Weird Science
Hjälp! Snart dags för jättebebisen att ge vika igen…

2009-03-02  

24 är oerhört spännande just nu – från the First Gentlemans andlösa brottningsmatch i lyxlägenheten till Jack Bauers streetsmarta snabboperation på Dubaku, där han resolut grävde fram ett chip ur en knappt medvetslös mans blodiga bröstkorg.

Ska dock medges att man vid det här laget fyllt kvoten för scener där FBI-Renee står och stirrar hålögt ut i tomma intet efter att än en gång tummat på sina etiska riktlinjer och orsakat någon birollsfigurs död/lidande, samtidigt som Jack väser sitt evigt pragmatiska»We didn’t have a choice«. Men det ska väl bli lite love där också, bara hon har vett att dumpa sin oerhört menlöse chef?

Då, just när det var som roligast, dyker en gammal bekant upp som gubben ur lådan: Morris O’Brian, Chloes gamla till- och frånpojkvän. Detta brittiska missfoster till självupptagen, inkompetent och gnällig jättebebis som förmörkade säsong sex – i synnerhet efter att han dukat under för Fayeds borr i axeln-tortyr och därefter använde sitt monumentalt dåliga samvete som ursäkt för att bli ännu mer outhärdlig. (För oss som dessutom har en geek-crush på Mary Lynn Rajskub är det lika oförklarligt som smärtsamt att hon valt den där fula flintskallen.) Morris är inte mannen man älskar att hata – man barahatar mänskan, punkt slut.

Och nu är han tillbaks, som hemmaman med sonen (obehagligt lik sin far) tryggt nedstoppad i barnstolen i baksätet, i en kort scen. Och det första man tänker – för detta är24, en serie där alla karaktärer kan och kommer att användas som collateral förr eller senare – är att nu blir pojkstackarn kidnappad av Matobo för att tvinga Chloe att bli landsförrädare. Vilket är en bummer för Chloe men potentiellt en jackpot för oss: detta vore väl ett ypperligt tillfälle för Morris att göra the ultimate sacrifice för att rädda både Chloe och barnet?

Jag längtar redan till scenen där Jack står bakom en hulkande Chloe och väser »It’s not your fault.He made the choice. He was a very brave man.«

Snälla?

Kidnappad och hjärnskakad av 24 igen

2009-01-13  

Jag fann som bekant en del nöje i 24:s featurefilmslånga, Blood Diamond-plagierande prologspecial i november, men när säsong 7 startade på riktigt i söndags var det som om serien kom hem från en lång, påtvingad och obekväm resa i tomma intet.

Nu var tajmingen, tempot och tonen tillbaka. Allt det som huvudförfattaren Howard Gordon fick kämpa i uppförsbacke med i det otympliga och otillräckliga långfilmsavsnittet flöt nu på som aldrig förr. Möjligen var detta rentav det bästa premiärdubbelavsnittet jag sett av 24 under sju säsonger. Inte minst i det smått geniala sättet att markera ett politiskt paradigmskifte via en rad osentimentala förändringar (CTU är upplöst, Bauer är i senatsförhör, hela det amerikanska folket måste få veta allt om, och ta ställning till, de oetiska metoderna), samtidigt som hela detta skeende direkt utmanas av de gamla, Bush-amerikanska CTU-mörkerkrafterna: by-the-book-FBI har ju inte en chans mot de nya, snabba, hi-tech-smidiga terroristerna utan måste ständigt, och motvilligt, ge förnyade blanka kort till inlånade Bauer – som är den ende som kan nå faktiska, fysiska resultat, minut för minut, medan FBI fortfarande står och väntar på domstolsbeslut och allsköns klareringar.

Även den nya presidentstoryn, och hur terroristploten genast vävdes rakt in i den, var suggestiv på det där oemotståndliga 24-sättet. Här fanns ju återigen den där sortens kära scener som helt saknades i prologspecialen: scenerna där sekunderna kryper lite saktare, de nedtonade samtalen, vankandet och väntandet; folk som gör sig i ordning för möten, reser sig upp ur stolar, går in i och ut ur rum för att ta storyn ett steg till medan Bauer i nästa klipp förbereder sig – alltjämt i kostym och ljusblå skjorta – för en ny våldsspiral.

