar coming.

Ok, det är förstås inte The Wire-Omar men nästan: Michael K. Williams biologiprofessor, som lackar ur på Jeffs surrande mobiltelefon och kastar ut honom från kursen.

Utan en gemensam kurs att plugga till är Jeff ingen studiekompis längre utan bara en vanlig kompis. Och som han börjar inse: det händer något magiskt runt där bordet i studierummet på Greendales bibliotek.

Avsnittets B-story rör dean Pelton och säsongens andra tunga gästskådis: John Goodman som rektor för Greendales annex, en ledande utbildning för luftkonditioneringsreparatörer, som, visar det sig, står för fyra femtedelar av skolans budget. Och han är inte förstjust i att The Dean har börjat lägga sig i annexets affärer.

Både Goodman och Michael K. Williams är förstås skådespelare med dramatyngd och larger-than-life-närvaro som skulle kunna kännas fel i en tillskruvad komediserie som Community. Men det skapar spännande kontraster och nya hinder för de ordinarie rollfigurerna att hantera.

The Office gjorde något liknande med viss effekt när de plockade in en annan The Wire-profil, Idris Elba, som humorlös, orubblig mellanchef i säsong fem. Det rubbade rytmen, framför allt för Jim, och jag misstänker att det finns en liknande plan för Michael K. Williams här. Community älskar ju att peta i sprickorna i Jeffs självsäkra fasad. Att hans stil inte går hem hos professor Omar är tydligt från deras första scen tillsammans.

En grund gjuten för säsongens narrativa båge, alltså, men framförallt ett avsnitt med några underbara Community-ögonblick (som jag inte ska spoila, särskilt inte den underbara inledningen, som förtjänar att upplevas fysiskt snarare än intellektuellt.)

Jag är bara tacksam att ha den här serien tillbaka i tablån. Om det går att upprepa formen från den otroliga andrasäsongen får väl visa sig. Det finns i alla fall inget i det här premiäravsnittet som pekar på att Community har lagt av sig över sommaren.

En fråga, bara: vad var grejen med skinkan?

Nyfödd komedi med potential

2011-09-22  

Det är uppenbart att det finns potential i Up All Night, NBC-sitcommen som tjuvstartade säsongen i förra veckan och alltså sände sitt andra avsnitt i går.

Tre erfarna, begåvade huvudrollsinnehavare. Ett avslappnat,varmt tonfall, särskilt i scenerna hemma hos Will Arnett, Christina Applegate och deras bebis − man får känslan av att man skulle kunna vara en kompis som sovit över i gästrummet och sitter med dem vid frukosten. De är trovärdiga som par och som småbarnsföräldrar; det märks att scenerna med bebisen kommer från erfarenhet.

På Applegates jobb som producent hos Maya Rudolphs talkshow-stjärna blir Up All Night mer trevande, osäker på exakt vilket tilltal som är det rätta. Rudolph och Applegate har en slags Jack Donaghy/Liz Lemon-dynamik, men Up All Night är inte alls lika tillskruvad som 30 Rock, och en stor utmaning för serien är att få utnyttja Rudolph som komisk rollgestalt, utan att hon känns som en seriefigur. Det finns rörelse åt det håller i det andra avsnittet, men inget kvitto på att de har listat ut hur de ska få den balansen rätt.

Up All Night är ändå inte mer än en skaplig sitcom så här långt. Men det verkar som att den kommer att få tid, och lyckas serieskaparna hitta lugn och självförtroende i manusförfattandet, identifiera vad som funkar och vad som behöver fixas − då tror jag att det här kan bli en riktigt fin liten serie.

 

Emmymonstret som var en gedigen ensemblekomedi

 

Är man lite för intresserad av den amerikanska tevebranschen är det lätt att vara anti-Modern Family den här veckan.

De vann ju alltEmmygalan, med skådespelarpriser till Ty Burrell och Julie Bowen, manusförfattarpris till Steven Levitan och Jeffrey Richman, och regipris till Michael Spiller, utöver, förstås Emmyn för bästa komediserie.

Emmyjuryn gillade Modern Family så mycket att de gav serien fyra nomineringar i »Best Supporting Actor in a Comedy«-kategorin, och effektivt Emmyblockade både Nick Offermans och Danny Pudis makalösa säsonger.

