Weird Science
Familjen Bra

2009-08-19  

I det senaste numret av Sight & Sound (September 09) listas 50 regissörer som anses bända – eller ha bänt – filmspråket på intressanta vis. Det är bitvis kul läsning, men känns på det stora hela som en ursäkt för att göra ännu en sådan där lista som brittiska tidskrifter är så barnsligt förtjusta i.

Vad som fångade mitt intresse var inte listan i sig, utan en sidoartikel av Amy Taubin. Taubins text är föranledd av att hon hade tillfrågats om att bidra till listan med regissörer, med följdfrågan om varför det – surprise – var så få kvinnor på den.

Definitionen på regissörernas verk var bland annat att de skulle vara »a perpetual tightrope between the hallucinatory and the hysterical«. Taubins svar är tvådelat: för det första menar hon att de kvinnor som försöker skapa sig auktoritära positioner – säg som regissörer – i en patriarkal värld är väldigt försiktiga med att göra något som få dem att verkar enbart definierade av sin livmoder.

För redaktörens fråga tycks inlindad i något annat: om det är hysteriska filmer vi är ute efter, varför är det då inte kvinnliga regissörer som gör dem – eftersom det patologiska tillståndet hysteri, som drabbar både kropp och psyke, sedan urminnes tider antas vara kopplat till det feminina?

Något som får Taubin att inte bara underkänna listans filmmakare som kreatörer av hysteriska verk, utan att ge en betydligt mycket mer intressant tolkning av var hysteri faktiskt står att finna i dagens filmvärld. Hon menar att det man framförallt kan se, ända sedan Vertigo, är till vilken grad ett hotat patriarkat har reagerat med just hysteriska symptom, framförallt när det gäller att kontrollera kvinnor och deras »reproduktiva organ« på film.

Bland de namn som Taubin tar upp – som hon saknar på listan, fast känslan är att hon helst skulle slänga hela listan och skriva en ny – så är det särskilt ett som tilltalar mig. Hon påpekar hur den (manlige) japanske regissören Kiyoshi Kurosawa har skildrat hysteri på olika vis i exempelvis filmer som Pulse och Bright Future.

Kurosawa har en bakgrund i pink film och har gjort sig ett namn som J-horror-regissör. Han har etablerat sig som en regissör som alltid överraskar, och som bryter med genreförväntningar (och fått kritiker att tala om att hans filmer faller samman på slutet). Taubin tar inte upp Kurosawas senaste film Tokyo Sonata från 2008 – utan uppehåller sig vid hur Kurosawa skildrar hysteriska reaktioner kring smitta och sjukdom i sina tidigare filmer – men skulle med den kunna hamra hem sin poäng fullständigt.

Tokyo Sonata är Kurosawas mest »normala« film, ytligt sett ett familjedrama, och samtidigt hans mest lyckade. Filmen handlar om familjen Sasaki. När mannen och familjeförsörjaren Ryuhei förlorar jobbet efter att hans avdelning outsourcas till Kina mörkar han det där hemma. Han tackar nej till en rad jobb eftersom de enligt honom är under hans status.

Samtidigt bestämmer sig äldste sonen för att ta värvning som frivillig i den amerikanska armén och den yngste sonen börjar skolka från skolan efter att ha utmanat en lärares auktoritet, och börjar istället ta pianolektioner mot faderns uttryckliga order. Och när fasaden sakta spricker börjar också hemmafrun att ta sig friheter – som att drömma om sportbil.

Det är inte bara Ryuhei som drabbas: plötsligt möter han ett samhälle på bakgator och i parker där män i kostym låtsas upprätthålla sina yrkesliv med fejkade mobilsamtal och bär på portföljer med viktiga papper medan som står i kön till välgörenhetsorganisationens gratismat.

