Weird Science
Vi är i krig, välj sida!

2010-01-14  

»Är det inte dags att rasa lite?«

Jag fick frågan redan i helgen, men ville avvakta. Invänta reaktioner, analyser, se händelserna utvecklas. Det var ju så tidigt, så många rykten. Men under dagarna som gått sedan dess har situationen, krisen, debaclet med Conan O’Briens och Jay Lenos vara eller icke vara, och framtiden för NBC:s The Tonight Show, så fullkomligt exploderat i alla möjliga riktningar att de analyser som gjordes för ett par dagar sedan redan känns irrelevanta. Dessutom skyms sikten hos nästan alla anmälare (inklusive undertecknad) av så många känslor för det ena eller det andra, att det är svårt att få en vettig överblick – och de som försöker hålla sig objektiva och dra slutsatser utifrån fakta som tittarsiffror, branschtendenser, traditioner och annat framstår (för känslotyper som jag) som kallhamrade kamrermonster som bara borde hålla käften. »Pick a side, we’re at war!« som Colbert skulle sagt.

Det är med andra ord kört att hitta en samstämmig analys av det här, hur man än vänder och vrider på det. Så varför inte bara dyka rakt ner i den oändliga sörjan och dragga efter någonting, vadsomhelst, som åtminstone kan sprida lite ljus över situationen?

En inte alls objektiv sammanfattning av läget fram till i dag:

2004 förhandlar Conan O’Brien om sitt kontrakt med NBC. Man kommer överens om att Conan ska ta över NBC:s flaggskepp The Tonight Show om fem år, 2009, då Jay Leno har sagt att han ska lägga av och återgå till att köra standup i Las Vegas och meka med sina bisarra veteranbilar. Det är upplagt för en perfekt övergång: Jay lämnar på topp, kungen av talkshows med bättre tittarsiffror än konkurrenten David Letterman (som Leno för övrigt blåste på just Tonight Show-jobbet flera år tidigare); Conan, som i det här läget kör Late Night direkt efter Leno, mjuklandar och tar över amerikansk teves mest anrika institution under de allra bästa förutsättningar. Allt ser toppen ut, och de frågor som hopar sig är av lyxkaraktär – vem ska ersätta Conan? Ska Conan flytta till LA? (Svar: Jimmy Fallon respektive»ja«.)

Hopp några år framåt: 2009 närmar sig och Leno börjar få kalla fötter – han känner sig plötsligt inte alls redo att lägga av, trots fem års mental förberedelse. Han känner att världen förtjänar samma trötta skämt några år till. Alla gillar ju Jaywalking! Så i stället för att lämna arenan som en gentleman och kollegialt lämna över till Conan som tålmodigt väntat på sin chans, börjar nu Leno öppet gnälla om sin situation, och antyda att The Tonight Show håller på att tas ifrån honom. NBC ser fortfarande Leno som sin stora kassako, och får panik vid tanken på att han skulle gå till ett annat bolag och direkt börja konkurrera med sina tidigare arbetsgivare. Lösningen: Leno får en ny talkshow, som sänds precis innan The Tonight Show. Det är mer eller mindre samma show som vanligt, fast en timme tidigare.

Konsekvensen blir att Leno och Conan nu indirekt konkurrerar med varandra – om publik, om a-kändisar – och att Lenos program blir en katastrofal lead-in till The Tonight Show; han tappar massor av tittare jämfört med tidigare, och de i sin tur faller av ännu mer när Conan börjar. (Och ännu svårare blir det för efterföljande Fallon.) De flesta är överens om att Lenos program inte funkar, och att det gör allt svårare för Conan, som sedan premiären hamnat strax under Letterman i kampen om tittarna. Detta oroar NBC. Men Conan och hans team jobbar på, och finner sig förvånansvärt snabbt tillrätta i LA – och The Tonight Show utvecklas under hösten till ett mycket bra och roligt underhållningsprogram. Bevakare påminner om att Conans första år som värd för Late Night var katastrofala tittarmässigt, men siffrorna blev stadigt bättre ju mer injobbat programmet blev. Och The Tonight Show är ju en institution – de kan väl inte gärna ha så kort tålamod att de drar i nödbromsen innan ens ett år gått?