Det är förstås inte Modern Familys fel att Emmyjuryn övervärderar serien. Det är en gedigen, ofta väldigt rolig sitcom. Men irritationen spiller över.

Därför är det bra att ha Modern Family inte bara är aktuell som Emmymonster utan också med en ny säsong. När man väl kollar på serien blir man ju påmind om vilken stark rollbesättning den faktiskt har. Phil Dunphy är ingen Ron Swanson, men Ty Burrells nyanserade och känslomässigt uppriktiga spel gör honom till mer än en Pinsamma Pappan-arketyp. Dessutom gör Burrell en väldigt rolig Pinsamma Pappan, med fin tajming och en strålande förmåga att göra humor av sina reaktioner på omgivningen. Han är inte alls oförtjänt av en Emmy för komiskt skådespeleri.

Resten av rollbesättningen är också utmärkt. När Mitch och Cam känns tvådimensionella är det manusförfattandet det är fel på, inte Eric Stonestreet och Jessy Tyler Ferguson. Sofia Vergara spelar en karikatyr, men ta mig tusan om hon inte gör bred, fysisk humor bättre än de flesta. Ed O’Neill är ett superproffs, och Julie Bowen vet precis hur hon ska maximera Claire Dunphys komiska potential utan att göra henne till en gäll ragata-morsa.

Modern Familys problem är snarare att den i jämförelse med de bästa komediserierna på teve just nu spelar väldigt säkert. Jag tror att det är väldigt medvetet; Levitan och Christopher Lloyd vet precis hur de ska vårda sitt bevisligen vinnande koncept. Men det är ju som de säger i USA om risker och belöning. När Community och Parks & Recreation har ett kreativt mod som ibland tar dem helt bortom vad vi förväntar oss av en tevekomedi, nöjer sig Modern Family med att vara ett pålitligt, omtyckt sitcom-hantverk.

Mad Men med kaninöron

 

Undrar om Hugh Hefner någon gång blev lite trött? Tänkte att, »näeh, i kväll vill jag bara mysa med en kopp te och lite Nora Jones på stereon, kanske bara ta ett varmt bad innan jag går och lägger mig – ensam«?

Det tänker jag på när jag ser piloten till nya 1960-talsserien The Playboy Club, som utspelar sig på Chicagos första Bunny Club och handlar om de människor som jobbar där. Och så Hugh Hefner. Eller så här: du kan inte göra en teveserie om bunnies och Playboy utan att på något sätt kommentera hans existens. I The Playboy Club omnämns han flera gånger, han påverkar klubben och vem som jobbar där och vi får följa med kort till ett tidigt Playboy Mansion på fest, där Tina Turner spelar och Hugh Heffner är en stram nacke, en pipa och en röd morgonrock. Jag googlar. Vid den här tiden var han strax under 40 år. Det är ju helt sjukt hur länge han har hållit på och tallat på unga flickor i satin. Är han inte lite trött?

Men det är ju naturligtvis inte det The Playboy Club handlar om. Det här är en serie som castat en person i den manliga huvudrollen (Eddie Cibrian) som verkar detaljstuderat John Hamms Donald Drapers hela register. Det lite knarriga tonfallet. Blickarna från sidan. Det lilla sardoniska leendet. Den avslappnade torra pondusen. Avsaknaden av charm, men ändå charmig. Sidoblickarna på Mad Men är väldigt uppenbara, även i att kvaliteten på både miljöer och hur skådespelarna ser ut är hög. Det känns Mad Men-igt. Ur kvinnoskildringssynpunkt vore det kanske särskilt intressant att jämföra  serierna eftersom båda utspelar sig precis i en brytningsperiod inför den feministiska väckelsen, men där de kvinnliga rollgestalterna i The Playboy Club spenderar mesta tiden iförda korsetter, kaninsvans och stora satinöron. Och männen är förstås i samma (tids)anda, samma skrot och korn, som i Mad Men. Raka sidbenor och skev kvinnosyn.

