Weird Science
En timme med Louis CK för 35 spänn

2011-12-17  

Min kompis Forrest jobbar på The Beacon Theater i New York, en trevlig konsertlokal på Upper West Side där bland annat WS-Per avnjöt gubbarna Crosby Stills and Nash härförleden. En dag i slutet av sommaren dök en rödskäggig herre upp i foajén med sina två unga döttrar i släptåg. »Ursäkta om jag stör«, sa han till Forrest. »Men det är så att jag ska göra några föreställningar här senare i höst, och jag har aldrig varit här tidigare. Jag bor i närheten och råkade gå förbi. Är det okej om jag tar mig en titt?«

Rödskägget var Louis CK. Han fick sin rundtur. Ett par månader senare återvände han till The Beacon och gjorde tre ståuppföreställningar, varav två filmades och klipptes ihop till showen Louis CK Live at the Beacon Theater, komikerns fjärde filmade show på fem år. Inget konstigt med det – men det omvälvande är hur föreställningen distribueras. CK sköter det helt på egen hand. Inga tevekanaler eller skivbolag inblandade, som när han gjorde Hilarious (Comedy Central), Shameless (HBO) eller Chewed Up (Showtime). Inget »i samarbete med Funny or Die« eller någon annan sajt eller sponsor. Istället säljs den direkt via CK:s hemsida, med start för exakt en vecka sedan. För $5 kan man strömma showen, eller ladda ner hela rasket som en högupplöst mp4-fil. Inga mellanhänder bortsett från PayPal. Och bäst av allt för oss icke-amerikaner, vana att bakbindas av teknikfientliga bolag med sina regionlås, DRM och tusen miljoner andra hinder när vi vill ta del av samma underhållning som våra vänner i väst: inget tjafs. Inga restriktioner. Man behöver inte bli medlem någonstans. Simultan release för hela världen, inte bara USA. Ett mer än humant pris. Det är, om inget annat, ett beundransvärt och sympatiskt initiativ.

En vecka senare kan man konstatera att experimentet, i den mån det kan klassas som ett sådant, är en enorm framgång. (För undertecknad och många med mig känns det snarast som en no-brainer och jag är mest tacksam för att någon av CK:s status äntligen brutit den traditionella distributionsmodellen, och hoppas att många fler kommer att följa i hans fotspår.) Enligt CK själv hade 110 000 personer betalat för föreställningen redan efter fyra dagar. Priset för produktionen (kameror, klipp, efterproduktion) täcktes i princip av biljettintäkterna på The Beacon. CK gissar i sitt senaste uttalande att han inte kommer att tjäna lika mycket pengar på den här showen som om han hade gjort om han sålt den till typ HBO – men han har total kontroll över den. Han äger den, och all vinst går tillbaka till hans eget bolag. Det kan innebära konkreta saker för CK och i slutändan hans fans – som exempelvis finansiering av den nya långfilm han hoppas kunna göra så småningom (någon gång efter tredje säsongen av Louie, får man anta.)

Hur var då själva föreställningen? I den upprymda diskussionen kring distributionen har innehållet i showen bitvis glömts bort. Live at the Beacon Theater är på många sätt en fortsättning på tidigare etablerade premisser och teman. CK plockar fortfarande mycket stoff till sina resonemang från sitt liv som ensamstående pappa, han fokuserar fortfarande mycket på att bli äldre och på att vara en på många sätt – och i sina ögon – horribel människa. Jag tyckte det var väldigt roligt. Ofta briljant. CK har en enormt hög lägstanivå, och hans scenpersonlighet är totalt trovärdig. När han är i sitt esse – med sin perfekta tajming, brutala vändningar och små stickrepliker – överskuggar han de flesta andra komiker. Jag är väl inte överförtjust i de mest vulgära vändorna – jag kan bara garva åt så många onaniskämt – men det är såklart en smaksak. En sak jag tyckte mig se som jag inte sett tidigare är att CK verkade mer fysiskt aktiv på scen – fler och större gester, mer agerande och ett flitigare användande av olika röstlägen.