NBC börjar dock skruva på sig – man vill ha en quick fix – och hur löser man situationen med Leno? Alla älskar Leno, men programmet i dess nuvarande form kan bara inte överleva. Detta blir känt. Då börjar Leno gnälla igen. Om att han behandlas illa av bolaget, att han aldrig haft en chans med ett sånt här meningslöst program, att The Tonight Show tagits ifrån honom. Conan håller än så länge tyst. Men när NBC lägger fram ett panikartat och halvkokt förslag, som innebär att Leno tar över den gamla Tonight Show-platsen i tablån, men bara gör ett halvtimmesprogram, så Conan börjar sitt program strax efter midnatt, då tröttnar till och med Conan på den respektlösa behandlingen – och går ut med ett pressmeddelande som redan känns klassiskt (»It was my mistaken belief that, like my predecessor, I would have the benefit of some time and, just as important, some degree of ratings support from the prime-time schedule. Building a lasting audience at 11:30 is impossible without both. But sadly, we were never given that chance.«). Kontentan: Conan tänker inte låta sig knuffas omkring hursomhelst. För första gången sätter han ner foten och säger nej: The Tonight Show visas på sin klassiska tid, halv tolv på kvällen, annars slutar jag.

Och där är vi nu. Sammanfattning över. Alla med så långt?

Ålrajt. Så nog finns det skäl att rasa. Mot NBC:s otroligt klumpiga och kortsiktiga hantering av situationen. Mot Jay Leno, som likt en tjurig gubbe desperat håller sig fast och hellre ser hela skeppet sjunka än att han själv hoppar av (och mot hur Leno under alla år lyckats behålla sin image som helyllekille, trots hans inblandning i några av de mest infekterade backstabbing-vändorna i teves historia – för att inte tala om hans svartfotande under författarstrejken häromåret). Men just nu känner jag mest av allt ett vemod över att Conan inom kort kanske inte längre har en talkshow. Den yttersta konsekvensen av att han rakryggat satte ner foten är ju att han står utan jobb redan när vinter-OS (som visas på NBC i USA) är över. Att allting vi entusiastiskt bevakade förra året – förväntningarna, nedmonteringen av Late Night i New York, den stora flytten av allt och alla till Los Angeles, återkomsten av Andy Richter, energin och idéerna – kanske bara snöpligt försvinner nu, efter bara sju månader. Just den aspekten, intrycket att Conan inte fått en riktig chans att komma i ordning, känns mycket tråkig.

Vill man förkovra sig i det här ämnet finns det i princip hur mycket som helst att läsa och lyssna på, och det är lätt att storkna inför mängden. Men här är några av de mer intressanta grejerna:

* Först och främst en bra kommentar från NPR, som i princip försöker besvara den svåra frågan: Vad händer nu?

* Patton Oswalt var gäst på en av mina favoritpodcasts Comedy Death-Ray Radio häromdagen, och han och programledaren Scott Aukerman kom vid ett tillfälle in på ämnet Jay Leno. Det perspektiv Patton gav uttryck för är välkommet, eftersom det är ett man sällan får ta del av i de här sammanhangen, som nästan alltid handlar om reklamintäkter, ratings och en väldigt svepande, ointresserad bild av själva showen; diskussioner där showen ofta reduceras till ett reklamgenererande block jämte andra i tablån. Vilket såklart i slutändan är det viktigaste för bolaget NBC, men för oss som inte är lika biz-skadade som typ Variety och David Poland, och mer är intresserade av underhållningen, humorn, konstformen om man så vill, är den här diskussionen oerhört givande. Patton sätter fingret på vad många komiker snackat om alltsedan Conan flyttade till LA, och ännu mer nu när det är så turbulent: han representerar något nytt, inte bara åldersmässigt utan också attitydmässigt. Han vill förvalta institutionen, ta den vidare till nya höjder. Det finns en vilja och ett driv hos honom som är natt och dag från Leno.