Men det började ändå med en stor suck. Hur hann Latham mecka ihop »modulen« (årets upplaga av¬†»the override«) på bara runt fem minuter? Han låg kidnappad på bilgolvet klockan 8:02. Exakt klockan 8:10 sitter han vid en avancerad datorpark i ett rum, petar klart med en skruvmejsel i »modulen«, och säger »it’s done«. Om vi snålar allt vi kan och ger terroristgänget blott tre minuter för att forsla Latham i bilen till datorrummet ombord på en båt, så får han ändå alltså inte mer än fem minuter för att – blodig, ångestfylld, förvirrad, förmodligen hjärnskakad – ihop den superavancerade »modulen« som kan koppla upp gänget mot hela USA:s kritiska infrastruktur.

Ett så misstänkt tidslogik-brott så tidigt i första avsnittet, blott tio minuter efter det att Kiefers voiceover försäkrat oss om att allt händer »in real time«, var mer än jag egentligen ville svälja.

Men så, plötsligt, är det jag som är Latham, och 24 som kört rakt in i mig med sina svartblänkande terrorbilar, gett mig hjärnskakning. Och, fan, jag behöver inte ens fem minuter för att få ihop en supermodul av total fascination för den här serieupptakten. Inklusive diverse kreativa workarounds runt de logiska frågetecknen (terroristerna hade naturligtvis modulen klar på förhand och behövde bara Latham för att trimma in den!).

Och vilken slutscen! Vilken clash of the titans, vilka blickar! En stumt förtvivlad, en sargat iskall… men anade man inte ett tvivel i Tonys ögonvrå vid två, tre tillfällen? Mitt tips är att de är kompisar igen när det bär av till Afrika.

O, du ljuva säsongsfinal

2008-11-28  

Alexander Skarsgårds amerikanska uttal kan säkert diskuteras, men vad är egentligen grejen med killens svenska? Först kom det redan klassiska»Vår lilla djurpark börjar växa till sig«, märkligt redan det, och nu – i True Blood-säsongsfinalen – ett slags staccatoaktigt nonsens som jag med lite flitigt rewindande lyckades översätta till»O du ljuva frihet«. Varför måste han frasera som om han var en inbillad svensk porrskådis från 1970-talet? (Och dessutom använda ungefär likadana metaforer?)

Eller ligger förklaringen i något betydligt mer raffinerat: är det kanske i själva verket så att sheriffvampyren Eric Northman lärt sig svenska för väldigt länge sedan?

Det här är ännu en av dessa miljontals potentiella flashbacks som man kan hoppas att True Blood kommer att bjuda på.

I övrigt kändes säsongsfinalen som tredje klassens Dexter-hantverk. Jag hade faktiskt hunnit glömma att vi letade efter en mördare här, kanske för att den tråden aldrig tycks ha engagerat manusförfattarna heller.

Men i stället för att gnälla tänkte jag nämna några detaljer som jag kommer att minnas från första säsongen av den här trots allt ganska inbjudande vampyrbagatellen:

1) Bills Wii-golf-spelande. Kändes klassiskt HBO – en liknande detalj hade kunnat uppstå i Sopranos om Sopranos hade fortsatt. Påminde också tittaren om att det här serien utspelar sig i nutid. Jag kommer att grubbla lite över vad detta måste betyda rent praktiskt: att Bill låtit installera bredband i sin gotiskt inredda herrgård? Det går väl i och för sig att göra per telefon också nattetid nuförtiden?

2) Vampyr-showdown vid en övergiven parkeringsplats. Är grejen med True Blood att serien ska förnya vampyrgenren? Det här kändes som en Billy Idol-video, makalöst töntigt, men så kom jag plötsligt ihåg Lost Boys och kände värme för alla de trettonåringar som får sin första kontakt med vampyrgenren via True Blood. Det är kanske inte så dåligt. Klart att vampyrer måste få stå i en ring på motorhuvar om de känner för det.

3) Jason Stackhouse. Bon Temps egen Christopher Moltisanti eller Ziggy Sobotka: lika kåt, lika benägen att hamna i trubbel, alltid lika lätt att förlåta.