När den patriarkala makten, manifesterad i mannen som familjeöverhuvud, krackelerar är det just hysteriska Ryuhei och hans manliga kollegor blir. Han förnedras först av utlänningar, sedan av yngre människor i en anställningsintervju – där han för att visa vilka av hans eventuella färdigheter som kan komma företaget till gagn tvingas sjunga karaoke med en penna. Hans sons värvning i amerikanska armén är en tydlig passning till kopplingen mellan den japanske patriarken och nationen. När lönechecken som är kontraktet med hans hemmafru försvinner, och hon underminerar honom genom att låta sonen ta sina pianolektioner, tar han till våld.

Den hysteriska reaktionen tar sig främst uttryck i detta ögonblick av våld. Men Kurosawa visar redan från början att det finns något patologiskt över den här familjen: kontrasten mellan rigida fixerade tagningar genom dörröppningar på paret Sasaki i deras hem rimmar illa med deras avsaknad av intimitet; middagsbordets struktur är uppluckrad när äldste sonen antingen uteblir eller vänder ryggen till.

Familjen är sjuk från början, enbart sammanhållen av ett socialt, ekonomiskt kontrakt i form av lönekuvertet som maken överlämnar till sin fru. När detta slutligen uteblir upplöses strukturen och mannen faller (något som visas än tydligare i skildringen av Ryuheis vän som har varit arbetslös längre och vars spel gentemot sin fru och dotter är än mer avancerat och sjukligt, och också slutar med mord och självmord). Mot bakgrund av det stilla dramat blir explosionen och den hysteriska reaktionen – som Ryuheis utbrott efter karaokeförnedringen – desto större.

Kurosawa väljer dessutom att förstärka detta rent estetiskt genom att bryta de Ozu-inspirerade dörrinramade tagningarna med en plötsligt väldigt mobil kamera.

Det är värt att uppehålla sig vid Yasujiro Ozu här, inte minst som han är Kurosawas självutnämnde favoritregissör: Tokyo Sonata är direkt inspirerad av Ozus familjedramer (titeln är en parafras på Ozus mest kända film, Tokyo Story från 1953) men är bryskt uppdaterad till sin samtid.

För frågan är om man inte också kan se brotten mot familjen i Ozus familjedramer som en egen slags inomfilmisk hysteri – ett brott med Kurosawas fadersgestalt i japansk film?

Nu är bilden av Ozu som en konservativ japansk regissör som enbart gjorde stiffa familjedramer starkt missvisande, något som inte minst David Bordwell har visat i boken Ozu and the poetics of Cinema (och den som vill ha bevis för det kan numera själva skaffa sig Eclipse-utgåvorna Silent Ozu och Late Ozu).

Kurosawa har dock, högst medvetet antar jag, kopierat ett för Ozu ovanligt starkt utbrott av våld i hemmet från dennes A Hen in the Wind från 1948 till sin egen films starkaste övergreppsscen. Men i Tokyo Sonata finns inte längre generationskonflikter eller konflikter mellan modernitet och tradition, som hos Ozu, utan enbart ett modernt samhälle där det är det sociala kontraktet – manifesterat av patriarken – som är det sjuka och som skapar de hysteriska reaktionerna när det bryter ihop.

Upplösningen i Tokyo Sonata – med Kurosawas egna ord hela anledningen till att göra filmen: för att se om det faktiskt gick att ge något som helst hopp om denna totalt sönderfallande familj – kan läsas på flera besynnerliga sätt. Den är egentligen inte så bra eftersom den använder ett billigt trick för att laga något som har gått sönder, och jag hade klarat mig utan dess hoppfullhet – men den är oerhört vacker.

Taubins läsning och omtolkning av hysteribegreppet fick mig dock att tänka på ett antal texter av Svenska Dagbladets nye ledarskribent Johan Wennström. I en ledare med rubriken »Ideologiernas död är välkommen« delade han upp ideologier i sådana som kunde vara mer konstruktiva och sådana som »rivit ned kulturer och lämnat efter sig ruiner«.

