Weird Science
Var är MIN obskyra europeiska vampyrfilm?

2009-05-26  

Låt den rätte komma in fortsätter sitt segertåg över världen. Senast i England, där den gick upp på bio i april, och där den hyllas oreserverat i majnumret av Sight & Sound. Bland annat av skräckfilmsexperten Kim Newman som tidigare uppmärksammat »the most heartwarming massacre of children I’ve ever seen in a movie«, vilket var väldigt fint skrivet.

Och jag kan bli rätt avundsjuk på britterna, och inte minst amerikanerna, där peppen – åtminstone i filmbloggplöjande nördkretsar – varit enorm det senaste halvåret. Det har tyckts skandalöst att filmen inte valdes till Sveriges Oscarkandidat, och dvd-köpare i USA har blivit mäkta upprörda över att textningen på region 1-utgåvan varit helt värdelös (mer här).

Jag föreställer mig att för en amerikansk publik måste miljöerna i Ajvides åttiotals-Blackeberg – vintriga förortsgator med två meter snö, slitna gympasalar dränkta i obduktionsvitt lysrörsljus, flagande tapeter och tummade Buster-tidningar i pojkrummet – kännas lika sunkigt exotiska som Kieslowskis gråa, tröstlöst polska betonghöghus när man såg (och älskade) Dekalogen första gången. Här hemma är Låt den rätte komma in »bara« en mästerlig kärlekshistoria/vampyrfilm regisserad av han från Killinggänget – överallt annars en obskyr, annorlunda, ömsint och brutal arthouserulle som kommer från ingenstans och som man bara vill plocka upp och älska skiten ur. Jag vill också vara med på det!

Inte för att det saknas kommande filmer att peppa på – Spike Jonzes Where the Wild Things Are givetvis, Peter Jacksons The Lovely Bones, Ricky Gervais The Invention of Lying, säkert tjugo till… (åtminstone om man inte har problem med robotar eller superhjältar). Men det här är filmer som det peppas på från dag ett, med benäget bistånd av regissörernas egna blogginlägg, videodagböcker och twitterfeeds.

Var är nästa fantastiska film som bara dyker upp ur intet, och som bara VI förstår att älska? Tips mottages tacksamt!

Malmö Filmdagar 2: Blågula blodsugare

2008-08-27  

Var det fler än jag som anade ugglor i mossen när Låt den rätte komma in sköts fram från april till oktober? Att det kanske berodde på att filmen hade problem snarare än att man ville vänta in den kalla och mörka hösten då biopubliken sannolikt är mer sugen på vampyrskräck?

Worry not – Tomas Alfredson (för kvällen iförd röd virkad slips, den där sorten som är platt nederst) har rott båten i hamn. Phew!

Nu ska jag inte gegga ner mig i jämförelser mellan bok och film, bara några snabba: John Ajvide Lindqvist har själv gjort filmbearbetningen och på vägen strukit sin absolut läskigaste set piece (ledtrådar: polis, källare) och offrat några fördjupade relationer på berättandets altare. Och de plågsamma mobbingscenerna från romanen är faktiskt mildare här. Smällar man får ta.

Från de inledande scenerna där en taxi med reklamskylten »Kassler 15 kr« plus den gamla liggande Konsum-loggan rullar i bild är åttiotalsstämningen satt och stämningen inringad: knarrande nysnö utanför pizzerian, Notknäckarna på teve och Gyllene Tider på stereon. Det ser ut exakt som jag föreställde mig, trots att Luleå är stand in för Blackeberg.

Fotot av Hoyte van Hoytema är sedvanligt snorsnyggt: stillsamt och asketiskt med en urblekt färgskala som i efterhand får Lasermannen att kännas som Paraplyerna i Cherbourg. Oskar och i synnerhet Eli välcastade. Specialeffekterna diskreta, Alfredson är klok nog att låta de mer fantastiska händelserna ske precis ur bild vilket förstås gör dem ännu mer effektiva.

Gott hantverk alltså. Men framförallt är det känslan Alfredson fångar så varsamt och precist från boken: känslan av långa trista eftermiddagar på gården, iskall snö i glipan mellan täckjackan och jeansen, timmen i skoltoan i väntan på att gå ut och få stryk av plågoandarna. Bara två månader till premiär – håll ut!

Fler inhemska blodsugare härjar i Peter Pontikis Vampyrer (premiär 5 september), ett lågbudgetdrama om systrarna Vera och Vanja som driver runt under en lång och kolmörk Stockholmsnatt, jagade av ett hämndlystet mc-gäng.

Svensk genrefilm bör i princip alltid applåderas, och idén med att låta vampyrerna vara två rätt sura unga tjejer som saknar alla former av superkrafter och mest går runt och smågnäller på varandra är inte så dum. Men spelet är rätt risigt, inte hjälpt av den torftiga och ältande dialogen, och den ena systerns existentiella kval blir aldrig särskilt välutvecklade eller intressanta. Det blir med andra ord både blodfattigt och tandlöst. (Sorry.)