Weird Science
Gossip Girl graduates – tyvärr

2010-04-23  

Den nya säsongen Gossip Girl gör det bara tydligare och tydligare: Serien har blivit tråkig sen de lämnade high school, och jag påstår nog att det är delvis på grund av att de lämnade high school. Femton-sextonåringar som leker vuxen societet och skapar massa storvulet drama, med sex och alkohol och sjukt mycket pengar, är lite småabsurt och nästan rart. Lillgammalt, brådmoget och sådär fullständigt övertygat om sin egen fullkomlighet som bara småbarn kan lyckas med. Nitton-tjugoåringar som leker vuxna och super och ligger runt och skapar massa drama blev bara trist. Lite för verklighetstroget, på något sätt.

Och dessutom måste man försöka att inte låtsas om att ungdomar från samma gäng väldigt sällan hamnar på samma universitet – det löser vi genom att någon hoppar av och blir it-girl, och någon satsar på hotellmagnateri istället för utbildning. En liknande lösning kördes i O.C., både vad gällde avhopp och festande – plus en relegerad Summer som fick komma tillbaka västerut. I båda fallen fick en lillasyster försöka hålla kopplingen bakåt, och i båda fallen funkar det… sådär.

Den eponyma Gossip Girl som lovade att hon skulle följa med kidsen till universitetet har dock helt slutat existera som skvallersajt och -messare, och är nu en helt extradiegetisk berättarröst utan den tidigare förmågan att föra historien framåt eller manipulera och påverka. Även där har lite av det som kändes åtminstone någorlunda ungt och nytt gått förlorat, och serien övergår till att bli vilken såpa som helst.

Dock fick det mig att fundera lite på hur just den övergången, från high school till college, funkat i andra serier. Instinktivt kände jag att det ofta varit om inte en dödsstöt så ett rejält köttsår – det är svårt att byta premiss och kontext, även om man kan få in nya bifigurer att göra roliga saker med. Men jag kunde inte på rak arm komma på så många exempel som helt och hållet underbyggde min tes.

Bevvan löste det först genom att låta alla gå om ett år utan att låtsas om det, och sen när de väl fick gå vidare så funkade det ändå ganska bra. I Gilmore Girls var elituniversitet och utbildning redan från första avsnittet Rorys övergripande mål, så kulissbytet kändes bara naturligt – och den person i skolan som hon faktiskt umgicks med, Paris, fick följa med. Dawsons Creek blev mest tråkigt i största allmänhet, även om Busy Phillipps var en välkommen injektion av, eh, personlighet.

Drömmen hade väl varit att få se vart Freaks and Geeks tog vägen – eller så ska vi kanske vara glada att vi slapp det…

Vad tycker ni? Vilka är era lyckade och mindre lyckade övergångar i tevehistorien? Vad säger ni om That 70’s Show, Buffy eller Veronica Mars? Fresh Prince och Pang i Plugget?

Det sociala arvet frodas på Upper East Side

2008-02-09  

För den skrupelfria själlöshet som Gossip Girl anklagas för är den förvånansvärt förstående mot sina aktörer. Bidrottningen Blair har redan i första säsongen fått sin familjehistoria grundligt utforskad: kontrollerande kärlekslös mamma, övergivnings-issues av pappa, ett prestigefyllt efternamn att leva upp till, ätstörningar och självhat – flickstackarn uppfattar att hela världen attackerar henne och när hon får en chans slår hon tillbaka. Hon är neurotisk, barnslig och manipulativ men precis som i klasskamraternas fall är detta uppenbarligen ett resultat av hennes föräldrars synder; de korrumperade kidsen har horribla fäder och mödrar som drar i trådarna. De må vara monster, men framför allt är de barn. Ja, och pensionsförsäkringar förstås.