I en annan text, om Lars von Triers Antichrist, skrev han bland annat så här: »Antichrist blir med denna tolkning [Wennströms egen läsning] snarast en försonande film. Att flera betraktare har varit snabba med att se den i ett rakt motsatt sken [feministiska tolkningar] säger inte bara någonting om hur konstsamtalet låter sig begränsas av ideologi.«

Det säger en del om vilka ideologier som anses riva ner och vilka som är uppbyggliga. För vad Wennström inte gör – vare sig i de två ovan citerade texterna eller i en senare ledare om Ingmar Bergmans filmer som någon slags spegling av ett svensk samhälle (vilka är detta svenska vi som tvivlar på religionens betydelse?), eller i en tidigare artikel i Axess där Wennström intervjuade Måns Månsson och Ruben Östlund om svenska värderingar i deras filmer – är att erkänna att han är lika ideologistyrd som de feministiska kritikerna.

Och det enda som är lika farligt som dogmatiska ideologiska läsningar är läsningar där skribenten tror sig företräda något slags neutrum, ett icke-ideologiskt tillstånd som är naturgivet.

För att återvända till filmanalysen: för att filmhistorien skall förändras, och för att vår kultur skall utvecklas och stagnera och inte befinna sig i vad Wennström och hans gelikar tycks anse är något slags absolut, självklart tillstånd så måste man välkomna nya läsningar av filmer och konst, och samhällsdebattörer som vågar ta på sig nya glasögon än de gamla. Vilket är precis vad Taubin gör.

Hon tar nämligen avstamp i en feministisk omläsning av hysterin som patologiskt tillstånd. Hysteri anses – med ursprung i det antika Grekland men i modern tid inte minst tack vare Freud och fallet Dora – kopplat till det feminina. Taubins läsning är förankrad i den feministiska kritiken mot Freuds bruk av begreppet, som visat männens beteende kring Dora som problemet och Doras symtom som en konsekvens av detta – och det är i samma feministiska, ja, ideologiska, tradition som Taubin gör sina omläsningar.

Men förutan dem – förutan denna »upprivande« ideologi – skulle vi inte komma åt nya vinklar och förklaringsmodeller och diskussionerna och läsningarna av exempelvis filmer i samhället skulle inte bara vara tråkigare, utan framförallt mindre fruktbara för människors frigörelse och samhällets utveckling.

Freuds tolkning sa nämligen lika mycket om honom som om Dora, och det är dessa slags ideologier jag tror att många vill värja sig emot.

Den som lockas att bortförklara analyserna av ett hysteriskt patriarkat och vår samtids fallande män med den kulturella kontext som Tokyo Sonata utspelar sig i får hemskt gärna ta sig en titt på en bara alltför tacksam samtida teveserie att applicera den på: In Treatment.

Pauls reaktioner under seriens första säsong, när han tappar kontrollen över sin hemmafru, sin dotter, sin kvinnliga patient – tillika hans erotiska fantasi – samt sitt eget hus (det är ju han som försöker ha kontroll över vem som har tillgång till vilka sfärer i huset) resulterar i en fysisk attack på den alfahanne som utmanat hans auktoritet, samt en intellektuellt attack på urfeminiteten symboliserad av Gina, kvinnan som en gång svek honom professionellt.

Utan upprivande ideologier som feminism hade vi nog inte bara vara inkapabla att tolka filmer som Tokyo Sonata och teveserier som In Treatment – de hade knappast sett ut som de gör eller varit det minsta förmögna att ta tempen på vår tids sjukdomar.

Paul slits mellan ungdomens Jung och samtidens vetenskap

2009-05-12  

En inspirerande kommentar till min text om In Treatment igår slutade med en länk till en bloggande amerikansk psykoterapeut, som följer HBO:s psykologserie på ungefär samma sätt som Polite Dissident-läkaren dissikerar det vetenskapliga underlaget i House.

Med en viktig skiljelinje, förstås. Jung är inte längre vetenskap. Och även om Jungianbloggaren ger intressanta fördjupningar i In Treatment så kläcker han ur sig en hel del närmast antivetenskaplig mumbojumbo.

Men tack vare detta ser jag ändå In Treatment, eller snarare huvudpersonen, psykoterapeuten Paul, i ett skarpare ljus. Jag låg några avsnitt efter igår – det gör jag inte längre. Läsarkommentaren och Jungianlänken inspirerade mig att titta ifatt och titta efter tecken på att det ligger något i min teori om att Paul är en gammal jungian som förhåller sig till detta ungefär som 60-åriga akademiker brukar förhålla sig till sin ungtuppiga gamla 68-kommunism.