Om Weird Science hade något slags betygssystem skulle jag ge True Blood S01 8/10.

Nya 24: en blåkopia av Blood Diamond

2008-11-24  

Elva minuter och tretton sekunder.

Så länge dröjde det i biofilmslånga prologspecialen 24: Redemption innan någon för första gången väste »within the hour« i en telefonlur.

Och så fortsatte det: som en vanlig 24-säsong nedskalad, men ändå märkligt intakt, sånär som på ett försvunnet CTU. Handlingen korsklipps mellan en fingerat afrikansk stat på randen till inbördeskrig och USA precis under ett president-byte; i Afrika hoppar man mellan en amerikansk skola i bushen, trängseln i stan och terroristgerillans högkvarter; i USA mellan ett fuffens finansinstitut, Vita huset och ett par läckert opersonliga lyxlägenheter.

Och mitt i all afrikansk action – som bitvis scen-för-scen-plankar Blood Diamond samt spränger in en hommage till Mark WahlbergsShooteri akt 2 – är det faktiskt den där 24-arketypiska privata lägenheten jag kommer på att jag längtat lite efter: alltid stämningfullt nedsläckt men med spotbelysning, en känsla av oro och nattvak; Days of Our Lives möter David Mamet.

Möjligen är alltihop lite billigare exekverat än jag förväntat mig av en så haussad och featureproducerad, och till fullo Howard Gordon-författad, 24-comeback. Eller kanske har jag bara vant mig av vid att 24 som bäst brukar dansa på glödande klichéer. Men när man anländer till fotbollsplanen där ett gäng ungar nyss kidnappats för att bli barnsoldater hos gerillan, och alltihop får symboliseras av en upplyft, skitig, punkterad fotboll… då känns det som om startmotorn rosslar.

För att inte tala om den obligatoriska superfega opportunisiska fransmannen som alltid får representera neutrala FN.

24: Redemption har ju lanserats som en prequel, och det förtjänar att påpekas att den inte har den minsta ambition att fungera som standalone-episod. Det är en upptakt och ingenting annat: vi får en ny karta uppvecklad framför oss, vi får lära känna en ny president (som citerarde Tocqueville och anger källan som »deTOKEville« i sitt installationstal), vi kan räkna in ytterligare en serie jagade rynkor i Jack Bauers panna, och vi presenteras för ett sedvanligt höghöjdskuckelurande konsortium av corporate crooks.

Det ska nog bli bra, det här.

Under isen

2008-03-12  

svd24.jpgÄr det förresten någon som läst SvD:s understreckare i dag? En fängslande analys av den nya teveserien 24, som med färska exempel ur dess första säsong samt referat ur en tolv år gammal, fullständigt nattstånden, akademisk bok bygger en spännande tes om att seriens användning av »en tickande klocka« gör att den kliver in i människor privatliv.

Man undrar vad som hänt. Har artikelförfattaren försökt kränga denna text i sju års tid och äntligen fått in den, i en oväntad lucka i Under strecket-redaktionens planering?

Hur länge kan den bloggbakvattniga, popkulturella alzheimer-nivån hos Gamla Medier fortsätta stiga?

Inga arabiska terrorister i nya 24

2008-02-13  

freeradiokiefer.jpgDet är möjligt att detta inte är någon som helst nyhet, men utan att orka vada tillbaka genom ett par månaders TVGuide.com-rykten om den kommande, sjunde säsongen av 24 så var det i alla fall ett litet scoop för mig: i VH1:s nya, töntroliga talkradio-spoof Free Radio är Kiefer Sutherland premiärcameogäst, och efter att ha pratat om att Cherry Jones är ny president (det hade jag hört innan) säger han, om säsong 7: »It’s not dealing with terrorists, in the sense that we have dealt with in the past six seasons, it’s dealing with a real problem within this country, which is a real power struggle between big business and the government.«

I dag återvänder dessutom manusförfattarna till jobbet – fulltankade med animositet gentemot big business efter strejken, kan man hoppas. Upplägget känns lovande. Och desutom har nu vänsterliberalen Howard Gordon tagit över efter vapenrepublikanen Joel Surnow, som lämnade 24 igår, efter åtta inspelade avsnitt.