Gossip Girl protesterar nämligen precis som Friday Night Lights mot den glättiga fiktion som sprids i high schoolfilmer såväl som vuxendramer: att tonårstiden skulle vara en bubbla av relativ oskuld, avskild från vuxensamhällets cynism och ekonomiska krav. Det klagas till höger och vänster på att ungdomarna i serien har designerkläder och dricker coctails, men det mest påfallande i mina ögon är att de här 16-åringarna inte bara utgör en del av ett ekonomiskt system utan också tar ett icke föraktligt ansvar för det. I båda serierna fungerar de stackars barnen som en högst reell investering från föräldrarnas sida: Smash Williams måste göra touchdowns för att ha råd att gå på college och Nate Archibald måste dejta rätt arvtagerska för att rädda sin pappas ekonomi – den enda som egentligen går fri är Dan med sina tryggt medelklassbohemiska föräldrar.

Jag gillade (som sagt) Juno eftersom det handlade om en tuff tjej som stod i centrum och inte tog någon skit; men teve måste inte ha superhjältinnor i huvudrollerna för att vara radikal – ibland är det största att visa upp precis hur jävligt det är.

Mänsklighetens ansikte

2007-11-10  

GGreklam

Jag har faktiskt läst första delen i Cecily von Ziegesars clique lit-serie Gossip Girl. Jag tyckte det var illa skrivet, och dessutom rent moraliskt djupt jävla suspekt – det må stå 15+ på hyllan i bokhandeln men genren läses alldeles garanterat av småtjejer i tolvårsåldern. Då är det inte så bra att som Ziegesar helt oreflekterande glamourisera rikemanslivet på Upper East Side. Alltså helt oavsett om sextonåringarna där i verkligheten knarkar och knullar, super och matvägrar (vilket de förmodligen gör), eller lever nedsänkta i en utsvävande lyxkonsumtion på sina föräldrars kredit (vilket de garanterat gör). Å andra sidan fungerar böckerna bra som en guilty pleasure, och jag utgår ifrån att välbalanserade kids som har vuxna att snacka med inte far illa av lite prinsessfantasier.

Eller prinsessor – nja… Serena och Blair, de f.d. bästisarna vars dramatiska konflikt böckerna fokuserar på, är kanske snarare häxor. De är onda och cyniska. Om Sex and the City -kvartettens dominerande egenskap var livsglädje, går Ziegesars flickor på ren bitterhet. Om Ziegesar skulle ha plats för reflektion kanske roten till det onda skulle visa sig vara rent och skärt patriarkalt förtryck – för här har vi högutbildade flickor som har allt vår kultur uppmanar oss att sträva efter, och ändå mår de jävligt dåligt och hatar alla andra och sig själva. Det har hon nu inte, men jag tänkte mig ändå att det skulle kunna figurera mellan raderna i teveserien. Jag föreställde mig en dramaserie som till ton och innehåll skulle ha passat bra på typ Showtime –nåt slags Nip/Tuck/OC med väldigt mycket Barely Legal –naket.GGpromo

Men Gossip Girl går på kanalen CW, den som skapades rätt nyligen genom en sammanslagning av WB och UPN. Tills i våras var CW följaktligen hemkanal för Gilmore Girls, Veronica Mars och Sjunde himlen. Kanalen håller på och hottar upp sin profil med lite mer provokativa program (håller förväntansfullt andan inför Confessions of a Teenage Stud) men man får ändå anta att marknadsavdelningen skulle få problem med ett ungdomsprogram som hyllar ren, oförblommerad cynism. För att inte tala om svårigheterna med att få publiken att bry sig om karaktärerna i längden. Därför, genom ett enkelt castinggrepp, förvandlades Gossip Girl till en helt annan typ av serie.