Paul är, som sagt, utomordentligt svåruthärdlig. Men det som gör honom jobbig – tvivlet på både förmågan och livet, skuldkänslorna för patienters död och den egna familjens splittring, stämningen som hotar att ödelägga hans karriär och ekonomi – är givetvis också det som gör honom oavbrutet intressant.

Djupast inom sig tror han på sitt yrke och på sig själv, på sin erfarenhet och sitt kunnande. Han vet att han hjälpt många människor, han har mångårig empirisk rutin att luta sig emot.

Som merparten av psykoterapeuter i hans generation verkar Paul också vara Jungian at heart. Utbildad och karriärkickstartande i psykodynamikens era, när inte minst 1970-talets främsta amerikanska film och litteratur lutade sig tungt mot Jungteori och gav psykoterapin en både vetenskaplig och kulturelitistisk trendstatus.

Men i dag, 35 år senare, ser han inte längre Jung som en guru. Det är rätt uppenbart att Paul tagit till sig såväl ny neurologisk och neuropsykiatrisk forskning som samtida kognitiv beteendeterapi; han tror till exempel inte – som han antagligen gjorde på 1970-talet – att man kan nå in bakom en autists mentala pansar via psykodynamiska genombrott. I ett av avsnitten denna säsong säger han (till April, angående hennes bror) att det finns många nya forskningsresultat inom autismfältet och att vetenskapen avancerar snabbt. Först blev jag livrädd när han sa detta, trodde för ett ögonblick att han skulle börja gagga Oprah-nonsens om det vederlagda vaccin-irrspåret, men det hade ju inte alls varit i analogi med den självtvivlare och skeptiker vi lärt känna under hittillsvarande 68 episoder.

Nej, Paul är kliniskt och helhjärtat seriös. Han tror på både vetenskapen och på sina egna jungianska erfarenheter, om än inte längre helt och fullt på det vetenskapligt antikverade jungianska teoribygget.

Det är ett modernt och spännande yrkesförhållningssätt för en 60-årig samtalspsykolog ur den gamla skolan.

Men hans identitet ligger ändå ytterst i jungianismen, precis som för Gina. Därför är deras samtal ofta ganska smärtsamma att beskåda: fast i det förgångna fast inte på det sätt de själva tror.

Men även Gina har en samtida närvaro; en skarpare (jag hoppas jag kan säga»kvinnligare« här utan att någon nödvändigtvis måste hoppa på mig för det) relationspsykologisk iakttagelseförmåga.

Paul har djup respekt för Ginas kunnande men utstrålar under de här mötena också en avsmak – han tycks ha svårt att acceptera insikterna hon tvingar på honom, men jag tror också att han har svårt att acceptera hennes djupare, religiösare, tro på de psykodynamiska dogmerna. Varje möte med Gina lyfter fram den konflikten inom honom.

Barnet är bäst i In Treatment den här gången också

2009-05-11  

I kväll börjar SVT sända In Treatments förstasäsong, som vi skrivit om här, här, här och här.

Visserligen var jag uppslukad av serien från start, men när jag i dag tänker tillbaka på den första rundan kopplas minnena mer till irritation än tillfredsställelse. Jag älskade storyn om den trasiga, självmordsbenägna OS-gymnasisten Sophie, så fantastiskt spelad av Mia Wasikowska, och flera av de andra historierna var djupt intressanta – dels Alex och Laura, förstås, som ju var förstasäsongens motor, men också den svårtillgängligare parterapin med Jake och Amy, som låg närmast mina egna erfarenheter. Men jag skulle aldrig stå ut med att se om samma avsnitt igen, eftersom jag innerst inne avskyr huvudpersonen, samtalspsykologen Paul.

Gabriel Byrne gör givetvis en stortartad skådespelarprestation som blir ett med sin roll. Men han är så irriterande otillräcklig, så tafatt, så yrkesskadad, att jag får ont i huvudet av att titta på honom.