* Wall Street Journal har en liten fånig uppräkning av vilka kändisar som valt sida. Utöver Jerry Seinfeld, som i det här sammanhanget agerar patetisk company man åt NBC, har den minimalt relevante Paul Reiser skrivit en förvirrad krönika på Huffington Post om sin gode vän Jay Leno. Och där nånstans tar det slut. Ärligt talat, vem är med i Team Leno? Knappast sångaren Ted Leo, som skriver fint på sin hemsida om sina upplevelser hos Conan. Och knappast någon annan heller – jag har sällan hört så många komiker, författare, kulturfolk och andra engagerade tala så unisont och varmt om någon i branschen som Conan. Hans rykte som en av de trevligaste i branschen tycks på alla sätt och vis stämma. Kanske inte lika mycket på pluskontot: även Hitler håller på Conan.

* Diskussionerna på humorforumet A Special Thing är bland det mest insatta, nördiga och roliga du kan läsa i såna här sammanhang, så även när det gäller det här ämnet. I den böljande tråden Tonight Show With Conan O’Brien, där 99,9 procent av deltagarna är för Conan, avhandlas just nu i första hand Conans framtida öde. Den aktuella diskussionen (som flammade upp i samband med det första TMZ-ryktet för en vecka sedan) börjar ungefär här (sidan 48 av i skrivande stund 76). Om du har en dag att slå ihjäl och kämpar dig igenom hela tråden blir du dock rikligen belönad – det kryllar av insikter bland alla syrliga Lenodissningar.

* Hur ställer sig förresten Letterman till allt det här? Dave sitter i en bra position varifrån han kan sätta in stötar både mot NBC och Leno – som ju backstabbade honom för en massa år sen – men han måste också känna en viss déjà vu kring hela situationen, kanske till och med lite oro om Leno kommer tillbaka som huvudkonkurrent. Han har alltid respekterat Conan (det finns en New York-koppling, och Letterman var alltid väldigt generös som gäst när Conan var ny och osäker) och omtalar honom, trots att de nu är direkta konkurrenter, som »our friend Conan«, och så vidare, något han aldrig kallat Leno. Men Letterman är också slug, och drar sig inte från att kritisera sin konkurrent, som när han spekulerade att det i slutändan mest handlar om pengar – en ganska elak stöt mot Conan, i mitt tycke. Letterman och hans författarstab är som vanligt inte heller sena att skämta om hela debaclet, som i det här klippet.

Är det bara jag som väntar med spänning på The Late Shift II?

Välkommen till LA, Conan!

2009-06-04  

Så var premiären avklarad. Knappt fyra månader efter han lämnade New York och Late Night har nu Conan O’Brien äntligen tagit över NBC-flaggskeppet The Tonight Show efter mördande tråkige Jay Leno. Leno har dock redan gjort en halv backstab och inte alls gått i pension som han lovat, utan återkommer till NBC redan i höst med en talkshow som kommer att visas innan The Tonight Show, vilket kommer innebära att NBC kör tre timmar talkshow varje kväll: Leno, Conan och Jimmy Fallon efter varandra. Fult och girigt av Leno, och jag avundas inte Conan som tvingas sitta och vara diplomatisk och tacka Leno för lång och trogen tjänst. Anyway.

Conans premiär var i måndags, och baserat på de första kvällarna tycks Conan redan funnit sig väl i Los Angeles. Så mycket premiärnerver gick inte att avläsa – å andra sidan har man kört några »öppna repetitioner« de senaste veckorna inklusive fejkgäster och allt, och alla rapporter jag fått från dessa har varit översvallande. Studiobygget (samma scen som Jack Benny använde år 1200 f.kr!) på Universal Studios är flådigt och ser gigantiskt ut jämfört med det lilla krypinet på 30 Rock (något det också skojades om i premiäravsnittet).