Första avsnittet inleds precis som boken: den anonyma bloggaren Gossip Girl har fått ett tips om att Serena van der Woodsen är tillbaka i stan. BlaireActingSerena är den blonda tjejen längst fram på bilderna ovan; Blaire, hennes nemesis, är den uttryckslösa brunetten (t.h.). Serena och Blair var bästisar tills Serena utan förvarning drog till ett internat i Connecticut; Blair vet inte än att Serena har haft ihop det med hennes pojkvän, men är i stället sårad för att Serena inte hörde av sig när Blairs pappa lämnade hennes mor för en ung manlig modell. Allt detta är så infantilt klichéigt att det borde vara svårt att ens intressera sig för det fram till första reklamabrottet. Jag skulle kanske ha stängt av om inte blondinen var så svår att ta ögonen ifrån. I inledningssekvensen ser hon mest vacker och ledsen ut, men när hon börjar interagera med de andra karaktärerna blir jag helt hypnotiserad. Är det inte… är det inte… är inte detta Bridget från Systrar i jeans, mer känt även hos oss som Sisterhood of the Traveling Pants? Visst är det det.

Om jag hade svårt att engagera mig i Gossip Girl var det inte för ett bristande intresse i flickböcker – jag har till exempel läst alla delar av Ann Brashares Systrar i jeans, en faktiskt ganska underbar serie som ni med döttrar tryggt kan ge avkomman i julklapp. PerfectStormFilmversionen från 2005 lider av handlingens struktur – de fyra huvudpersonerna är nästan aldrig tillsammans – men representerar ändå nåt slags perfect storm av tjejkulturikoner. Benen i jeansen spelas nämligen av Alexis »Gilmore Girls« Bledel, America »Ugly Betty« Ferrera, Amber »Joan of Arcadia« Tamblyn och, som vi nog nu får kalla henne, Blake »Gossip Girl« Lively. Bledel är blek, men det är nu också rollen hon ska spela; Tamblyns indie-filmmaker geek girl är som något straight outta Ghost World. Hon är kul, men det som gjorde filmen för mig var de för två år sedan helt okända huvudrollsinnehavarna. Det var lätt att förutspå Ferrera en strålande framtid – hennes spel mot den frånvarande pappan Bradley Whitford (West Wing, Studio 60) var direkt hjärtskärande.

Men allra mest magnetisk var Blake Lively i rollen sporttjejen Bridget. Just den rollen, som funkar så bra i boken, är svår att klämma in i ett kort format. »Bee« är lång och stark och vacker, har ett fantastiskt blont hår som män inte kan sluta stirra på, är flörtig och fun-loving och utnyttjar sin attraktionskraft på ett mycket själviskt sätt. Men hon är ingen bimbo, utan fokuserad på sin fotbollskarriär och sina väninnorna. Partybeteendet har, får vi snart veta, med en nyligen avliden morsa att göra, och nu rör vi oss redan i ett territorium där mainstreamfilmer för tonåringar har svårt att leverera annat än klumpiga formler. För att filmen skulle fungera var Lively tvungen att liksom få in alla känslor som inte hade plats i dialogen i sitt spel. Och det gjorde hon så avslappnat som om naturalistiskt skådespeleri vore norm i tonårsfilmer.

Kokainmorsa Brashares böcker handlar om drivna tjejer med starka sociala nätverk och konstruktiva lösningar på allvarliga problem, och är som gjorda för att bli familjefilmer (japp, plural – del två kommer år 2008 för dyra pengar nu när alla fyra har riktiga karriärer). Cecily von Ziegesars berättelser, som innehåller morsor som anklagar sina barn när de hittar kokain i farsans skrivbord, och ändå skulle vara omöjliga att biodistribuera med en kommersiellt vettig åldersgräns, är lika tydligt lämpade för såpig tonårsteve. Vad jag försöker säga är detta: för bitchfest-dramatik i teve brukar man väl ändå helst rekrytera blanka, förutsägbart snygga tjejer? Jessica Alba-aktiga puttinuttor som Leighton Meester (Blair), som nästan bräcker en blodåder varje gång manus kräver att hon ska uttrycka en känsla? I en serie som Gossip Girl vore det liksom mest naturligt att Stanislavskij på sin höjd figurerade som namnet på en eurotrash-arvinge till redarmiljoner.