Och hans gamla kollega Gina, som han själv till och från går i terapi hos, är precis likadan. Tänker i tablåer. Pratar på rutin om att inte blanda ihop jobb och privatliv men misslyckas kapitalt när det gäller.

Jag hatar Paul. Jag hatar Gina. Deras gemensamma avsnitt har varit rätt bra teve, rätt intressanta ur allmänpsykologisk synvinkel – men mental tortyr.

Så långt säsong ett. Vad värre är: tortyren har tilltagit nu under säsong två (vars upptakt Philip kommenterade här), när gamla barndomskärlekar och föräldrarelationer alltmer grumlar bilden och jag inser att jag plötsligt inte ens längre tror på Paul som rollgestalt. Hans hang-up och minnesbilder kring den här kvinnan som var hans första barndomskärlek och som han nu plötsligt börjar dejta är om möjligt än mer irriterande än hans oförlösta idiotrelation med Laura för ett år sedan. Jag har hatat den här nya storyn från första gången han hastade förbi kvinnan i en sekund när han yrade in till Gina, och frågade… »var inte det där…?« Ja, vad hon nu heter – och givetvis tar Paul sedan miste på hennes efternamn några gånger, säger hennes flicknamn innan han rättar sig, och det är sånt som jag får allt svårare för i den här serien. Detaljer som ska öka trovärdigheten men som blir så många att de klumpar ihop sig och man klibbar fast i dem.

Ett ännu bättre exempel är egentligen när den krisande företagsledaren, spelad av Frasier-pappan John Mahoney, ständigt pratar i telefon med sina medarbetare och man serveras brottstycken av en underleverantörsskandal – det är så fint uttänkt, så genomjobbat, och just därför tror man inte ett skvatt på det, man ser och hör bara ett manus- och regiarbete.Samma sak med cancertjejen, hennes samtal med kompisen och mamman och what-not. Nästan i varje sådan scen tänker jag på hur en skådespelare står och läser manusrepliker med en rekvisistatelefonlur i handen.

Men så finns där ändå årets motsvarighet till Sophie – den överviktige elvaåringen Oliver och hans föräldrar. En dysfunktionell familjearketyp, ett djuppsykologiskt triangeldrama, men också tre fullständigt trovärdiga rollgestalter, tre människor man omedelbart börjar känna för, där alla menar väl men inget fungerar, där allas välmenanden bara förvärrar relationerna, och där grabben är värre däran än föräldrarna förmår förstå.

Här blir även Paul begriplig, trovärdigt, stark. Relationen mellan honom och pojken är gnistrande vackert skildrad.

Hypnotisk start i analysrummet

2009-04-09  

Det är många gånger som jag kollat på Frasier och slagits av samma tanke: vilken fantastisk skådespelare John Mahoney är, gamlingen som spelar Frasiers pensionerade polispappa Martin Crane. Hans sätt att visa entusiasm, glädje, besvikelse – det kan verka som ganska små saker men ju mer man tittar på honom desto mer inser man vilket brett register han har, hur mycket skådespeleri det ligger bakom karaktären.

Vilken bekräftelse det är nu när han dyker upp som den framgångsrika vd:n Walter i säsong två av In Treatment. En vithårig näringslivshöjdare med sömnproblem, utflugna barn och en tendens till panikattacker – likheterna med Tony Soprano är uppenbara och har redan noterats av andra.

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Svensk premiär för israeliska förlagan till In Treatment i kväll

2009-01-12  

På begäran från tevekanalen Axess raderade jag i våras en kort bloggtext här, eftersom den försvårade ett förhandlingsläge för dem. I dag är det hög tid att slänga in texten igen, för så här skrev jag då:

I dag lämnade jag in en lång text om den israeliska In Treatment-förlagan Be’tipul för publicering i nästa nummer av tidningen Axess.

Jag skickade mejlet till Axess redaktion klockan 10.28.

Klockan 11.29 plingade ett mejl från AxessTV i inkorgen; en undran om jag möjligtvis hade kontaktinfo till det israeliska produktionsbolaget bakom serien.