Gamla bisittaren Andy Richter är tillbaka, dock i en lite mer tillbakadragen roll som konferencier. Att Andy är uppmickad hela tiden är jag lite tveksam inför, men det är hjärtvärmande att han är tillbaka; det märks att han inte riktigt hittat sin roll i showbiz sedan han slutade på Late Night (även om vi på WS som bekant är fans), något det skämtades om i tisdags – och han tycks vara otroligt glad över att jobba med Conan igen.

Nästan samtliga manusförfattare har flyttat med från New York, och Conan själv har försäkrat sina fans att hans stil inte kommer att bli mer utslätad eller mindre »Conan« bara för att han sänds tidigare på kvällen än förr (och då bör man komma ihåg att The Tonight Show ändå sänds halv tolv på kvällen!). Att döma av inledningen tycks det stämma till stor del – tilltalet är ungefär det samma, humorn likaså. Någon slags kompromiss kanske ändå är att vänta, men det är för tidigt att ge någon detaljerad analys av läget nu. Som inledning har det varit väldigt solitt. Lämpliga, lätthanterliga gäster, bra förinspelade inslag, jävligt proffsigt genomfört – å andra sidan har ju teamet bakom showen 16 års erfarenhet. Därmed är också en jämförelse med Jimmy Fallons skakiga start orättvis, även om tankarna automatiskt går dit.

En fotnot: något som är väldigt roligt med Conans flytt till västkusten är att höra reaktioner från LA:s alt comedy-scen. Kalifornien är alltid fyllt av spännande komiker men på talkshow-sidan har man alltid varit avis på New York som traditionellt sett har många fler och bättre teve-relaterade utlopp än LA för komiker som går lite vid sidan av humorns breda mittfåra. Conan och hans stab representerar den yngre generationens humor på ett sätt som Leno aldrig gjort, och att Conan nu kommit till LA ses som en jättehändelse, som att en verklig försvarare av udda, briljant humor kommit till stan, och förhoppningsvis innebär det att det öppnas upp en helt ny arena för komiker att slå igenom på. Det ska bli väldigt intressant att se vilka komiker The Tonight Show knyter till sig.

Ni som sett premiären, vad tyckte ni?

Inifrån strejken

2008-01-13  

Brian StackDen pågående film- och teve-strejken i USA går snart in på sin tionde vecka, och trots diverse obekräftade uppgifter om återupptagna förhandlingar tycks författarförbundet WGA och producentditon AMPTP fortfarande stå långt ifrån varandra. Som vi tidigare rapporterat är nu samtliga sena talkshows tillbaka i rutan – Letterman och Ferguson med sina författare, alla andra utan. Vi bad Brian Stack, mångårig författare på Late Night with Conan O’Brien, och nu mitt uppe i strejken, att kommentera situationen.

Hur är stämningen därute?

Överlag väldigt god. Bortsett från den uppenbara ekonomiska sits man hamnat i har jag fått uppleva en del positiva saker också. Till exempel har det varit jättekul att lära känna alla olika författare som man träffar vid strejkmöten – från alla möjliga håll, kollegor jag nog aldrig hade träffat annars. Utöver alla talkshow-författare har jag träffat folk som skrivit för så skilda teveserier som Law and Order, Sesame Street, Sex and the City, Friends och Homicide! Det kanske låter fånigt, men det har faktiskt varit otroligt givande att få en riktig känsla för vårt skrå.

Är du ute och demonstrerar mycket?

Så ofta jag kan, dock inte varje dag, dessvärre.

Så vad gör du egentligen om dagarna?