Det som gnager i mig är dock hans frenetiska arbetstakt, som jag finner både fascinerande, imponerande och lite oroväckande. Jag vill veta var den kommer ifrån, och var den är på väg. Jo, okej, konkret vet vi att inspirationen kommer från George Carlin, vars arbetsmoral CK ofta pratar om. Men djupare tycks det handla om en medvetenhet om underhållningsbranschens flyktiga väsen; att smida medan järnet är varmt, medan man har en chans. Han pratar ofta om det i intervjuer, om hur det är jättekul med framgång, men om ett år kan den vara borta och då står man där. Och han tycks verkligen mena det.

Som ett fan är jag oerhört tacksam över att få ta del av en massa nytt material (utöver fantastiska Louie!), men efter den här showen har jag för första gången börjat höra kritik även från vissa inbitna fans om att denna besatthet med att skriva en hel timme nytt material varje år och sedan kasta bort det så fort det är dokumenterat i en show, kanske börjar slita på om inte CK som person så CK som humorist, som författare av skämt. Själv tycker jag det är ett något hårt omdöme, men faran finns förstås där. Det ska hursomhelst bli spännande att se hur länge han kan hålla den här takten. (»Jag vet inte vad fan han håller på med«, sa för övrigt goda vännen Chris Rock om CK i samtal med Marc Maron nyligen, apropå denna besatthet.)

Bonus: för mer om CK:s resonemang kring betalningsmodeller, prissättning, bemötande av fans och annat kan det vara värt att vada igenom den här chatten på Reddit som han gjorde häromdagen. För en bra och lång konversation om hans drivkraft och varför han envisas med att arbeta i sånt högt tempo (åtminstone mellan raderna) rekommenderas den känslosamma intervjun han gjorde med Terry Gross på Fresh Air, också nu i veckan.

Louie Louie Louie Louie

2010-07-10  

När jag nämnde för en kompis att jag skulle skriva en WS-text om Louie svarade han: »Jag kan skriva den åt dig: Kolla på Louie om du älskar bra saker.« Mer än så behövs liksom inte, menade han. En WS-text vore dock inte en WS-text om den inte innehöll något slags försök till analys, även om jag på sätt och vis håller med om att det ibland egentligen borde räcka med att konstatera att det här, det är något man måste se.

För det är något alldeles enastående han har gjort, Louis CK. Utifrån sin egen standup – fylld av personliga, kompromisslösa iakttagelser, alltid skruvade ett extra varv, alltid med en djupt mänsklig kärna – skapar han i sin nya halvtimmessitcom Louie små historier om livet som »Louis CK«, frånskild småbarnspappa och ståuppkomiker i New York. Och det är lysande genomfört. Stundtals mörkt och deprimerande, men också fantastiskt roligt.

Inte för att konceptet i sig är helt nytt. Men jämförelsen med Seinfeld stannar vid ytan – komiker drar skämt inför publik som sedan blir ett tematiskt avstamp för avsnittet – eftersom Louie gör något annat med premissen. Där Jerry Seinfeld kunde säga något allmängiltigt om hur äcklig flygplansmat är, och låta det bli tydlig utgångspunkt för avsnittets berättande (Kramer bestämmer sig för att leva enbart på flygplansmat!), förhåller sig CK mer löst till ämnet. Han gör små scener, sketcher från sitt liv som inte nödvändigtvis hänger ihop på ett traditionellt sitcomvis, men som på ett briljant sätt illustrerar varifrån han får inspirationen till sin standup. Och tvärtom. Andemässigt har Louie mer gemensamt med Curb Your Enthusiasm, om man nu ska sträcka Seinfeld-parallellerna ännu längre.

Stilmässigt påminner Louie mer om CK:s tidiga kortfilmer än en vanlig sitcom, och inte bara för att han ibland lånar friskt av sig själv. Kontrasterna till hans förra projekt, HBO-serien Lucky Louie, kunde knappast vara större. Där Lucky Louie närmast slaviskt använde sig av den gamla skolans självmedvetna sätt att filma och berätta en tevekomedi, med studiopublik och ett tydligt definierat spelrum, går Louie helt åt andra hållet: ingen studio, inga kulisser, bara autentiska miljöer, ett foto som känns mer film än teve, dialog som känns improviserad, inga skådismanér, CK:s komikerpolare Nick DiPaolo och Todd Barry spelar själva, och så vidare. Karaktären Louie ligger för övrigt nästan till förvirring nära CK själv, mycket mer än i Lucky Louie.