Kan man annat än älska sådan spontanitet?

Chansen att så småningom få se Be’tipul med svensk textremsa har denna förmiddag ökat med 100 procent. Nån som vill köpa en hebreisk dvd-box av mig?

Och i kväll är det dags! Premiär för Be’tipul, med svensk textremsa, på Axess TV. De45 halvtimmeslånga avsnitten sänds klockan 21 varje vardag i veckan, med reprisblock lördagar och söndagar.

Suveräna Sophie ska spela Alice

2008-08-13  

Häromveckan meddelades att Mia Wasikowska, 18-åringen som spelar onsdagspatienten i In Treatment, har fått rollen som Alice i Tim Burtons kommande tolkning av Lewis Carrolls klassiker.
Det är spännande nyheter för oss som tycker att Sophie är veckans absoluta höjdpunkt i In Treatment, en av de mest välskrivna – och välspelade – tonårsrollerna på teve just nu.

Hennes humörsvängningar i terapisoffan, hennes sarkastiska kommentarer om Pauls ålder, och hennes djupt inflammerade, fullständigt blinda förhållande till sin mamma, får mig att vilja gripa efter Kleenex-lådan varje gång.

Att Tim Burton ägnat de senaste tio åren åt att göra estetiskt fulländande (men hopplöst uddlösa) remakes minskar förstås på entusiasmen.

Alice i Underlandet känns som en logisk fortsättning på Burtons genealogiska undersökning av allt som är goth, men visst saknar man galenskapen och den personliga stämpeln som karaktäriserade en film som Beetlejuice. Mia Wasikowska skulle ha alla förutsättningar att bli vad Winona Ryder var för den filmen.

Israelisk psykoterapi i svensk teve

2008-02-19  

int01.jpgHBO:s In Treatment, som Konrad hyllade efter första veckan, är min bästa tevevän just nu. Jag vill se den exakt som det är tänkt, en halvtimme om dagen, en terapisession i taget. Men när vi nu går in på fjärde veckan känns det inte längre som berättelsen om fyra, fem olika personer utan mer som storyn om terapeuten Paul – som visserligen själv går i terapi sista dagen i arbetsveckan, men det är inte vad han då berättar som bygger storyn om honom, utan hur han reagerar på sina patienters berättelser, maner och hemligheter.

Och i centrum står Laura, hans klockan nio-session varje måndag, som inledde serien och som just inlett fjärde veckan; och som nu också inlett en relation med Pauls tisdagspatient, Blair Underwoods stridspilot – men som egentligen är förälskad i Paul, trots dennes professionella och etiskt korrekta avvisanden.

Jag älskar skildrandet av Pauls tillkortakommanden, och hur dessa mer eller mindre förblir dolda för patienterna, även om Laura hela tiden är nära att avslöja honom och få honom att rämna. Pauls egen hustru har precis stuckit till Rom – till deras Rom – med sin älskare, och Paul skulle bra gärna vilja ge efter för Lauras inviter; han skulle vilja göra det för sin egen själsliga hälsas skull, men han är så rörande oförmögen. Det är som om hans yrkesroll förgiftat hela hans person, försatt hans egen mänsklighet i en passiv, lyssnande dvala. Han kan inte agera, bara reagera.

In Treatment bygger på den israeliska teveserien Be’Tipul, en enorm tittarsuccé i den hebreisktalande världen, och av nyfikenhet har jag tittat närmare på förlagan. Till en början dömde jag ut den – utan att förstå den, förstås; bara utifrån vad jag kunde se och ana – som lite klumpigare än den amerikanska versionen. I kommentartråden här skrev jag att den kändes »såpigare«.

int02.jpgMen när jag nu sett gårdagens In Treatment-episod inser jag att även de »såpiga« sekvenser jag dömde ut i Be’Tipul återkommer i HBO-kopian. Ja, nu skriver jag »kopian«, för blicken-över-axeln som Laura skickar mot Paul därinne, medan hon kramar stridspiloten, är en exakt kopiering av förlagan. (Sexscenen i köket, som jag också retade mig på i Be’Tipul, var emellertid kraftigt förbättrad i In Treatment – om än identiskt placerad och använd i storyn.)