Free Radio, då? Jodå, improvkomikern, serieskaparen, huvudförfattaren och huvudrollsinnehavaren Lance Krall halvimproviserar hårt och avväpnande som den störigt talanglöse praktikanten som får ta över ett populärt morgonradioprogram efter stationens avhoppade stjärn-dj. Första inhoppet, intervjun med Kiefer Sutherland, är visserligen en katastrof (medan Kiefer berättar om 24 är praktikanten bara intresserad av att få honom att ta på sig hörlurarna ordentligt, av att obsessa kring Flatliners samt av att föreslå »bättre« 24-storylines, som att ett gäng lejon flytt från zoo för att äta upp människor), men oförskämdheten går hem hos ägarna, programmet döps om till »Moron in the Morning« och tevestjärnorna väller in i hans studio under de inledande avsnitten; folk som Ashley Jensen (Extras), Tony Shalhoub (Monk), Jack Coleman (Heroes), Daniela Sea (The L Word), Ray Romano (Alla älskar Raymond), Howie Mandel (Deal or No Deal) och MAD TV-casten.

Serien jämförs redan med sitcomklassikern Newsradio, det talas lite förutsägbart om »The Office placerad i radiostationsmiljö«, men jag tycker att den har oerhört mycket mer gemensamt med Dog Bites Man. Ojämnt men spännande.

Finstämda familjefnurror i 24-finalen

2007-05-23  

Måndagens dubbelepisodsfinal av 24 sågades friskt av i stort sett samtliga amerikanska tevekritiker igår. Heather Havrilesky på Salon skrev, synnerligen underhållande, att »right now, on the finale of Heroes, they’re saving New York City from a nuclear holocaust (or not – how would we know?). But on the 24 finale? They’re saving a teenager with a bowl haircut because it’s totally no fair for him to die. Way to raise those stakes in the sixth season, boys«.
Men det är lite för lätt att hålla med, lite för lätt att göra sig lustig.
Visserligen började jag själv, ett tag under slutavsnittet, att associera till Monty Pythons stående Wuthering Heights-parodi (»Cathy!« »Heathcliff!«) när jag hörde Joshs eviga »Uncle Jack!«-rop. Men i slutändan hyste jag en rätt betydande respekt för serieskaparnas konsekvens i Hamlet– och Oidipus-tematiken, och måste säga att även om detta var den sämsta säsongen hittills av 24 gav den mig mer än den överskattade premiärsäsongen av Heroes.
Enbart den lilla stunden på träbänken vid havet var klart småmagisk. För att inte tala om den grandiost upplysta oljeriggen. Och farfar Bauers farande fram och tillbaka med långt vitt hår i nacken, hans förtvivlade försök att med blotta blicken överföra sin galna Kina-vision på Josh. Och Jacks och Buchanans sprintrush till bilen efter fritagningen. Och den karga kärleken mellan Hayes och Buchanan. Och det trötta, nästan utmattade, telefonmötet mellan vice-presidenten och Suvarov. Det sorgsna lugnet hemma hos Heller och Audrey, gryningsljuset i persienngliporna i hennes sovrum – och det stumma, självmordsgäckande havet utanför…
Jag kände för alla de där situationerna och scenerna. Besvikelsen satt mer i några tidigare avsnitt, finalen fungerade i sin finstämdhet. Fanns ytterst lite jag ville göra mig lustig över.
Säsong 6 var en typisk mellanplatta med ett favoritband, och för att fortsätta musikanalogin så var ju även Sean Callerys score – efter fjolårets kreativa topp – sämre den här gången. Ändå förlorade jag mig i de stora stråkackorden som slog runt som svepande strålkastare kring den havsbrusande finaldramatiken.
Jag tror det får räcka, som mitt slutomdöme – en lagom oavslutad, splittrad tanke. Day 6 var… one of those days.

Skön tortyr

2007-05-08  

Förra veckan hade jag en längre artikel om 24 i tidskriften Axess, där jag försöker visa att serien är rejält liberal. Och inte bara i sin inställning till tortyr…
Eftersom texten inte finns publicerad på nätet återger jag den här i sin helhet.