Och hela serien är i princip en enmansshow: CK spelar huvudrollen, skriver, regisserar, klipper och bestämmer allt själv. FX gav honom full frihet – otroligt ovanligt vad gäller teve, men något som enligt CK själv var en förutsättning för att den skulle se ut som den nu gör. (Det ska bli väldigt intressant att se om det blir en andra säsong av serien, men det får vi återkomma till vid ett senare tillfälle.)

Alla som såg Louis CK uppträda i Stockholm i vintras (själv såg jag honom i London) känner igen mycket av materialet som används som grund för Louie – åtminstone att döma av de första tre avsnitten. Och ni som undrar var Hilarious, den konsertfilm CK spelade in i januari utifrån det material han turnerat runt med i vintras, har tagit vägen, så ligger den i limbo. CK ville ursprungligen att den skulle upp på bio, som final på triptyken Shameless, Chewed Up och Hilarious, men planerna har tydligen ändrats, och nu är det oklart vem (eller ens om) den kommer att visas på teve. På DVD lär den hursomhelst dyka upp så småningom.

Avslutningsvis några essentiella intervjuer gjorda i anslutning till Louie-premiären, som alla med något slags intresse av Louis CK bör ta del av: på A Special Thing (text) berättar han om hur otroligt »hands-off« FX var med serien, hur han bokstavligen skötte hela processen från ax till limpa; hos Terry Gross på Fresh Air (ljud) är han brutalt ärlig och underhållande; i Punchline Magazine (text) får vi bland annat ta del av hans vurm för Rohmer och Godard.

Kolla på Louie om du älskar bra saker.

Släpp fram LCK!

2009-10-04  

Jag erkänner villigt att anledningen till att jag plockade upp Parks and Recreation igen – som jag övergav nånstans mitt under föregående säsong på grund av snabbt svalnat intresse – nästan helt och hållet hade att göra med att Louis CK för närvarande gästspelar i serien som en dumsnäll polis som blir intresserad av Amy Poehlers karaktär. Det kan aldrig finnas för mycket LCK på teve, tänkte jag. Men jag blev faktiskt förvånad över hur genuint bra han är. CK:s solida komiska tajming är kanske inte så överraskande, men jag uppskattar verkligen hur mänsklig konstapeln blir i hans gestaltning – han är aldrig en platt sitcomfigur. Med små medel i replikskiften, samt hans obekväma beteende framför kameran i de mockumentära inslagen, lyfter CK karaktären högt över den cameo-roll polisen egentligen är.

Det enda jag irriterar mig på är hur lite utrymme han får. In med fler CK-scener! Samspelet mellan honom och Poehler är toppen, och scenen senast med de inramade politikerporträtten var otroligt fin.

Annars gläds vi såklart åt att förra veckans avsnitt regisserades av Human Giants Jason Woliner, vars karriär går från klarhet till klarhet.

Louis CK i London: »Sorry, Matt Lucas, vem du nu är, jag snackar med Degrell här…«

2008-08-20  

Jag såg Louis CK uppträda på Soho Theatre i London för två veckor sedan, och det var om möjligt ännu bättre än förväntat. Efter Shameless, HBO-specialen som kom förra året, slängde Louis allt material han använt sig av där, och skrev en helt ny timme. I våras spelade han in en ny special, som ska gå på Showtime senare i höst. Så fort den var avklarad kastade han även de skämten. Och skrev ytterligare en ny timme. Det var detta nya material han framförde i London. Han är inne i en våghalsigt produktiv period just nu, fullständigt orädd över att sätta sig i nya situationer, och samtidigt livrädd över att fastna i beprövade och sönderciterade skämt. Måste vidare, vidare.