Piloten börjar brutalt med att den kvinnliga huvudrollen Maureen (Amber Heard) blir utsatt för ett våldtäktsförsök från den lokala maffiabossen på sin första dag som cigarettflicka på The Playboy Club. Hon kämpar ner honom med hjälp av Nick Dalton (Cibrian), en riktig playboy som dejtar klubbens stjärna men har ett rykte om sig att vara en alfakvinnokarl, vilket också markeras med att alla flickor blir lite lätt andlösa när han lutar sig in mot dem och viskar något charmigt och torrt. I ett sista försök att skaka av sig maffiabossen sätter hon upp sin klack och råkar naturligtvis sparka av honom halspulsådern. Aj då. Vi förstår att det är skarpt läge och Nick tar ledningen och ser till att bossen dumpas i floden (vilken himla tur att han hade lite kedjor som låg och skräpade i bilen, annars hade de ju aldrig fått liket nedsänkt).

Det är en rätt hyfsad öppning på en pilot, vi som tittar förstår ju att det kommer bli trubbel med maffian, att Maureen kommer falla för Nick trots att hans ex numera är hennes chef, att det blir fler fester på Playboy Mansion (dock lite anakronism då Playboy Mansion inte fanns förrän 1971, men vad vet jag, det kanske fanns ett annat mansion innan the mansion?) och att Maureens dröm att stå på scen i röd, sexig Jessica Rabbit-klänning kommer infrias – dock inte utan att Maureen får betala ett högt pris för det.

Gillar jag det här då? Åååh… jag vet inte. Jag älskar ju 1960-talsstämningen. Tycker storyn är hyfsat intressant. Men är rollgestalterna intressanta? Nick har mest rynkat pannan sexy boy-style, och Maureen mest plutat med läppen och sett ut som en skrämd liten harpalt. Och hittills har serien inte klarat Bechdel-testet ens med några sekunder. Till och med undertexterna när de inte pratar om Nick är fyllda av Nick. Men det finns några intressanta spår: Den underjordiska homosexuella frigörelseklubben (med Sean Maher! Hurra, Firefly alumni!) är ett spår som känns nytt och spännande mitt bland de unkna värderingarna som omger hela Playboy-världen. Och vissa nosningar på klassanalys och perspektiv på hur de svarta hade det i 1960-talets USA bådar gott, och något jag länge velat se mer av i Mad Men. Jag ger The Playboy Club några avsnitt till innan jag lägger ner. De kan göra något riktigt bra av det, ambitionerna är höga.

Men! Jag har ju inte Hugh Hefners uthållighet. Jag kommer inte nöja mig med lite snygga tjejer i kaninkostymer i mer än två avsnitt. Jag kommer snart börja kräva lite riktigt innehåll.

Hur How I Met Your Mother blev gammal och trött

2011-09-21  

Jo, rollfigurerna i How I Met Your Mother utvecklas. I någon mening är det ju precis vad serien säger sig handla om: att bli vuxen, eller snarare vuxen-plus; monogam, med barn och ett riktigt jobb (även om alla i HIMYM i och för sig alltid har haft riktiga jobb).

De pratar definitivt om att utvecklas: Marshall och Lily om att bli föräldrar, Ted om att sluta ha en 12-årings verklighetsuppfattning när det gäller relationer, Barney om att överge sitt sexmissbruk för att så småningom gifta sig (men blir det med den här slipsen, eller med den här?? − lita på att svaret på den frågan kommer att dras i långbänk över säsongen).

Men trots allt prat, och manusförfattarnas lätt övertydliga signalerande om att här pågår utveckling av rollfigurerna, känns en sjunde säsong av HIMYM verkligen bara som ännu en identisk men antagligen sämre säsong av HIMYM. Ännu en säsong av sitcommiga sitcomsituationer, ännu än säsong med kärleksintressen för Ted som ingen kommer att bry sig om eftersom Ted är en irriterande naiv tråkmåns som behöver inse att det inte är något negativt att sluta tro på »ödet«.

Nu låter jag som en hater, men jag har trots allt kollat på de föregående sex säsongerna av HIMYM av en anledning. Och jag räknar med flera underhållande ögonblick (som den naturligtvis oemotståndliga NPH-dansscenen i premiäravsnittet) även det här året.

Men jösses vad How I Met Your Mother-gänget behöver komma till saken, skaka fram den där morsan och runda av serien innan den kollapsar under tyngden av sin egen förutsägbarhet.