Det enda som krävdes av mig för att jag, på 1980-talet, skulle få göra vapenfri värnplikt var att svara lögnaktigt på frågan om jag trodde mig kunna använda skjutvapen för att rädda livet på mitt barn. Som nihilistisk nittonåring hade jag större svårigheter med att hitta rätt grusväg hem till den extraknäckande grönavågenpsykologen, än med att tvärljugande fälla mitt framtida barns dödsdom.
Ironiskt nog är det i dag min son som ställer samma fråga till mig – eftersom vi, som så många andra tevetittare världen över, älskar att följa den tortyrdrypande amerikanska actionserien 24, som i princip lever på just denna banala, men fundamentalt fascinerande, frågeställning. De allra flesta av oss kan sanningsenligt och vilopuls-empatiskt säga att vi avskyr våld och aldrig skulle kunna bära hand på en annan människa, men någonstans i den glidande skalan mellan ideologisk teori och praktiskt skräckexempel blir sanningen dimmigare.
Moralfilosofiskt tror jag att mina barn fått ut en hel del av 24. Även om det blivit lite grann som när jag under semestern alltid upprörs över att ungarna klämmer ihjäl spindlar, och förklarar för dem vilken ekosystematiskt viktig funktion spindlarna fyller – utan att närmare gå in på det faktum att min upprördhet mest handlar om omaket att själv behöva göra spindeljobbet att döda flockvis med flugor.
Folk dör verkligen som flugor i 24. Och om alla dessa avrättade 24-rollgestalter har en systematisk funktion så är det att just agera flugor. Stora delar av den moderna kulturhistorien, med en peak inom actionfilm och tevespel, har domderats av vårt omättliga behov av avhumaniserande rollspel. Lika mycket som vi i verkligheten behöver vår empatiska förmåga, behöver vi dessa simuleringar av att kunna gå utanför vårt eget väsen.
Det är en mental lekmanöver som också mäter ut avståndet till verkligheten. Visst är underhållningsvåld problematiskt eftersom en minoritet av dess konsumenter inte är psykologiskt rustade att hålla den distansen, men det berövar ju inte actionbaserad kultur dess konstnärliga och psykologiska värden. 24 påstås emellertid även påverka normalt empatiska människor i en farlig riktning – både Pentagon och FBI har bett 24 att tona ned den verklighetsfrämmande tortyren eftersom den påverkar trupperna i Irak, »perverterar patriotismen« och skadar USA:s anseende. Men det är svårt att ta de bryderierna på allvar, eftersom »avhumanisering« faktiskt är en militärstrategisk grundbult, och därför knappast kan skyllas på en teveserie.
Även om jag är övertygad pacifist och tämligen vänstersinnad kan jag inte låta bli att tycka att seriens, och den ultrakonservative serieskaparen Joel Surnows, totalvägran att vara politiskt korrekt är spännande. Tortyrscenerna är inte bara skräckfilmiskt actionvåld på skön lägstanivå (eller »fantasifulla improvisationer i sadism«, som seriens vänsterliberale huvudförfattare Howard Gordon kallar dem), de är också en rejäl intellektuell utmaning.
24 bygger, som framgår av en inträngande artikel i New Yorker (den 19 februari), på ett »ticking time bomb«-scenario, detta numera arketypiska populärkulturella grepp som först användes av den franske författaren Jean Lartéguy i Algerietkriget-romanen Les Centurions från 1960. Boken Hollywoodfilmatiserades några år senare (Lost Command) med Anthony Quinn i rollen som Jack Bauer-prototyp. Enligt Darius Rejali, professor i statsvetenskap vid Reed College och författare till boken Torture and Democracy som publiceras i november, möjliggjorde detta grepp – som inte har någon förankring i verkligheten – för franska liberaler att acceptera militärens tortyr utifrån ett utilitaristiskt perspektiv i stället för ett kolonialistiskt-rasistiskt.