När jag inte är ute och viftar med plakat gör jag en del voice-over-grejer, som jag har haft tur att halka in på lite här och där. Det är skönt att se hur stöttande alla skådisar är – de vet att samma saker vi förhandlar om nu kommer att påverka SAG och AFTRA senare. Det kan mycket väl bli en SAG- och/eller AFTRA-strejk senare i år, och det är ett av skälen till att AMPTP vill att WGA ska godta en så dålig deal som möjligt. De vet att om de ger oss så lite som en droppe av deras vinst kommer de andra facken också att vilja ha sina droppar. Ju mindre de delar med sig till oss, ju mindre tror de att de kommer att behöva dela med sig till skådespelare, regissörer, och så vidare.

Alla stora talkshows, inklusive den du jobbar på, är tillbaka från sina uppehåll – nästan samtliga utan sina författare. Hur känns det?

Visst skulle det hjälpa WGA om alla sena talkshows fortfarande inte sändes, men jag hade inte riktigt förväntat mig att de skulle hållas borta från rutan i mer än två månader eller så – jag hoppades helt enkelt att strejken skulle vara över vid det laget. Jag uppskattar det faktum att de gjorde uppehåll så länge som de gjorde, framför allt med all press de hade på sig att börja sända igen. Conan och de andra programledarna hamnade i en väldigt jobbig sits – ja, de flesta av dem är själva WGA-medlemmar, men utöver sina författare har de såklart även en massa andra människor i sin personal som de har ansvar för. Vi författare var också bekymrade över alla andra som jobbar på Late Night. Jag gillar alla som jobbar med vår show, och tanken på att någon av dem skulle förlora jobbet bara för att de hamnat mitt i en strejk oroade mig. Tack och lov behövde ingen gå.

Det måste kännas konstigt att se Late Night nu – även om Conan uppenbart är på författarnas sida.

Ja, det känns ganska underligt. Vi vill ju inget annat än att börja jobba igen, och om AMPTP hade brytt sig mindre om att »vinna« den här tvisten, eller lägga grunderna för tuffa framtida förhandlingar med andra fack som SAG, då skulle vi kunna få fram en rättvis, vettig överenskommelse och återgå till det vi älskar att göra.

Hur tror du att World Wide Pants deal kommer att påverka resten av strejken? Är det ett litet steg i rätt riktning, eller kan individuella överenskommelser underminera resten av förhandlingarna?

Jag beundrar Mr. Letterman för att han lyckats få tillbaka sina författare, men om jag ska vara helt ärlig är jag inte säker på att en tillfällig deal med WWP var en bra eller dålig idé. Å ena sidan bevisar det att vad vi kräver är fullständigt rimligt, men å andra sidan kommer en del personer att uppfatta det som att WGA favoriserar vissa aktörer. Jag tror inte det är så, men jag kan förstå om man upplever det på det viset. Om bara de andra programledarna ägde sina egna shower precis som Letterman gör – då hade vi kunnat återgå till arbetet allihop.

Jag noterade att Leno fick högre tittarsiffror än Letterman igen, vilket framstår som helt vansinnigt med tanke på omständigheterna.

Det förvånade mig inte speciellt mycket, han har ju alltid haft bättre siffror än Letterman. Sen är det en annan sak att Leno gör precis det han alltid gjort – framför en lång, skriven monolog i början av programmet. Oavsett om han verkligen skriver alla sina monologer själv, som han hävdar – vilket jag tycker låter högst osannolikt – eller använder skämt från andra författare eller sin egen personal, tycker jag det är ett helt felaktigt beteende. Jag förstår varför han tvingades återuppta showen, och det är väl okej, men som WGA-medlem förväntas Leno inte skriva någonting alls under strejken. Jag inser att 99,999% av hans tittare antingen inte bryr sig om att han bryter strejkregler, eller rentav uppmuntrar honom att göra det, men det gör det inte mindre fel i mina ögon.