Serena Man brukar definitivt inte casta tjejer som Blake Lively, som trots att hon onekligen är väldigt vacker ganska ofta också är tevemässigt ful. Henner tänder är inte helt jämna; hennes näsa är lite bullig; hon tillåter sig ideligen miner som skrynklar till hennes ansikte med ren mänsklighet. Efter sju avsnitt famlar jag nu hypnotiserat efter fulsnygghetens Chloë Sevigny-liknelser – vi har liksom inget språk för att beskriva vackra människor som faktiskt ser ut som folk. Och medan inget i Gossip Girls manus känns trovärdigt eller rimligt, köper jag villigt vilket nonsens som helst så länge det är Blake Lively som levererar. Det hon rent specifikt levererar är, till allas som har läst originalet förvåning, en lite rikare version av Traveling Pants-filmens Bridget. CW:s reklamsäljare kan dra en suck av lättnad: denna Serena är trevlig, charmig, naturlig, atletisk. Hon är förvisso stormrik, men ingen elitist. Hon är levnadsglad men sargad av sin emotionellt trasiga familj; och om hon tidigare syndade rätt hårt, har hon liksom inför teveseriens början lagt av nästan helt. (Cf: hennes änglalika uppenbarelse på reklambilderna).

Serena Det här är en Serena som är oemotståndlig, men är det inte lite… tråkigt? Jag förmår liksom inte tro på att hon någonsin varit något annat än en fin, schysst tjej. Jag ser inga hårda kanter. Hennes gruvliga svek mot den bästa väninnan, och hennes supande (och knarkande?) har inte efterlämnat några andra spår i hennes själ än ett uppriktigt dåligt samvete. Det är inte Livelys fel att manus är så här, och denna Serena är säkert en bra projektionsyta för de yngsta tittarna, men jag kommer på mig själv med att sakna den diaboliska fittigheten hos böckernas karaktärer.

Nemesis-Blaire har här också givits orsaker (självklart komiskt stereotypa, osannolika orsaker) för sitt dåliga beteende. Men hon är, Meesters stela spel till trots (och det kan förresten delvis visa sig vara en del av rollen) en övertygande satkärring. Liksom Regina i Mean Girls är Blaire ond på ett sätt som är en helt rationell överlevnadsstrategi i hennes värld. Och det gör det ännu mindre trovärdigt att just Serena, tack vare nåt slags inneboende godhet, inte väljer redskap ut samma låda. Att det dessutom insinueras att hon är normal eftersom hennes mamma, som nu är societetsfru, på nittiotalet knullade sig igenom hela industrial metal-scenen är, bland mycket annat, en bisarr form av klassmoralisk biologism.Serena

Jag hoppas att Serenas änglalika egenskaper visar sig vara ett manusförfattartrick. Eftersom hon i förra veckans avsnitt symboliskt återfick sin sexuella oskuld är det dessvärre ett svagt och vacklande hopp. Men just för att Blake Lively är en så ovanlig trovärdig snygging skulle jag vilja att Serena innan alltför många veckor har gått drivits till några riktigt, riktigt taskiga grepp. Så att vi skulle få hata henne och älska henne.

Jag tror nämligen att Gossip Girl i grunden är den typen av teve där våldtäktsmannen Chuck kommer att bli ihop med sitt påtänkta offer Lill-Jenny före säsongen är slut. SerenaOch jag tror tyvärr också att just sådant, rent dramatiskt, bara fungerar i en värld där inget är absolut, ingen är pålitlig, ingen är en ängel. För att serien ska fungera måste alltså Serena bli ett monster, ett monster kamouflerat i Blake Livelys okuvliga charm. Det skulle i så fall inte bli teve för tolvåringar. Men det skulle vara en serie för mig.