Debatten som uppstått kring teveserien 24 denna vår, i och med New Yorker-artikeln som fokuserade på den kontroversielle Joel Surnow, balanserar på denna hårt spända röda tråd mellan Algeriet-ockupationen för 50 år sedan och dagens amerikanska »war on terror«. Men kan man verkligen spänna en sådan tråd mellan popkulturens naivistiska barndom och dess komplexa medelålder då postmodernistiska metagrepp blivit självklarheter även för den breda massan? Om »tickande bomb«-greppet hade politisk betydelse 1960 så är det i dag en lika otvetydig sagoingång som »Det var en gång…«.
I kombination med den både nerv- och fantasikittlande moralfrågan, där action-tortyren varit central, har 24 lyckats förnya »tickande bomb«-greppet. Och detta är seriens framgångsformel, inte att den dramatiserar verklighetens amerikanska terror-paranoia. 24 ger snarare mer luft under vingarna åt liberala än åt konservativa värderingar. För det första skjuter demoniseringen av Joel Surnow över målet. Inte bara för att man så lätt glömmer bort hur Surnow redan under 1990-talet, i konstnärligt intressanta dramaserier som Nowhere Man och Wiseguy, visade en förkärlek för att – precis som i 24 – fokusera på mörka högerkrafter (Wiseguy kritiserade allt från vapenindustrin till USA-frihetsflaggad despotism). Visst är han, som nära vän till den rabiate talk radio-extremisten Rush Limbaugh (och för att använda Surnows egna ord), »hysteriskt höger«, men produktionsbolaget bakom 24, Imagine Entertainment, är å andra sidan ett av Hollywoods mest vänsterliberala.
Det som gör 24 till ett lätt mål för vänsterkritik är att serien helt definieras av, och inskränker sig till, ett hejdlöst överdrivet terrorkrig i Code Red-läge. Ändå kan man för varje högerimplikation finna än tydligare vänsterperspektiv: Som när serien styrde mot brutal, Nixon-anstruken Bush-satir under förra säsongen; som när en svart demokrat-president var hjälte i fyra säsonger; som när seriens samtliga rättsvidriga konspirationer kommit från karikerat högerhåll; som när de största inrikespolitiska hotbilderna utgjorts av republikanska lagändringsförslag och oljebusiness-cynismer; som när serien tagit avstånd ifrån invasionen av Irak (i en skarp allegori under säsong 4) och under innevarande sjätte säsong uttalat stöd för Barack Obama.
Men det måste sägas att ingen annan teveserie, någonsin, gett mig så motstridiga känslor som 24. Ett symptomatiskt uttryck för denna inbyggda oundvikliga konflikt, eller dualitet, är hur den vänsterorienterade huvudrollsinnehavaren Kiefer Sutherland fränt fördömt all form av militär tortyr, och även demokrati-inskränkningarna i Abu Ghraib, men samtidigt går till tevekonsthistorien som tidernas tortyr-psykopat…
Fast oavsett om seriens beståndsdelar kan tillskrivas vänster- eller högervärderingar så står de mellan sagobokens pärmar. Och det som främst kan illustrera sagan är inte tortyr- och Code Red-fantasierna utan ett lekfullt förhållningssätt till skådespeleriet. Varje rollgestalt är såpa-stereotypiserad med stor hantverkshumoristisk finess. Och även om jag kan uppskatta serien ur en sorts samhällsmoralisk synpunkt, ungefär som jag anser att kreativa tevespel fyller reella funktioner, så är det den 24-karatiga guldunderhållningen som suger ner mig i tevesoffan.
I New Yorker-artikeln hävdas det att »republikaner älskar serien för att de tycker den är verklig«, men när jag ser hur vanliga fjortisar i min närhet har samma ambivalenta distans till 24 som till sina krigstevespel, kan jag bara reagera på det påståendet genom att – likt Joel Surnow – skratta sarkastiskt.