Till skillnad från många andra avskyr jag inte Leno, dels för att han verkar vara en hygglig kille, och dels för att jag var ett fan av hans stand-up för många år sen, men jag är väldigt besviken över att han tycks ha valt sina egna intressen före sina WGA-kollegors. Conan gör helt rätt när han bara går ut och improviserar – och han har ju lyckats göra det roligt. Jay har enligt min uppfattning en skyldighet att åtminstone försöka göra detsamma.

Strejken i centrum för Letterman

2008-01-03  

letterman-strike.jpgNästan allt under gårdagens avsnitt av The Late Show with David Letterman handlade om den pågående WGA-strejken. The Late Show, som i likhet med Conan O’Briens och Jay Lenos shower nu sänds igen efter ett längre uppehåll, är den enda av de tre som har WGA-sanktionerade författare i sina led, till stor del beroende på programmets ägarstruktur – Letterman äger själv hela programmet, och en deal har jobbats fram direkt mellan WGA och hans bolag Worldwide Pants, något som de andra aktörerna inte kunnat göra (detsamma gäller Craig Fergusons The Late Late Show). På detta sätt kan Letterman göra sitt program i princip på samma sätt som tidigare, medan Conan och Jay får skippa sina monologer och alla skrivna skämt – och dessutom troligtvis klara sig utan a-listekändisar som inte vill stöta sig med de strejkande författarna.

Uppgörelsen har inte passerat helt utan kritik, och WGA:s uppgörelser med vissa teve- och filmgalor har fått ännu mer ris, men de flesta tycks vara överens om att det är ett tecken på att det går att nå kompromisser, om än på en mikronivå (och Letterman har alltid uttryckt sitt stöd för författarna, och öppet kallat sina egna bolagschefer »cowards, cutthroats and weasels«).

Letterman och hans team tycks fast beslutna att inte bara återgå till business as usual, vilket de rimligtvis hade kunnat göra med tanke på sin unika situation – istället påmindes vi om strejken hela tiden igår, från öppningens skyltviftande dansare till kvällens topp 10-lista (»krav från strejkande författare«, som lästes upp av folk från de andra programmen, och andra medlemmar av WGA). Och det kändes bra, lika bra som att ha Dave, med ett åtta veckor långt strejkskägg, tillbaka i rutan. Den känslan kunde inte ens en professionell show-wrecker som Robin Williams förstöra.

Det riktigt intressanta för oss som följer både strejken och alla dessa talkshows är hur det kommer att se ut när Jon Stewart och Stephen Colbert återvänder nästa vecka – utan författare.

Gästandets svåra konst

2007-11-22  

otooleletterman1.jpgJag kan inte påstå att jag är sugen på att ha Thorsten Flinck som gäst i mitt hem. Däremot i en pratshow-soffa.

Om man suttit av några sena vardagskvällar med David Letterman eller Jay Leno utvecklar man snart preferenser. Efter avverkade monologer kommer de fram till »och kvällens gäster är…«. Det är då man, likt en revolverman, ska vara snabb på zappfingret, så man inte hamnar i sällskap med någon filmkrängande skådis trist som jord.

Pratshowvärden kan vara briljant, dekoren påkostad, programmet hypat, och allt kan raseras på grund av en tråkig gäst. Med tanke på att detta är en mångmiljonindustri – när Leno och Letterman slogs om värdskapet för legendariska Tonight Show liknades det vid ett presidentval (se gärna filmen The Late Shift) – lämnas inte gästens tid i programmet åt slumpen. Först har en researcher gjort en förintervju där de kommer på lämpliga ämnen att prata om. Sedan har allt körts i publicistmangeln (där det slätas ut) innan det är dags att stiga ut i strålkastarljuset. Pratshowvärdarna är livrädda för notoriskt tråkiga intervjuobjekt som Robert De Niro, som tenderar att bara svara ja och nej på frågor. Martin Short, däremot, har förberedda anekdoter färdiga i en pärm och håller reda på vilka han redan använt och i vilket program.

