Weird Science
You Don’t Know Dick

2007-11-06  

cavett_1.jpgNär jag tittar på amerikanska, engelska och svenska talkshows, och ser den ena meningslösa intervjun efter den andra – filmstjärnor och idrottsstjärnor och popstjärnor som tuggar tomma floskler inför en handfallen, lismande eller ointresserad programvärd – då längtar jag ibland efter Dick Cavett. Nu när WGA-strejken är igång och flera av de populära pratprogrammen inte produceras på ett tag, är det ett utmärkt tillfälle att damma av några favoritavsnitt av The Dick Cavett Show – eller för den delen bekanta sig med en av genrens stora namn, om man inte tidigare har det.

Det man oftast menar när man talar om The Dick Cavett Show idag är den talkshow Cavett hade på ABC mellan 1969 och 1975. Den gick samtidigt som The Tonight Show med Johnny Carson, som Cavett tidigare hade skrivit skämt åt, men trots krocken är det onödigt att tala om någon direkt konkurrens – Carson var så totalt dominerande att det hade varit självmord att producera en liknande show och tro att man skulle gå vinnande ur kampen. Cavetts program var istället något stramare utformat – mer talk, mindre show, om man så vill. Gästerna var mestadels en blandning av showbiz-ikoner, komiker och rockstjärnor, och fokus låg i första hand på långa, initierade samtal. Såväl publik som husband fanns, men alltid i bakgrunden, och aldrig så framträdande som hos Carson (eller hos Letterman, Leno, Conan, osv).

Programmet samproducerades av Charles H. Joffe och Jack Rollins, mer kända som producenter av merparten av Woody Allens filmer (även Marshall Brickman, som sedemera skrev manus till Annie Hall tillsammans med Allen, fanns i kulisserna som kreativ producent). Avsnittet med Woody från 1971 är för övrigt ett av de mest sevärda under denna guldperiod – the Woodster spelar klarinett, snackar psykoterapi och kraschade äktenskap, diskuterar med publiken och munhuggs glatt med Cavett. Allen hade då precis gjort succé med Bananas och Take the Money and Run, och befann sig i en övergångsfas från krogkomiker till filmregissör. Han var fortfarande mest känd som en goofy ståuppare med bröderna Marx som största ledstjärna; detta var några år innan han vädrade sina mer existentiella funderingar och gav sig på drama, inspirerad av Fellini och Bergman. (Apropå Bergman förresten: vår nationalklenod gjorde ett av sina sällsynta framträdanden i amerikansk teve, faktiskt hans första, hos just Cavett, tillsammans med Bibi Andersson. Cavett fick dock snällt flyga till Stockholm för att göra intervjun.)

Vissa avsnitt av The Dick Cavett Show ter sig, såhär trettifem-fyrtio år senare, osannolikt välmatade med färgstarka gäster. Vad sägs om ett livligt gruppsamtal mellan Robert Altman, Peter Bogdanovich, Mel Brooks och Frank Capra? Eller en sjövild session med de whiskydrickande och oregerliga Peter Falk, Ben Gazzara och John Cassavetes, i samband med premiären av Husbands 1970? Svindlande underhållning.

cavett_2.jpgTydliga tidsmarkörer som musik, vinjettgrafik och kläder avslöjar när programmen producerades, men oftast är de överlägsna alla moderna intervjuprogram på det område som borde vara allra viktigast – själva konversationen. Cavett var en idealisk värd – proper, charmerande och påläst, alltid redo att fälla blixtsnabba kommentarer (som när Norman Mailer demonstrativt flyttade sin stol bort från de övriga gästerna Gore Vidal och Janet Flanner, och Cavett frågade »Perhaps you’d like two more chairs to contain your giant intellect?«), men samtidigt klok nog att ta steget tillbaka och låta larger-than-life-gäster som Groucho Marx och Orson Welles ta strålkastarens ljus – med fantastiskt resultat.

Cavett var en utmärkt lyssnare. Samtalen handlade aldrig om honom, vilket är en av orsakerna till att han framstår som så sympatisk och skicklig, utan att för den sakens skull vara alltför insmickrande. I sitt mest berömda samtal med Groucho avbröt sig till och med Groucho vid ett tillfälle och liksom kände sig tvungen att påpeka: »you really are one of the great conversationalists«, till en synbart generad Cavett.

Frågan man knappt vågar ställa gör sig påmind från och till: är det överhuvudtaget möjligt att producera en Cavett-liknande show idag, eller är dess tid hopplöst förbi? Är det ens någon som försöker? Kanske framstår den för dagens producenter och publik som en varken-eller-show – inte lika knastertorr och faktaspäckad som Charlie Rose, inte lika familjär som Parkinson, inte till lags som Leno, sarkastisk som Letterman, absurd som Conan.

Vill man se prov på Dick Cavetts intervjuförmåga finns förutom en hel del klipp på YouTube även fem DVD-samlingar från guldåldern, utvalda och introducerade av Cavett själv. Cavett, som fyller 71 om två veckor, leder inte längre några teve-program, men är fortfarande vid god vigör. Sedan tidigare i år är han faktiskt en fellow bloggare, hos New York Times. Läs hans sporadiskt uppdaterade blogg här.