Howard Gordon lovar stora förändringar i 24

2007-05-01  

Helgens mest spännande kultursidesläsning hittade jag i gårdagens Los Angeles Times, där Scott Collins i sin »Channel Island«-krönika sammanfattade den pågående 24-säsongens trista förvecklingar, fansens besvikelser och de usla tittarsiffrorna (10,4 miljoner förra veckan, sämsta på tre år – minns att säsongsupptakten följdes av 15 miljoner!) och konfronterade seriens huvudförfattare Howard Gordon med dem.
Gordon (bilden) är min personlige favorit bland serieskaparna. Inte för att jag vet exakt vad han gör, jämfört med de andra författarna, men han är ju polare till Joss Whedon och Tim Minear och, i motsats till Joel Surnow, uttalat vänsterliberal, dessutom är det han som brukar stå för de mer begåvade och intressanta uttalandena om exempelvis inslagen av tortyr. Och samma sak igår: Gordon svarar att han känt sig bedrövad av den hårda kritiken och utvecklingen det här året, men att allt sammantaget bara förstärkt hans och hans kollegers tro på att hela serien behöver en kraftfull omgörning inför nästa säsong.
»Det blir ingen musikal eller sitcom, och Jack ska inte börja vända hamburgare«, skämtar Gordon, men är samtidigt tydlig med att han menar allvar: 24 har kommit till vägs ände och behöver genomgripande förändringar. Det verkar över huvud taget vara Gordon (som var mannen bakom story-arcsen i både säsong 3 och 4) som styr detta – han pratar om att han just nu, samtidigt som man spelar in slutavsnitten som ska sändas senare i maj, jobbar på ett par banbrytande nya 24-idéer (»none of which I could even begin to share responsibly«).
Efter att Collins och Gordon utbytt intressanta funderingar om huruvida 9/11 blivit ett bleknat minne, och om att amerikaner i dag ser annorlunda på världen – med mindre rädsla – än när 24 började, leverar Gordon slutligen ett löfte om att 24 kommer att få i gång adrenalinet igen nästa säsong. »Vi kommer att uppfylla vårt kontrakt med vår publik.«

Det enda som kan rädda Jack Bauer är Manhattan

2007-04-25  

Vad gäller de senaste förvecklingarna i 24 så känner jag äntligen pulsen gå upp litegrann under laptopen på bröstet. Och då syftar jag varken på något av allt det såsiga som hände i måndags, eller på att 24 blivit så segt på sistone att jag börjat kolla serien i laptopen igen (som back in the day), nej, jag syftar på nyheten i dagens vodcast från TV Guides »scoop master general« Michael Ausiello om att 24 flyttar till New York nästa säsong.
Jag känner mig alltså väldigt kluven inför 24 just nu: Å ena sidan har jag just mobiliserat all tänkbar tes-drivande tankekraft jag kan uppbringa för att skriva en tidningsartikel som försvarar 24 mot den tilltagande tortyrkritiken. (Här snackar vi intellektuellt utmattande stilövning i att tänka »outside the box«! Återkommer om detta när texten publicerats.) Å andra sidan känns det just nu, för första gången i seriens sexåriga historia, som om 24 bara låter tiden gå i väntan på upplösningen – ungefär som en anfallande forward i ett lag som leder med uddamålet går ner och ställer sig och täcker bollen vid hörnflaggan bara för att komma lite närmare slutsignalen.
Måste förresten passa på att hylla den 4–6 minuter korta men alltid lika underhållande och scoop-späckade The Ausiello Report, som uppdateras här varje onsdag. Utöver 24-nyheten scoopar charmnörden Ausiello i dag om att Lloyd får en krävande pojkvän i nästa säsong av Entourage, vilket inte minst torde bereda scenen för en ännu Argare Ari (som ju fick en sån avväpnande pånyttfödelse i senaste avsnittet!), samt hyllade han de färskinspelade nya avsnitten av Veronica Mars.
Vad gäller 24-i-New York-ryktet så hade jag glömt att det var i svang redan i höstas, och att det då gällde säsong 6. Men då kändes det som en spännande variation på det hemtama CTU-i-Los-Angeles-temat – i dag känns det som ett villkor för seriens överlevnad. CTU känns nästan sliskigt slött just nu: Chloes och Morris tjafsande är helt värdelöst, och spårandet av Jack-gone-rogue var än mer livlöst ointressant. Hur spännande var det att följa CTU:s jakt på Jack Bauer, när det enda reella spänningsmomentet låg i vad som skulle hända i Jacks möte med Cheng?
Ändå: bilden av tre svarta pansar-SUV:ar som delade på sig var en hyfsat klassisk 24-bild.