Gästerna kan delas upp i 5 kategorier:

  • Filmkrängaren. Vanligaste gruppen, med skådisar som kommer och pratar om sin nya film. Berättar gärna en förberedd anekdot om vad som exempelvis hände på semestern.
  • Pratshow-inventarien. Brukar stå för de bästa segmenten. Gamla showbizrävar som känner värden sedan gammalt. Ofta blir intervjun ett trivsamt ömsesidigt häcklande. Exempel: Charles Grodin, Regis Philbin.
  • Komikern. En lustigkurre som mer eller mindre kör en monolog pepprad med skämt, inövad, slipad och sandpapprad till perfektion. Tyvärr med en ospontan känsla.
  • Vanlig fascinerande person. Ofta någon som varit med om någonting extraordinärt, som mannen som fastklämd var tvungen att kapa sin egen arm med en kniv. Pratshowvärden har något bekymrat i rösten.
  • Politikern. En kostym som ska visa en »mänsklig« sida, gärna när det vankas val. Exempel: Göran Persson hos Filip och Fredrik i Kanal 5.

Man kan utöka dessa med flera underkategorier, exempelvis »Unga manliga skådisar«, som brukar råka illa ut hos David Letterman när han visar ett ointresse snuddande vid förakt. Något av det grymmaste man kan se på teve är en pratshowvärd som vägrar bolla med en gäst vars famlande desperation smälter samman till en pöl av tillintetgörelse.

En undergrupp till pratshowinventarien är »branschlegenden«, som kan berätta anekdoter om när filmen var stum och som är levande showbiz-encyklopedier. Min personliga favorit i den kategorin – för tusan, möjligtvis min favoritgäst all time – är Peter O’Toole. Jag minns i synnerhet en fantastisk berättelse som involverade en helikopter som jag inte ska gå in på närmare här. Med O’Toole i pratshow-fåtöljen är det som att få krypa upp i knäet på världens häftigaste morfar och lyssna till rövarhistorier om en tid då världen var lite elegantare, lite roligare, lite mer värd att engagera sig i.

En riktigt bra gäst bjuder på sig själv, är inte rädd att skoja om sin egen person, vågar vara fräck mot värden, och, viktigast, visar något så ovanligt som ett hjärta.

Gamle brottaren Frank Andersson visade sig vara en av Sveriges bästa gäster, när han i Ett herrans liv växlade mellan att dra historier om när han spelade rysk roulette, kombinerat med fuktiga ögon när han berättade om kontakten med sin son. En manual för pratshowgäster.

Eller så kan man vara som Thorsten Flinck. Redo att explodera. Man bara väntar på att han ska köra en blyertspenna genom ögat på Babben.

You Don’t Know Dick

2007-11-06  

cavett_1.jpgNär jag tittar på amerikanska, engelska och svenska talkshows, och ser den ena meningslösa intervjun efter den andra – filmstjärnor och idrottsstjärnor och popstjärnor som tuggar tomma floskler inför en handfallen, lismande eller ointresserad programvärd – då längtar jag ibland efter Dick Cavett. Nu när WGA-strejken är igång och flera av de populära pratprogrammen inte produceras på ett tag, är det ett utmärkt tillfälle att damma av några favoritavsnitt av The Dick Cavett Show – eller för den delen bekanta sig med en av genrens stora namn, om man inte tidigare har det.

Det man oftast menar när man talar om The Dick Cavett Show idag är den talkshow Cavett hade på ABC mellan 1969 och 1975. Den gick samtidigt som The Tonight Show med Johnny Carson, som Cavett tidigare hade skrivit skämt åt, men trots krocken är det onödigt att tala om någon direkt konkurrens – Carson var så totalt dominerande att det hade varit självmord att producera en liknande show och tro att man skulle gå vinnande ur kampen. Cavetts program var istället något stramare utformat – mer talk, mindre show, om man så vill. Gästerna var mestadels en blandning av showbiz-ikoner, komiker och rockstjärnor, och fokus låg i första hand på långa, initierade samtal. Såväl publik som husband fanns, men alltid i bakgrunden, och aldrig så framträdande som hos Carson (eller hos Letterman, Leno, Conan, osv).