Det hade varit en imponerande beslutsamhet även om de nya skämt han skriver inte hade varit så bra. Med tanke på den höga kvaliteten på dem blir det nästan skrämmande. Han körde på under en absolut fullmatad timme, pang pang pang, inte en död sekund. Den sittande publiken var toppen förutom en idiot längst fram som uppträdde som om LCK framförde allt för honom och ingen annan – ni vet typen. Soho Theatre har dessutom en utmärkt scen – en liten multipurpose-black box med plats för 150 pers. Louis gick ut på scen helt utan fanfarer, musik eller konferencier. Inget tjafs.

Som en avslutning efter klubbkvällarna i England (och Irland och Skottland) var det egentligen meningen att Louis skulle uppträda på Göta Lejon i Stockholm nu på söndag, men för ett par veckor sedan meddelades det att hans framträdande hade ställts in. Efter showen i London frågade jag honom varför han skippat den svenska huvudstaden. Han såg undrande ut. »Cancelled? They cancelled me

Tydligen hade biljettförsäljningen inte gått så bra som arrangörerna hoppats på – ca 100 biljetter sålda med en knapp månad kvar till framträdandet. Vilket får en att fundera på det där med kalla fötter. Trodde man verkligen inte att man skulle sälja fler biljetter än så? Visserligen skulle man försöka fylla Göta Lejon, och Louis är ju gudbevars inte Pablo Francisco (som, för att påminna sentillkomna, är världens bästa humorist i Stockholm). Arrangörerna tyckte det var bättre att man tar det någon annan gång, men som Louis sa: när då? Det var ju ett perfekt tillfälle att sno över honom till Stockholm nu, precis när han avslutat en mycket framgångsrik mini-turné i England och Skottland, när humöret och självförtroendet är på topp, när det är härlig svensk sensommar, som en skön avslutning innan han drar hem till New York. Frågan är väl om det någonsin kommer ett lika bra tillfälle igen.

När vi stod och snackade på trottoaren utanför Soho Theatre kom en försynt engelsman fram och tackade Louis för en bra show. Han var väldigt imponerad, tyckte det var jättebra. Händer skakades, och engelsmannen drog vidare. Louis kände inte igen honom, men för mig gick det inte att ta miste på Matt Lucas från Little Britain.

Louis CK dissade sina barn hos Conan

2008-06-14  

lck.jpgLouis CK är en av mina favoriter bland amerikanska komiker, men på pappret borde jag inte vara ett så stort fan. Jag har i allmänhet inte mycket tålamod med skatologisk humor och stereotypa man-kvinna-skämt, och jag är inte heller speciellt förtjust i generiska familje- eller barngags, men som så många vet tar Louis dessa vardagliga, till döddagar uttjatade standup-ämnen och förvandlar dem till lysande observationer, med grava skrattanfall som följd. Hans idéer och humoristiska infall kom till sin fulla rätt i sorgligt insomnade Lucky Louie, men personan Louis CK uppsökes med fördel i hans scenframträdanden, lättast i HBO-specialen Shameless från 2007 (som även finns på DVD). I höst kommer en ny special på Showtime med en timmes nyskrivet material.

Dessutom är Louis en idealisk pratshowgäst. Hans förmåga att sömlöst glida in i små rutiner när han sitter i soffan hos framför allt Conan är på en helt annan nivå än så många andra kändisar som sitter i samma soffa och skamlöst gör reklam för en aktuell film, skiva eller teveprogram. Senast i veckan, då han följde Mark Wahlberg hos Conan, knäckte han både publiken och Conan med sina berättelser om barnuppfostran och taxiresor, som integrerades perfekt med hans lite tjuriga och klagande personlighet. (Om sin treåring: »She is… not nice. She hasn’t given me a fresh reason to love her in a long time.«)

Spännande LCK-saker på horisonten: Louis har en stor roll i Ricky Gervais nya film This Side of the Truth, vars inspelning precis avslutats i Massachusetts (se honom och Gervais flyga under kassa förhållanden här). Och så kommer han till Europa i sommar för första gången – dels kör han några kvällar i Dublin och i Edinburgh under Fringe-festivalen, och dels uppträder han under sammanlagt två veckor på SoHo Theatre i London i början av augusti. Det går också rykten om någon enstaka kväll i Stockholm, men än så länge är det obekräftat, och jag chansar inte. Jag har min biljett till London den tredje augusti – ses vi där?