Be’Tipul påbörjade sin andrasäsong i Israel samma januaridag som In Treatment hade premiär i USA. Canal+ har redan köpt in HBO-serien, och ämnar sända den med samma dagstäta intervaller. Det är mycket glädjande. Men även om den amerikanska versionen är bättre än den israeliska (vilket jag inte är säker på) känns det som om det hade varit än mer spännande om Canal+, eller någon annan svensk kanal, faktiskt köpt in Be’Tipul i original i stället. Inte minst för att vi behöver israelisk kultur, inblickar i en israelisk vardag, i dessa tider av onyanserat bloggsvenskt Israel-hat.

Och inte minst utifrån en »ära den som äras bör«-princip.

HBO:s tålamodsteve imponerar

2008-02-12  

intreatment1.jpgGissa om vi kommer få läsa några tjog artiklar om »den nya terapitrenden på teve« när HBO:s dramaserie In Treatment når Sverige – precis som varjehanda blaska nu avverkat sin obligatoriska temaartikel om hur Californication och Tell Me You Love Me banat väg för en ny »sextrend«.

In Treatment – vars upplägg och manus baseras på en israelisk serie, Be’Tipul – är vid första anblick nästan komiskt krävande: fem halvtimmesavsnitt i veckan, ett för varje vardag, där vi får se terapeuten Paul (Gabriel Byrne) ta sig an sina patienter (undantaget fredagsavsnittet, då Paul träffar sin egen terapeut). Ett rum, två personer som pratar.

Visst är det tacksamt att se In Treatment som kulmen på en shrinktrend som började med Sopranos och utvecklades med förra årets parterapiserie Tell Me You Love Me. Men den mest intressanta jämförelsen med Tell Me You Love Me är inte terapikopplingen, utan själva långsamheten – hur vårt tevemässiga tålamod blivit så uthålligt att vi mäktar med denna storymässigt strävsamma vandring in i karaktärernas allra innersta.

In Treatment är en serie som smyger sig på, som kräver att vi lyssnar. Flugan-på-väggen-kittlande, visst, men också djupt berörande när den vecklar ut de olika lagren av det mänskliga psyket framför oss. På samma sätt som vi tolkar våra vänners och familjemedlemmars berättelser och beteenden, ofta över längre tidsperioder, tolkar vi här karaktärernas känsloströmningar och nyansskiften under en lång följd av avsnitt.

Och det är ohyggligt intressant att se hur avsnitten spelar mot varandra.

Ta det senaste till exempel, det elfte (som vi redan är uppe i, blott två veckor in i säsongen), där det blev så smärtsamt uppenbart vad serien verkligen handlar om. Vi befinner oss i Pauls patinerat inredda kontor – mörka skinnfåtöljer, intreatment2.jpgtyngda bokhyllor, snyftdukar på soffbordet – tillsammans med Laura (Melissa George), hans tjugo år yngre patient med vilken det uppstått så kallad »erotic transference« (hon är kär i honom, han möjligtvis kär i henne). Laura förklarar att hon måste ägna all sin energi åt sitt kommande bröllop, varpå Paul svarar provocerande: »Jag trodde det var meningen att en blivande brud skulle sprudla av energi?«

Han är så off i det här avsnittet, stundtals så usel som terapeut. Och det är imponerande hur det grundtemat – Pauls uppenbara och nyligen uppstådda oförmåga att hantera sin yrkesroll – vävs samman av de olika episoderna. Varje session han har med sina patienter, i synnerhet med Laura, spelar på efterklangerna av den session han själv haft veckan innan med sin egen terapeut.

In Treatment är ett slags djupt fascinerande tålamodsteve, mer vardagligt personlig, mer mänsklig, än något vi sett på denna sidan millennieskiftet.

Det har snackats mycket, inte minst på den här bloggen, om att Showtime sprungit om HBO vad gäller innovativ teve. Det råder nu inga tvivel om att den senare har tagit tillbaka ledningen.