Programmet samproducerades av Charles H. Joffe och Jack Rollins, mer kända som producenter av merparten av Woody Allens filmer (även Marshall Brickman, som sedemera skrev manus till Annie Hall tillsammans med Allen, fanns i kulisserna som kreativ producent). Avsnittet med Woody från 1971 är för övrigt ett av de mest sevärda under denna guldperiod – the Woodster spelar klarinett, snackar psykoterapi och kraschade äktenskap, diskuterar med publiken och munhuggs glatt med Cavett. Allen hade då precis gjort succé med Bananas och Take the Money and Run, och befann sig i en övergångsfas från krogkomiker till filmregissör. Han var fortfarande mest känd som en goofy ståuppare med bröderna Marx som största ledstjärna; detta var några år innan han vädrade sina mer existentiella funderingar och gav sig på drama, inspirerad av Fellini och Bergman. (Apropå Bergman förresten: vår nationalklenod gjorde ett av sina sällsynta framträdanden i amerikansk teve, faktiskt hans första, hos just Cavett, tillsammans med Bibi Andersson. Cavett fick dock snällt flyga till Stockholm för att göra intervjun.)

Vissa avsnitt av The Dick Cavett Show ter sig, såhär trettifem-fyrtio år senare, osannolikt välmatade med färgstarka gäster. Vad sägs om ett livligt gruppsamtal mellan Robert Altman, Peter Bogdanovich, Mel Brooks och Frank Capra? Eller en sjövild session med de whiskydrickande och oregerliga Peter Falk, Ben Gazzara och John Cassavetes, i samband med premiären av Husbands 1970? Svindlande underhållning.

cavett_2.jpgTydliga tidsmarkörer som musik, vinjettgrafik och kläder avslöjar när programmen producerades, men oftast är de överlägsna alla moderna intervjuprogram på det område som borde vara allra viktigast – själva konversationen. Cavett var en idealisk värd – proper, charmerande och påläst, alltid redo att fälla blixtsnabba kommentarer (som när Norman Mailer demonstrativt flyttade sin stol bort från de övriga gästerna Gore Vidal och Janet Flanner, och Cavett frågade »Perhaps you’d like two more chairs to contain your giant intellect?«), men samtidigt klok nog att ta steget tillbaka och låta larger-than-life-gäster som Groucho Marx och Orson Welles ta strålkastarens ljus – med fantastiskt resultat.

Cavett var en utmärkt lyssnare. Samtalen handlade aldrig om honom, vilket är en av orsakerna till att han framstår som så sympatisk och skicklig, utan att för den sakens skull vara alltför insmickrande. I sitt mest berömda samtal med Groucho avbröt sig till och med Groucho vid ett tillfälle och liksom kände sig tvungen att påpeka: »you really are one of the great conversationalists«, till en synbart generad Cavett.

Frågan man knappt vågar ställa gör sig påmind från och till: är det överhuvudtaget möjligt att producera en Cavett-liknande show idag, eller är dess tid hopplöst förbi? Är det ens någon som försöker? Kanske framstår den för dagens producenter och publik som en varken-eller-show – inte lika knastertorr och faktaspäckad som Charlie Rose, inte lika familjär som Parkinson, inte till lags som Leno, sarkastisk som Letterman, absurd som Conan.

Vill man se prov på Dick Cavetts intervjuförmåga finns förutom en hel del klipp på YouTube även fem DVD-samlingar från guldåldern, utvalda och introducerade av Cavett själv. Cavett, som fyller 71 om två veckor, leder inte längre några teve-program, men är fortfarande vid god vigör. Sedan tidigare i år är han faktiskt en fellow bloggare, hos New York Times. Läs hans sporadiskt uppdaterade blogg här.